Svamp

När jag skriver svamp menar jag sådan som innehåller psilocybin och psilocin, främst den svenska Toppslätskivlingen Psilocybe semilanceata och varianter av Psilocybe cubensis. Jag räknar också in tryfflar såsom Psilocybe Tampanensis. Jag menar inte flugsvamp såsom Amanita muscaria.

När jag skriver svamp menar jag vanligtvis svampens frukt, det vi till vardags kallar svamp. Men svampen är inte bara dess frukt utan framförallt myceliet som bildar enorma nätverk under jord.

● ● ●

Några tror att den heliga svampen är den första enteogenen som hominider kom i kontakt med och att den varit fullkomligt avgörande för människans utveckling. Teorin som kallas Stoned Ape Theory las fram av etnobotanisten Terence McKenna och menar att människan kom i kontakt med svampen när vi lämnade djungeln och gav oss ut på savannen. Evolutionärt skedde då en otroligt snabb utveckling av vår hjärna vilket är det som idag särskiljer oss från de flesta andra djur. Den utvecklingen är enligt teorin triggad av svampen som gett människan förmåga till abstrakt tänkande, tillgång till andliga upplevelser och fördelar vid jakt och annat.

McKenna menade också att förlusten av relationen till svampen senare i vår historia är förklaringen till framväxten av patriarkalt och religiöst förtryck och andra skadliga dominansbeteenden. Det var när vi tappade kontakten till Moder Jord som människor började vilja äga varandra och marken under sina fötter. När de första civilisationerna föds är kontakten i det närmaste helt bruten och lever mestadels bara kvar som hemlig kunskap förvaltad av häxor, shamaner och liknande.

Det finns många avbrott i vår relation till Moder Jord. Ibland har kunskap tappats bort och i andra lägen har den medvetet förstörts. Många är de som i exempelvis religionens namn försökt förgöra vår äldsta kunskap men inuti varje svamp väntar den på att återupptäckas vilket gör den omöjlig att utrota. Kontakten till Moder Jord finns där för den som kommer till henne.

Det finns traditioner i Sydamerika som vid det här laget haft mångtusenårig kontakt med svampen. Där hade svampen också en framträdande roll hos såväl Mayafolket som Aztekerna. De senare kallade sitt sakrament teonanácatl vilket översätts till gudarnas kött och förmodas syfta på svampen. I Skandinavien har svampen bland annat varit allierad med vikingar och häxor men de som använt den har förföljts av de kristna. Men som det oftast är går sådan kunskap aldrig egentligen förlorad utan väntar bara på att bli återfunnen.

Västvärlden återupptäckte på sätt och vis svampen på 1950-talet. Antropologer, kemister, psykologer och intellektuella var de första att intressera sig för svampen men snart nog blev de centrala också för en återuppväckt naturorienterad andlighet, för hippierörelsen och senare också ravekulturen. Likt flera enteogener har det sedan millennieskiftet åter börjat forskas på svamp och resultaten är otroligt lovande.

Svampens karaktär

Svampen är en mästare, lärare och vän som vill väl. Den har funnits länge på jorden men kommer förmodligen ursprungligen inte härifrån.

Svampen är mångsidig, mångkunnig och har humor. Den har en mycket stark kontakt med Moder Jord. Dess nätverk av mycelium kopplar samman och agerar budbärare i naturen så den känner allt och alla. Det gör den till ett ypperligt val när vi vill arbeta andligt med naturen.

Men svampen kommer såvitt jag upplever inte ursprungligen från jorden och har därför också en annan sida till sig. Den är utomjordisk och bibehåller kontakten med universum och utomjordisk intelligens. Därför kan svampen kännas både familjär och främmande. Den är familjär eftersom den funnits här så länge och blivit en väsentlig del av vår existens men samtidigt främmande eftersom den i själva verket inte härstammar härifrån. Den kan koppla samman oss med såväl entiteter som upplevelser som är utom denna värld.

Odlad svamp är förhållandevis domesticerad jämfört med den vilda. Det finns en annan kraft i den vilda vilket jag tror beror på att den kommer från ett ekosystem där den kontinuerligt kommunicerar och samarbetar med annat. Jämför den rikedomen med att växa för sig själv i en plastlåda. Befinner man sig i ett område där det finns svamp så är den att föredra eftersom den har en nära relation till naturen där.

All svamp från samma art är inte samma. De är snarare att betrakta som individer, familjer eller grupper. De bär minnen och förmågor från sin omgivning vilket innebär att samma art från två olika platser kan vara ganska olika. De kan exempelvis vara särskilt lämpade för att arbeta med döden, tidigare liv, med kroppen eller tankarna.

Jag upplever att svampen är exceptionellt bra för:
• andligt arbete generellt
• kontakt med andevärlden
• kontakt med tidigare liv
• naturkontakt
• kunskap om och uppskattning av naturen
• visionärt arbete
• mentala åkommor som inte orsakats av parasiter, exempelvis trauma, depression, utmattning och missbruk

Portal till andra verkligheter

Svampen öppnar dörrar till andra verkligheter och kan likt en babelfisk ur Liftarens Guide till Galaxen hjälpa oss att förstå och kommunicera med andra intelligenser. Den är därför exceptionellt bra i shamanskt arbete där vi exempelvis vill arbeta med andevärld, Moder Jord och kosmiska energier.

