Allt förändras

Det kommer en dag då allt detta inte är mer än ett minne. Med tiden kommer minnet att blekna eftersom du kommer att ha lärt dig läxorna och gått vidare. Något kan kännas vedervärdigt just nu men det finns en enda sak som är konstant i livet och det är att det förändras. Det förändras alltid, i stort och smått. Där du befinner dig idag kommer du inte att befinna dig imorgon. Det som plågar dig idag kommer inte alltid att plåga dig. När livet känns som jävligast, när du fått dig en ordentlig magsup och har svårt för att andas – minns då detta. Det kommer en dag när allt som finns kvar av detta är ett minne.

Att vilja fortsätta vara sjuk

För den som vill fortsätta vara sjuk
ser medicinen ut som gift.

Det är vanligt att människor som är deprimerade dröjer sig kvar i eller rent av håller fast vid sjukdomstillståndet. Ofta beror det på en ovilja att möta och göra upp med det bakomliggande bekymret. Å ena sidan vill den deprimerade kanske bli kvitt sitt dåliga mående, men å andra sidan är den inte beredd att göra de uppoffringar som behövs. Då lägger personen sig till med strategier och programmeringar som garanterar att den stannar kvar i det deprimerade tillståndet. Dessa är ofta omedvetna och den som inte vill tillfriskna vill inte heller göra sig medveten om dem.

Det är också vanligt att man är rädd för vad som kommer efter tillfrisknandet och därför dröjer sig kvar i sjukdomen. Även om det gör ont så är det onda välbekant och upplevs därför som tryggt, medan det som kommer efter tillfrisknandet är obekant och därför otryggt och skrämmande.

Här är några exempel på sätt som deprimerade människor använder för att fortsätta vara kvar i depressionen.

Bortförklaringar

– Jag vill men jag kan inte, sa han.
– Du kan men du vill inte, svarade hon.

Den som är deprimerad vet ofta ganska väl vad den behöver göra för att börja tillfriskna men gör det inte eftersom den vill slippa obehaget och arbetet som det skulle medföra. Därför kommer den på ursäkter till varför den inte kan göra just det. Ursäkterna kan låta rationella eftersom sinnet inte vill avslöja sin bluff. Det saknas exempelvis pengar, tid eller något annat som antas vara väsentligt i sammanhanget. Men när bluffen synas genom att lösningar erbjuds blir bortförklaringarna allt märkligare och oviljan att tillfriskna framträder tydligt.

Den som vill tillfriskna kan tillfriskna. Hinder är utmaningar som kan övervinnas. Det finns inget hinder som är så stort att det omöjliggör tillfrisknandet. Det enda som kan omöjliggöra det är att viljan saknas.

Distraktioner

Den som vill slippa tillfriskna distraherar sig gärna från uppgiften. Tre vanliga exempel på det är:

Att fokusera på andra. Människor som själva behöver läka fokuserar gärna på andras sår eller att försöka hjälpa andra att läka. Därför finner vi många i hjälpande positioner som inte är klara med sin egen läkning. De distraherar sig från sin egen process genom att hänge sig åt någon annans.

Att ligga i konflikt. Den som har en inre konflikt lägger den gärna utanför sig själv och anklagar andra för det den själv behöver lösa. När vi har bekymmer med någon annan så är det ofta på grund av något som vi inte löst i oss själva. Det är typiskt för människor som distraherar sig att hålla igång konflikter och hänge sig åt drama.

Att bedöva sig. Vi förknippar gärna ”att bedöva sig” med substanser såsom alkohol eller andra droger men det finns ingen ände på allt människor använder för att stänga ner. Arbete, sex, sociala medier, sport, spel… Allt som distraherar från att möta oss själva kan användas för att bedöva oss.

Att programmera sig olycklig

Deprimerade människor omger sig ofta med sådant som garanterar att de fortsätter vara deprimerade. De lyssnar exempelvis på sorgsen eller arg musik, klär sig i svart, upprätthåller destruktiva relationer, tar inte hand om sig själva eller sitt hem, äter dåligt, överkonsumerar nyheter och skräpkultur. När detta påpekas så avfärdas det ofta utan eftertanke. Även i de fall då personen kan se att dessa saker inte är bra så följs det ofta av en förklaring till varför det måhända inte är bra för andra men att det faktiskt är bra för just dem.

Allt som vi omger oss med färgar vår tillvaro. Vi programmerar oss med det. När vi omger oss med destruktivitet och dålig energi så är det också vad som kommer att genomsyra vårt liv.

Att lägga ansvaret utanför sig själv

För många är det svårt att acceptera ett eget ansvar för sitt mående utan det behöver vara någon annans fel att man mår som man gör. Då är det lockande att stanna vid att skylla på sin barndom, sin partner, den idiotiska chefen, politiker, patriarkatet, samhällets normer eller någon annan som borde veta bättre. Jag säger inte att alla de där andra inte haft något med saken att göra eller att det inte ska belysas, men det är likväl upp till personen vad den sedan gör av erfarenheten. Man kan stanna vid att anklaga andra för sitt mående eller så kan man möta det onda i sig själv, göra sig kvitt det och växa som människa. Det kan aldrig den andra göra åt en.

Det är ingen annans fel att någon inte tar ansvar för sitt eget mående.

”Jag är sån”

En del människor verkar tänka på sig själva som statiska. De tror att de är stöpta i en viss form och sedan är det bara så. Men människan befinner sig tvärt om i ständig förändring. Hon utvecklas, lär sig och bestämmer själv vem hon vill vara i varje beslut hon tar. Att låsa sig i en position är att stagnera och börja förtvina inombords.