Har vi inte själva kunskapen att navigera sådana verkligheter är det dock ett gott råd att ha med sig någon som kan det.

Att plocka svamp

Toppslätskivlingen (Psilocybe semilanceata) återfinns i Sverige huvudsakligen i hagar men enligt uppgift också på en del välgödda gräsmattor. De bästa hagarna är gamla sådana som betats av kor och får. Har hagen inte betats på sistone är gräset förmodligen för högt för att hitta svamp. Hagar där toppslätskivlingen finns brukar innehålla många fler små svamparter.

Toppslätskivlingen är ofta mycket mindre än människor förväntar sig. Den är hygrofan vilket innebär att den ändrar färg efter fuktighet och är därmed svårupptäckt när det är blött ute. Är det småregnigt eller fuktigt blir den mörkgrå och smälter in. Är det däremot soligt torkar de och blir karakteristiskt gyllenvita vilket gör dem betydligt lättare att finna.

Den ideala tiden att leta svamp i Sverige är från september till november. Det ska gärna ha fått komma en kylknäpp och ha regnat dagarna innan. Efter regn är det oftast bra svampväder i ett par soliga dagar eller mer.

När vi plockar brukar vi äta de första vi hittar, tacka dem och be dem hjälpa oss att hitta de andra.

Notera att det är olagligt att plocka toppslätskivling i Sverige.

Förvara svamp

Vill vi förvara svamp så är det första steget att torka dem. Det kan göras på tidningar eller i en svamptork. Därefter kan svampen läggas i frysen.

Svampen kan också konserveras i choklad eller honung. Honungen drar ut de aktiva ämnena medan chokladen kapslar in dem. För långtidsförvaring verkar choklad vara svårslaget. Det har tydligen hittats choklad som är många hundra år gammal och fortfarande psykoaktiv.

Dosering

En del mäter svamp i gram medan andra räknar antalet svampar. När jag arbetade med cubensissvampar brukade jag väga i gram men när jag började arbeta med Toppslätskivlingen sa den till mig att 22 svampar utgör en dos. Frågan blir sedan hur många doser man vill ta för en resa. Översatt väger en dos Toppslätskivlingar ungefär 0,4 till 0,7 gram. 

Torkad svamp kan behållas i sin torkade form eller pulveriseras. Ju mer finfördelad svampen är, ju snabbare tas den upp av kroppen och blir psykoaktiv.

Enligt Erowid ligger tröskeldosen för Psilocybe cubensis på 0,25 gram och upp till 1 gram räknas som en låg dos. Normal dos är 1 till 2,5 gram, hög dos är upp till 5 gram och allt däröver är en mycket hög dos. Etnobotanisten Terence McKenna kallade doser på över 5 gram cubensis heroic dose vilket blivit något av en benchmark för många psykonauter.

Jag upplever de vilda Toppslätskivlingarna som betydligt starkare än odlad cubensis. Känslan är att en dos Toppslätskivlingar skulle motsvara ungefär ett gram odlad cubensis.

Intagande

Ät som de är
Tugga svampen till en lös gröt och svälj den sedan. Skölj munnen med vatten och svälj igen. Jag upplever att detta är det närmsta jag kommer svampen. Det kan dock smaka småäckligt och många har upplevelsen att svampen blir äckligare för var gång de tar den. Ett sätt att mildra eftersmaken är att äta en sked honung.

Te
En kopp te med en bismak av svamp kan vara ett angenämare intagande.

Svamp
Chai eller annat smakrikt te
Färsk ingefära
Honung

• Kör svampen lätt i en mixer tillsammans med lite vatten.
• Lägg den mixade svampen, te, hackad ingefära och häll över en kopp vatten per deltagare.
• Koka upp, stäng av spisen och låt stå i minst 20 minuter
• Häll upp en kopp per deltagare men lämna kvar ingredienserna.
• Häll på nytt kokande vatten och låt dra medan du dricker den första koppen.
• Sila igen och drick en andra kopp.

Min känsla är att den andra koppen är ungefär en tredjedel så stark som den första.

Choklad
Ett gott sätt är att göra svampchoklad.

Svamp
Mörk choklad
Pralinform

• Mixa eller mortla svampen till ett pulver.
• Smält chokladen i ett vattenbad och tillsätt svamppulvret. Här kan också läggas i andra ingredienser efter smak.
• Häll snabbt över chokladblandningen i pralinformen och ställ in i kylen.

Därefter kan bitarna exempelvis förpackas i folie och behållas i kylen eller frysen.

Effekt

Precis som med andra enteogener är det inte ovanligt att de som arbetar med svampen känner av den redan innan den intas.

När man tuggar svampen kan det ta uppemot 45 minuter för att nå full effekt. Med te och choklad går det på 10 till 20 minuter vilket beror på att det gjorts mer lättillgängligt för vår kropp att ta upp. Beroende på dos, sammanhang och personens känslighet brukar upplevelsen sedan vara i 6-10 timmar med en peak på cirka två till fyra timmar.

Med svampen byggs energin upp med snurriga ilningar, förväntansfullhet och allt mer mättade färger som kan övergå i geometriska mönster. Men här kan också finns sådant som oro och spänningar. En lustig bieffekt av svampen är ofta gäspningar.

Svamp tas ofta i skymningen eller på natten och trivs i mörkret. Även med svamp är det önskvärt med ordentlig sömn efteråt, ibland så mycket som 12 timmar. Afterglow-effekter är vanliga och kan hålla i sig länge.

Cannabis

Få växter är så mångsidiga som cannabis. Redan 5000 år sedan finns det dokumenterad användning av den men den har förmodligen använts betydligt längre än så. Inom hinduismen sägs det att cannabis är en gåva från gudarna och den används än idag i religiösa sammanhang såväl i Indien som på andra platser i världen.

I Sverige är vi förmodligen mest bekanta med det rekreationella bruket av cannabis men på senare år har dess medicinska egenskaper uppmärksammats alltmer. Dess bruk som enteogen diskuteras däremot sällan fastän många har sådana upplevelser.

Växtens karaktär

Cannabis har många användningsområden så jag väljer här bara att ge tre exempel som kan vara relevanta i förhållande till att läka och växa, nämligen:
• att minnas det vi vet
• smärtstillande och lugnande
• kreativ hjälp

Att minnas det vi vet

Vi kan och vet i regel väldigt mycket men glömmer lätt eller börjar tvivla på oss själva. Det cannabis ofta är exceptionellt bra på är att sätta oss i kontakt med vår egen inre visdom.

Någon gång i livet har du exempelvis kanske fullt väl vetat hur du kan kommunicera med andevärlden. Men med tiden har du intalat dig att du inte kan eller kanske rent av att andevärlden inte existerar. I så fall kan cannabis hjälpa dig att återknyta kontakten med den källan.

På liknande sätt kan den återetablera kontakten med din inre kompass som visar vad som är rätt och fel för dig.

Smärtstillande och lugnande

Bland cannabis mest uppenbara egenskaper är dess förmåga att lindra eller helt lösa upp smärta och lugna vårt nervsystem. Den används därför med oerhört goda resultat vid sådana tillstånd som smärta, epilepsi, oro och dödsångest. Där kan den helt ersätta eller kraftigt reducera behovet av farligare och mer vanebildande substanser såsom opiater.

Dess lugnande egenskaper kan på liknande sätt användas vid ångest och känslomässig smärta. Det är dock viktigt att då samtidigt behandla grundorsakerna så att medicinen inte enbart används för att lägga locket på. Förmågan att dämpa dessa tillstånd gör att den ofta används av människor som vill fly ett problem.

Cannabis kommer i många former och en som blivit särskilt uppmärksammad i medicinsk användning är CBD-oljan som inte är psykoaktiv. Medan cannabis dras med en förhållandevis hög missbrukspotential så kan den också användas som medicin för att trappa ner eller avsluta missbruk. Där kan CBD-oljan ibland användas som ett sista steg för att få de lugnande effekterna på nervsystemet men samtidigt slippa de psykoaktiva effekterna.

Kreativ hjälp

Det är ingen tillfällighet att cannabis är vanligt förekommande i kreativa sammanhang. Dess förmåga att sätta oss i kontakt med vårt inre kan frigöra en kreativ potential som vi annars kanske inte har lika lätt att få tillgång till.

Jag upplever dock att den kreativa boosten bara varar några dagar. När man fortsätter ta cannabis efter dag två eller tre så sänks det kreativa flödet och ersätts efter hand snarare av en dimma.

Förstärkning och förvirring 

Cannabis blandas ofta med andra substanser eftersom den kan förstärka dessa. Många använder det exempelvis tillsammans med enteogener som LSD och svamp för att i resans senare skede förstärka effekten och åter nå peaktillstånd.

Det är dock inte helt oproblematiskt då det ofta också för in en betydande förvirring att blanda in cannabis. Jag minns särskilt en gång då min vän och jag tagit LSD och var i fullkomlig synk med varandra. Det var som att våra sinnen smält samman och vi förstod precis vad den andra ville förmedla. En joint senare hade vi inte bara tappat kopplingen utan var nära på att börja gräla eftersom vi alls inte kunde begripa oss på varandra längre.

Missbruk

I motsats till LSD och svamp har cannabis ingen inbyggd mekanism som förhindrar eller försvårar missbruk av den. Missbruk av cannabis är vanligt men såvitt jag kan bedöma betydligt mindre problematisk och farlig än de flesta andra missbruk.

De vanligaste bieffekterna jag sett hos cannabisrökare är att de blir slöa, omotiverade, dimmiga i huvudet och introverta. Det är som att det bildas ett moln av rök runt huvudet på dem på samma sätt som med tobaksrökare. Effekterna avtar i regel inom några veckor efter att personen slutat missbruka.

Det finns ingen risk att dö av cannabis. Den största risken med cannabis i en kultur där det är förbjudet ligger förmodligen i kontakten som brukaren kan behöva ha med kriminella och rättsväsende. Paradoxalt nog kan mötet med rättsväsende vara ett betydligt större hot mot personens hälsa och välbefinnande än vad cannabis någonsin varit, även vid ett fullfjädrat missbruk.

Cannabis sägs ibland vara en inkörsport till tyngre missbruk. Det är i grunden felaktigt eftersom det inte är substanser som leder till missbruk utan hur vi hanterar svåra upplevelser. Ta exempelvis någon som röker cannabis för att mildra ångesten efter en trasig uppväxt. Det är inte cannabis som leder till missbruket utan inkörsporten är i det fallet den trasiga uppväxten och vår oförmåga att hantera den på ett bättre sätt. Anledningen till att cannabis fått rykte som inkörsport är att den är mångsidig och används av människor med olika slags missbruk.

Form

Cannabis kommer i många former. Vanligast är förmodligen fortfarande torkad form eller som hasch. I torkad form tas i regel honblommans knoppar som på engelska kallas buds. Den är förhållandevis utrymmeskrävande på grund av luftinnehållet och kan lukta starkt. Hasch är en sammanpressad och renad form av cannabis där de mest potenta delarna av knopparna extraheras och används. Den pressas till kakor som i regel inte luktar lika mycket som torkad cannabis.

Det finns också oljor som kan vara processade för att lyfta fram specifika komponenter. Exempel på det är den icke psykoaktiva CBD-oljan och den psykoaktiva THC-oljan.

Inmundigande

Cannabis röks ofta antingen för sig själv eller utblandad med tobak. Många som försöker sluta röka cannabis inser därför att de inte är beroende av cannabis men väl av nikotin.

Att inhalera rök är skadligt för kroppen oavsett material. Ett skonsammare sätt att inhalera cannabis är därför med en vape. Då hettas cannabisen upp så att den frigör sina verksamma ämnen men utan att det sker en förbränning.

Den som helt vill undvika att inhalera och därmed belasta lungorna kan istället äta cannabis. Att äta cannabis som den är ger liten effekt eftersom de verksamma ämnena inte frigjorts. För att de ska frigöras behöver de först lösas upp vilket vanligtvis görs i fett såsom smör. Det kan därefter enkelt användas i valfritt bakverk eller liknande. Jämfört med att röka bör man dosera något lägre eftersom hela dosen finns med utan svinn. Vid rökning går en inte försumbar del upp i rök.

BLANDADE TANKAR
OCH VERKTYG

13. blandat web

Upp för ett berg och ner för en kulle

När man står inför en ny utmaning – innan man ens tagit det första steget eller försökt komma underfund med något – så verkar utmaningen vara som ett berg. Den verkar vara omöjlig att besegra. Blotta åsynen är nedslående eftersom man inte kan föreställa sig hur man ska klara av det.

De flesta bergsklättrare som dör under klättringar i livets utmaningar dör dock inte på berget. De dör i baslägret innan de någonsin satt sin fot på berget. De tar en titt på berget, beslutar sig för att de aldrig kommer att klara det, varpå de lägger sig ner och skrumpnar. De dör inte av utmattning eller för att de fångas av dåligt väder på toppen. De dör inombords av rädsla, tvivel och känslor av hopplöshet.

Men man klättrar inte ett berg i ett språng. När vi närmar oss berget försvinner det ur sikte och ersätts av specifika uppgifter och utmaningar. Vi letar fästen för händer och fötter, häver oss över kanter och vandrar mellan utmaningarna. Vi stannar till för att dricka, njuter av utsikten och andas ut.

Tills vi en dag promenerar ner för en gräsbevuxen kulle med den varma solen i ansiktet och en svag men hjälpsam bris i ryggen. Och tittar vi då tillbaka så ser vi ofta att det aldrig fanns ett berg. Berget var en illusion. Det var en kulle hela tiden.

Framför staketet

Så stod vi där framför taggtrådsstaketet i tjock dimma, hon och jag.
– Men åt vilket håll är övergången, frågade hon bekymrat.
Vi tittade åt höger, sen åt vänster, men såg den inte.
– Tja, vi kan ju prova åt höger, föreslog jag.
– Men tänk om den inte är där, svarade hon förskräckt.
– Ja, då får vi helt enkelt gå tillbaka och gå åt vänster.
– Men tänk, då har vi gått all den vägen i onödan.
– Nä, det var inte i onödan i så fall. Vi fick ju reda på att den inte var där.
– Men…
Luften gick ur henne. Egentligen hade hon velat stå kvar där vid staketet och inte gå någonstans alls av rädsla att vägen vi valde kunde vara fel. Men jag tog henne i handen och gick åt höger. Mycket riktigt låg övergången till vänster. Vi hittade den så småningom och så var det inte mer med det.

Vi bekymrar oss ofta över om vi gör rätt val men för det mesta är det mindre viktigt huruvida man går åt höger eller vänster. Det viktiga är att man går. Gör man det så kommer man rätt till slut. Står man still kommer man ingenstans alls.

Kommunicera dina behov

En gång fick jag kritik för att jag lagade mat som en person var känslig mot. Men när jag sedan frågade vad det var som hon var känslig mot så kunde hon inte svara på det. Hon visste inte själv och hon visste inte heller vad hon tålde vilket gjorde det till en ren gissningslek att försöka laga anpassad mat.

● ● ●

Människor vill överlag gå oss till mötes och uppfylla våra behov men för att de ska kunna göra det behöver de förstå vilka behoven är. Alltför ofta klagar vi över att våra behov inte tillgodoses utan att vi faktiskt klargjort vad det är vi behöver.

Det räcker i regel inte heller med att säga vad vi inte vill ha utan vi behöver också kunna säga vad det är vi vill ha. Ju tydligare och mer specifika vi är, ju lättare gör vi det för andra. Om vi rent av kan tillhandahålla lösningen så undanröjer vi i regel helt bekymren för andra att möta oss.

Ibland blir det ännu lite lättare när vi dessutom förklarar för den andra hur vi fungerar och varför vi behöver det vi behöver. För att kunna göra det behöver du själv först och främst ha grepp om hur du fungerar och dessutom vara villig och öppen att kommunicera det.

• Vet hur du fungerar och vad du behöver.
• Var uppriktig med dina behov.
• Kommunicera dina behov.
• Tillhandahåll lösningar.
• Utbilda omgivningen kring dina behov.

Kom ihåg att visa andra samma hänsyn som du själv vill få. Lär dig hur andra fungerar så att du kan hjälpa dem att fungera optimalt.

Att hjälpa andra

Alla kan i regel hjälpa någon. Även om vi inte kan stötta dem i själva processen så kan vi kanske hjälpa till att undanröja hinder så att de själva kan göra arbetet. Mycket av det jag beskriver här är allmängiltigt och gäller såväl när vi hjälper privat som professionellt men det är med det senare i åtanke som jag skriver det.

Var jag själv befinner mig

Alltför många som vill hjälpa andra gör det för att de inte vill eller vågar hjälpa sig själva. Istället för att konfrontera det som skaver inom sig fokuserar de på andra. När vi på så vis är på flykt från eller distraherar oss från vår egen läkeprocess kan vi i bästa fall bara erbjuda en bråkdel av vår verkliga kapacitet. I värsta fall projicerar vi våra egna bekymmer på den andra och försöker i själva verket lösa våra egna genom dem vilket kan mynna ut i att vi förvirrar och saboterar deras process.

Det jag säger till andra är det jag själv behöver höra.

I min mening bör den som vill hjälpa andra professionellt först ha gjort sin egen läkanderesa. När vi läker oss själva får vi tillgång till verktygen som behövs för att läka och kan sedan hjälpa andra. Det ger oss också en annan förståelse för och ödmjukhet inför hur läkeprocessen kan se ut även om den naturligtvis kan skilja en hel del mellan människor.

Att man gjort en läkanderesa betyder inte att man kan hjälpa med allt. Det kan finnas betydande likheter mellan processer vilket innebär att man kan hjälpa med mer än det man själv läkt, men det kan också finnas betydande skillnader som gör att man hellre bör avstå eller åtminstone vara öppen med sin okunskap.

Genom att veta vad som är vårt eget och vara öppna med det minimerar vi förhoppningsvis projicerandet av våra egna bekymmer på den vi försöker hjälpa.

Hjälpa utifrån den andras föreställning

Ibland kan människan behöva en helt ny världssyn för att läka. Det är emellertid oftast inte fallet utan det är då bättre att hjälpa dem utifrån den världssyn de redan har.

Låt den som är kristen bli hjälpt av sin tro på Gud och Jesus, och låt den som är ateist bli hjälpt av sin tro att sådant inte lägger sig i deras liv och att kraften snarare ligger hos dem själva. Tvingar vi i läkearbetet på den som är kristen en ateistisk syn på läkeprocessen eller kallar in Jesus för att läka ateisten så riskerar vi att förvirra och sabotera processen.

Om du hjälper någon annan så kom ihåg att detta inte är din läkeprocess utan deras. Låt deras föreställning om världen och vad som kan hjälpa dem styra. Du är där för att stötta dem i deras process, inte att konvertera dem.

Uppmuntra det som är gott

Även när mycket tycks vara kaos finns det också sådant som fungerar. När vi tar tillvara och bygger på det som är gott och fungerande stärks samtidigt självkänslan och tron på att vi har något friskt som är av värde.

Som den som hjälper kan vi förstärka detta ytterligare genom att vara särskilt uppmärksamma på det som fungerar och ge positiv uppmuntran. Ett sammanhang som jag kikade in i drog det ganska långt. Där ignorerade man fullkomligt det som inte ansågs vara gott och gav översvallande positiv respons när man låg i linje med det som uppfattades som gott. Det var manipulation men eftersom den var så uppenbar och dessutom utfördes med kärlek uppfattade jag den som god. Den som utsattes för manipulationen förstärkte snabbt de önskade beteendena på bekostnad av de oönskade. Det är dock uppenbart att tekniken också har fallgropar. Används den utan kärlek är det lätt att på samma sätt manipulera människor till negativa beteenden och den kan också leda till en icke önskvärd likriktning av beteenden och tankar på sätt som liknar hjärntvättning.

Visa vägen

– Gör som jag säger, inte som jag gör, brukade min pappa skämtsamt säga.
För det är ju precis så vi människor inte fungerar. Vi gör inte som andra säger åt oss utan härmar vad de gör.

Ditt tillstånd smittar. Om du är i en position där du kan så var någon att inspireras av. Var positiv. Se det friska och vackra i den andra. Var sann, sårbar och modig. Om du har vad den andra behöver, låt det skina genom dig så att den andra kan följa ditt exempel. Men märk väl, det måste vara sant. Låtsas inte vara något du inte är och vet när du inte kan visa vägen. Kan du inte så var ärlig med det.

En kärleksfull uppsträckning

Ibland behöver den man hjälper en ordentlig uppsträckning. Den behöver någon som påtalar undanflykter och strunt, någon som kan se igenom distraktioner och rena lögner och föra tillbaka dem till kärnfrågorna de försöker undvika. Att exponera någon så kräver förtroende och fingertoppskänsla. Men framförallt krävs det att det görs med kärlek och utan minsta uns av illvilja.

Lyssnande

För att hjälpa behöver jag först lyssna ordentligt. Gör jag inte det så missar jag vad som pågår. Människor pratar generellt direkt eller indirekt om sådant som är betydelsefullt för dem så det enda vi egentligen behöver göra för att komma underfund med vad som rör sig i deras liv är att lyssna och ställa rätt frågor.

Fem nivåer av lyssnande

Vad vill jag säga?

På den första nivån lyssnar jag mestadels till mig själv. I det den andra säger fiskar jag upp nyckelord som jag sedan knyter an till för att berätta det som jag själv vill säga. Allt som sägs återknyts till mig själv vilket såklart innebär att jag egentligen inte lyssnar alls. Jag letar bara efter ingången till att själv få prata. En typisk sak som en lyssnare på första nivån säger är ”det är precis som när jag…” vilket ofta följs av något som bara vagt anknyter till det som den andra försökte berätta.

Vad säger den andra?

På den andra nivån lyssnar jag på orden som den andra säger och försöker förstå dem. Fokus ligger på att höra orden och förstå deras bokstavliga innebörd, vilket kan vara nog så knepigt. Den som fastnar på denna nivån kan tillmäta orden alltför stor betydelse och nonchalera vad personen försöker förmedla. Här hamnar ofta politiska diskussioner när de fastnar i hårklyverier kring formuleringar.

Vad säger den andra egentligen?

Orden vi säger är bara en bråkdel av vår kommunikation. Vi säger desto mer med kroppsspråk, tonfall och liknande. På lyssnandets tredje nivå lyssnar jag till hela kommunikationen och tar in även det som sägs på andra sätt än just med ord.

Vad försöker den andra säga?

Att säga det man vill ha sagt är dock inte alltid så lätt. Man hittar inte riktigt rätt sätt att uttrycka sig, slarvar med såväl ord som gester, får hjärnsläpp och lyckas helt enkelt inte få fram det man vill ha sagt. Åtminstone inte på sättet man vill få det sagt. På lyssnandets fjärde nivå försöker jag inte enbart förstå det som faktiskt kommuniceras, utan hjälper själv aktivt till att komma underfund med vad personen vill ha sagt. Lyssnandet är välvilligt och hjälpsamt.

Vad är den högsta sanningen bakom det som den andra försöker säga?

Bakom våra berättelser döljer sig ofta djupare sanningar som vi kanske inte ens själva ser. Vi är ett uttryck för det högsta gudomliga som uttrycker sig genom oss. När jag lyssnar på femte nivån så kan jag se det gudomliga i dig och höra den djupare sanningen som finns mellan raderna.

Att tysta eller tillåta

Hon öppnade sig en smula och började berätta att hon såg småknytt omkring sig när hon gick i skogen. Jag hade lärt mig att sådant var trams så självsäkert berättade jag för henne att det bara var dumheter. Hon tystnade och sa inget mer om sina upplevelser.

Det gjorde ingen annan heller för mig på den tiden för jag var snabb på att stänga ner och förlöjliga dem. Och eftersom ingen berättade om sina märkliga upplevelser tog jag det som ett bevis på att ingen egentligen hade några.

Ett halvt liv senare hade jag själv haft upplevelser av andevärld, tidigare liv och allsköns konstigheter som den unga jag tvärsäkert hade avfärdat. Jag skulle börja på ett nytt jobb och brottades med hur öppen jag skulle vara med mina upplevelser. Till slut bestämde jag mig att vara öppen utan att för den delen vara exhibitionistisk.

Det tog inte länge förrän kollega efter kollega sökte upp mig för att berätta om sina egna övernaturliga upplevelser. De hade alla haft sådana men la också alla till “Berätta det inte för någon annan för de kommer att tro att jag är galen.”. Trots att de alla haft övernaturliga upplevelser vågade de bara berätta om dem för mig eftersom de trodde att de var ensamma i sin upplevelse.

● ● ●

När vi inte dömer eller förlöjligar skapar vi ett tryggt utrymme för människor att dela sina erfarenheter. Det krävs ibland mycket för att öppna sig om sådant som exempelvis övergrepp, psykiskt mående och annan utsatthet. Eller för den delen om upplevelser som ligger utanför det som uppfattas som normen.

När vi visar att det är okej att berätta sådant och förvaltar förtroendet så öppnar sig människor i regel för oss. Avfärdar och förlöjligar vi dem så sluter de sig istället. Då är det lätt att liksom jag i unga år få för sig att ingen faktiskt haft sådana upplevelser medan det faktiskt är precis tvärtom – att det är en mycket allmänmänsklig upplevelse.

Starka frågor

En stark fråga kan hjälpa oss att nå insikt och förändring. Den kan ställa sådant som vi tagit för givet på ända och uppdatera vårt tankesätt. Ofta kan den också användas som ett mantra under en tid för att nå djupare insikt.

Vad kan jag lära mig av detta?

Jag befann mig mitt i en uppslitande arbetsplatskonflikt som hade kommit att handla om min tjänst. Arbetsplatsen var delad i två falanger och den falang som för tillfället fått överhanden ville ge min tjänst till någon som var lojal mot dem. Jag mådde hemskt dåligt när jag åkte på vipassana. Det är en djupmeditationsteknik som sägs komma från Buddha själv.

Hela första dagen rådde det inom mig fullkomlig kakafoni av negativa tankar och känslor. Jag kunde på min höjd behålla mitt fokus i någon minut innan mitt sinne var iväg och rotade runt i min arbetssituation igen. Men redan andra dagen uppenbarade sig lösningen som gjorde att jag just då kunde släppa arbetssituationen och fokusera på meditationstekniken. Lösningen kom i form av en stark fråga:

Vad kan jag lära mig av detta?

Frågan bar jag sedan med mig genom hela konflikten och en bra bit efter. När man befinner sig mitt i något kan det vara svårt att se vad som är vad på grund av alla känslor och tankar som löper amok och att folks inspel och utbrott skymmer sikten. Frågan gjorde två mycket viktiga saker för mig.

För det första gav den mig något att fokusera på. Liknande ett andningsankare om man så vill. Även om jag fortfarande var mycket engagerad i konflikten så var jag inte fullkomligt uppslukad av den mentalt och känslomässigt. Frågan gav mig möjlighet att lyfta blicken.

För det andra öppnade den upp en helt annan förståelse för konflikten. I början var jag fullt upptagen av att känna mina egna känslor. Kort och gott så tog jag det väldigt personligt. När jag istället började fråga mig själv vad jag kunde lära mig av detta så fanns där plötsligt mängder av lärdomar varav en var att det i grunden inte var personligt. Det handlade om makt och om att ge sina vänner förmåner. Det handlade faktiskt inte alls om att Daniel var dålig eller att min arbetsprestation inte var god nog, vilket var en lättnad.

Tiden efter vipassana var fortsatt hemsk med allehanda vändningar i konflikten men ingalunda så hemsk som den varit om jag inte funnit frågan. Det var en uppslitande upplevelse men också en oerhört lärorik en för när man kontinuerligt frågar sig själv “vad kan jag lära mig av detta?” så kommer man ofrånkomligt att lära sig väldigt mycket.

Måste och vill

– Jag har så himla mycket att göra, beklagade jag mig för min coachkollega. Jag måste dra ihop ett möte med arrangörsgruppen, jag måste sätta ihop ett event och mejla ut inbjudningar. Jag måste skriva klart inlägg till bloggen och jag måste göra ett pressmeddelande…
– Men, avbröt hon mig. Du säger hela tiden att det är saker som du MÅSTE göra. Är det inget av detta som du VILL göra?

Jag tystnade och insåg att varenda måste som jag uttalade egentligen var något jag ville göra. Det var saker som jag varit initiativtagare till, som jag engagerat mig själv och andra i, sådant som jag lagt min energi i och ville se förverkligat. Och nu satt jag här och pratade om det som om jag blivit påtvingad alltihop. Så jag började om från början.

– Jag har så himla mycket som jag VILL göra. Jag vill ha ett möte med arrangörsgruppen. Jag vill sätta samman ett event och mejla ut inbjudningar. Jag vill skriva inlägg till bloggen och ett pressmeddelande.

Istället för en tyngd av måsten kände jag plötsligt inspiration.
– Jag vill sätta igång med det här nu, sa jag och kände hur lusten bubblade i min kropp.

● ● ●

Hennes fråga var så enkel men samtidigt kraftfull. Det tog inte mer än de orden för att få mig att gå från bekymmerstankar till sprittande inspiration. En alldeles förträfflig fråga som fler borde ställa sig när de funderar över sina måsten i livet. 

Andra potentiellt starka frågor

Varför gör jag det här?

Det är inte självklart att vi alltid tänkt efter varför vi gör något. Att ställa sig själv frågan ger oss möjlighet att reflektera över det och därefter välja om vi vill fortsätta eller sluta.

Vad säger detta om mig?

Den här frågan kan men behöver inte vara snarlik den förra. Våra handlingar, val, tankar, känslor och mycket mer är uttryck för något hos oss själva. När vi ställer oss frågan kan vi få syn på bakomliggande orsaker till varför vi fungerar på ett visst sätt. 

Är detta bra för mig?

Innerst inne vet vi vad som är bra och dåligt för oss. När vi ställer oss frågan om något är bra för oss så vet vi ofta instinktivt svaret så fort frågan ställts.

Vad behöver jag nu?

Detsamma gäller frågan om vad vi behöver. Innerst inne vet vi vad vi behöver men glömmer ofta att ställa frågan. När vi ställer den kan svaret ofta komma snabbt som en magkänsla eller ett spontant infall. Det ligger redan där på tungspetsen och väntar.

Vad ska jag göra först?

Detta är en fråga som handlar om prioriteringar. Vi behöver börja någonstans men när vi har en diger att göra-lista så kan vi ibland känna oss så överväldigade att vi inte börjar alls. Bland annat då kan den här frågan vara till stor hjälp.

Vad är frågan?

När vi fastnar så är den mest relevanta frågan sällan “Hur tar jag mig ur det här?” eller “Hur kommer jag vidare?”. Sådana frågor fokuserar på att vi inte vill vara där vi är. De hanterar inte situationen eftersom de är ett uttryck för att vi vill fly den. Om vi flyr så fastnar vi snart i en liknande situation igen.

Vi behöver komma ihåg att inte försöka fly det som är obehaglig vilket vi kan göra genom att hitta bättre frågor. En bättre fråga att ställa sig är “Vad är frågan?”. När vi frågar oss det formulerar vi nya frågor. Frågor som “Hur hamnade jag här?”, “Vad är det här fastnandet?” eller “Vad kan jag lära av detta?”. Dessa frågor hjälper oss att hitta en större förståelse för oss själva och hur det kommer sig att vi har fastnat. När vi lär oss läxan och löser de problem som fick oss att fastna så kommer vi loss och fortsätter förhoppningsvis vidare utan problem.

Jorden behöver inte räddas

Moder Jord behöver inte räddas av oss. Hon har varit här långt innan människan dök upp och hon kommer att finnas kvar när det enda som vittnar om människans existens är fossiler. Människor kan inte tillintetgöra Moder Jord. Även om vi fortsätter som vi gör och hugger ner alla träd, utrotar alla djur, låter all is smälta och temperaturen stiga – så klarar sig Moder Jord.

Människan å andra sidan gör det inte. Det må inte tyckas så men vi är en sårbar art. Vi är högt upp i näringskedjan vilket innebär att vi trots vår uppfinningsrikedom i grund och botten är mycket känsliga för förändringar.

Så även den som inte bryr sig nämnvärt om Moder Jord bör nära sin inre miljöaktivist i syfte att rädda den dyrbara arten som kallas människa.

Berättelsen om varg och människa

Följande visades för mig av trädet Ask. Ask har funnits här på jorden betydligt längre än människan och minns det som varit.

● ● ●

Länge sedan vandrade människan jorden i flockar och tillvaron byggde på samarbete. För att överleva behövde ni skapa och förvalta relationer till er omgivning. Ni blev vänner med träd, växter, svampar och djur. Ert liv vävdes samman med livet omkring er.

En dag mötte människan vargen och ni såg båda att ni kunde ha nytta av varandra så ni bildade en ny flock; en flock som bestod av både människa och varg. Den ena var inte över- eller underordnad den andre utan ni var del av samma flock och samarbetade för ert gemensamma bästa.

Över årtusenden blev en del människor allt mer varglika och en del vargar allt mer människolika. Ni lärde av varandra och en del av den andras energi blev en del av er egen. Några vargar blev människovargar och några människor blev vargmänniskor men det fanns plats för och behov av alla i flocken.

Men så kom tiden då människan bosatte sig och började kontrollera sin omgivning. Ni markerade områden och hävdade att de var era. I den tiden tog mannen makten och allt skulle tämjas och underställas honom. Djur domesticerades, skog skövlades för att ge plats åt odling och även sin syster ansåg han sig ha äganderätt över. Detta ledde till en djup brytning i relationen mellan människan och dess omgivning.

Gradvis försvann respekten för naturen men också för samarbetet när människan försökte göra sig till herre över allt. Människovargen tämjdes till hund medan vargen som inte kunde tämjas försköts. Rädslan tog vid. Här såddes fröet till berättelserna som varnar för vargen. Vargmänniskorna försköts också men det fanns fortfarande plats för dem hos människorna, om än i utkanten. De domesticerade människorna var rädda för dem men det fanns ett behov av deras vildhet.

Är det dessa som i vikingatider kallades ulvhedin eller bärsärker, frågade jag Ask.

Nu klev du långt fram från tiden jag pratade om, men ja. Ulvhedin i vikingatiden var vargmänniskor. Deras förfäder var del av flockar bestående av både människor och vargar. Vargen var del av deras blodslinje och de släppte fram den energin på slagfältet där de var vildsinta slagskämpar.

Idag ser några av er tillbaka på vikingatiden och tror att människor då hade en nära kontakt med naturen. Det verkar så länge sedan för er men faktiskt så var människans relation till naturen då nästan helt bruten, precis som idag. Vargmänniskorna hade en betydelsefull plats i den kulturen men även om de kunde vara respekterade så var människorna rädda för dem. De var behövda men passade inte nödvändigtvis in.

När vikingarna kristnades förbjöds slutligen ulvhedin och vargmänniskorna försköts. Sedan dess har vargmänniskorna förföljts. Det har uppstått situationer då de välkomnats men det har vanligtvis varit så att människor försökt förgöra dem.

Tiden ni lever i nu är bättre. Förföljelsen är inte lika hätsk som den varit men framför allt är det idag lättare för vargmänniskorna att hitta varandra och bygga gemenskaper där de accepteras och uppskattas.

Samarbeten

Människor har ingått liknande samarbeten med mycket i naturen vilket med tiden färgat såväl dem som deras avkomma. Det finns många anledningar till varför vi känner samhörighet med vissa djur, växter eller svampar. Vi kan ha levt liv som dem, vi kan ha dem som totem eller andedjur men vi kan också likt ovan beskrivet ha levt i flock med dem och på så vis genom generationer ha anammat deras energi.

I den yttersta sanningen är allt ett men som en aspekt av alltet känner vi sällan samhörighet med mer än en bråkdel vilket sammanstrålar i personen som vi är.

Dagens människa inbillar sig gärna att stå utanför eller rent av ovanför naturen. Det finns till och med religioner som hävdar att vi är satta att vara herrar över den. Tvärtom är det så att vi är en del av den. Vi är en hårlös apsläkting med ett på tok för stort ego. För att komma i balans och säkra vår överlevnad behöver vi sluta försöka härska och kontrollera och istället åter lära oss att samarbeta.

Brytningen

Brytningen mellan människan och hennes omgivning kan beskrivas på många sätt. Det är konflikten mellan natur och kultur, vilt och domesticerat, andlighet och religion, frihet och fångenskap. Brytningen som uppstått mellan oss som art och vår omgivning återspeglas inom oss där vi slits mellan vår natur och det som vi upplever förväntas av oss.