Att lösa en depression är att förändras. Om personen inbillar sig att den omöjligtvis kan förändras så håller den sig kvar i depressionen. Då behöver den först komma till insikt om att förändring faktiskt är möjligt. Att allting förändras är rent av en av få saker som vi kan vara säkra på i livet.

Modet att göra det som skrämmer mest

Utöver att vilja så är det viktigaste steget för att frigöra sig från ett trauma att våga möta det. Det ligger i sakens natur att vi begraver och förtränger våra trauman vilket gör att vi huvudsakligen skymtar dem i vårt medvetandes periferi.

När vi inte vågar titta på någonting så har det en oerhörd makt över oss och rädslan dikterar kontinuerligt våra val. När vi istället fokuserar på traumat och undersöker det händer några viktiga saker:

• Traumat förlorar makt över oss och vi återtar kontroll. Det som vi inte vågar möta styr våra liv och ofta utan att vi är medvetna om det.

• Traumat återfår tydlighet och mer realistiska proportioner. När det ligger i periferin är det otydligt och blir ofta uppförstorat eller förminskat.

• Vi ökar vår medvetenhet kring traumat vilket leder oss närmare att finna acceptans. Det ger också värdefull information om hur vi kan läka traumat.

Störst potential att läka och växa finns där utmaningen är som störst. Om något känns särskilt skrämmande, hotfullt, jobbigt eller utmanande – gå dit. Det är när du tar itu med det du allra ihärdigast försöker ignorera som du kommer att göra störst framsteg.

Runt i rummet

Människor fastnar i upprepningar. Vi spelar upp dramer, tvångsmässiga beteenden går på autopilot, vi återfaller i missbruk, martyrskap och våldsamma eller destruktiva förhållanden.

En upprepning kan liknas vid att gå runt, runt i ett rum. Vi vet att det finns en dörr och vi kan längta efter att kliva ut genom den. Ibland kan vi mångordigt deklarera oss vara beredda att göra allt i vår makt för att ta oss ut genom dörren. Ändå går vi förbi den, gång på gång, i cirklar. Cirklar som sträcker sig över veckor, år eller decennier. Cirklar som sträcker sig över liv.

Varje gång vi närmar oss dörren är en ny chans att kliva ut. Om minsta vilja till förändring gror inom oss kommer vi att få möjligheten att göra det. Vi drar till oss situationer och människor som visar oss dörren.

Men det är läskigt att förändra sitt liv. Den kända smärtan är trots allt trygg. Vad som väntar utanför dörren är okänt vilket får det att verka otryggt. Så trots att vi vet att vi behöver gå ut genom dörren så väljer vi att gå ett varv till.

Vi förnekar dörren och insikten som fört oss till den. Sveket mot oss själva gör ont så vi bedövar oss. Vi bedövar oss med arbete, droger, spel, internet, sex och relationsdramer. Vi fyller huvudet med strunt för att slippa se att vi än en gång svikit oss själva. Vi uppfinner ursäkter till varför just nu faktiskt inte var rätt tid.

Så vi går ett varv till. Och ett till. Ett till.

En dag kliver vi ut genom dörren. Den dagen är imorgon, om tio år eller rent av i ett annat liv. Vi tittar tillbaka och undrar:
– Varför klev jag inte ut tidigare?

Den som vill hjälpa

Rumsmetaforen kom till mig när jag skulle förklara för anhöriga till en missbrukare när de bäst kunde hjälpa honom. Han hade varit nykter och mått bra ett tag men så hade han återfallit och nu fick de sällan tag på honom.

Missbrukaren som befinner sig längst in i rummet vill inte därifrån. Personen är på flykt, medvetenheten är som lägst och kontakten med omvärlden ofta ganska liten. Att ta sig in till och släpa ut den personen är en kamp och även om man lyckas tvinga ut personen så är dens motivation till förändring låg och risken för återfall överhängande. Risken om man försöker rädda någon som befinner sig här är att man dränerar sig själv och går under. Det är i princip en tvångsåtgärd som krävs om man ska få ut en människa som befinner sig här.

När personen börjar öppna upp för förändring så kommer den allt närmare dörren och ibland ökar då också kontakten med omvärlden. Den är fortfarande inne i missbruket men börjar se möjligheter eller anledningar till att lämna det. Men det står fortfarande och väger, så försöker man tvinga ut personen kan reaktionen bli att den drar sig inåt igen. Vid alltför mycket tjat eller försök att kontrollera personen kan relationen skadas, förtroende gå förlorat och båda dräneras på energi.

Visa istället att det finns en dörr. Uppmuntra det som vill tillfriskna hos personen. Stå där i dörren och säg att du är redo när den är det.

När personen så kommer fram till dörren, ta tag i den och dra ut den ur rummet. Här krävs det som minst energi för att hjälpa personen och den är själv motiverad att förändras. Ge näring till det som vill tillfriskna hos personen. Ge sammanhang, verktyg och stötta personen i sin resa att läka och växa.

Återfallet

Det är vanligt att missbrukare som varit nyktra återfaller och det kan ofta rent av vara en viktig del av tillfrisknandeprocessen. Personen kan ha anledning att ta en vända till. Kanske var insikten inte tillräckligt förankrad, beslutet inte ens eget eller konsekvenserna inte tydliga nog, för att ge några exempel. Det behövs något mer för att slutgiltigt kliva ut genom dörren.

Lägg inte fokus på att gräma återfallet utan lär av det och hitta sedan tillbaka till dörren.

Min upplevelse av återfall har varit att vändorna i rummet blir allt kortare och de negativa konsekvenserna allt tydligare. Det kan alltså dröja kortare tid tills man åter får möjligheten att kliva ut ur rummet men man kan också ha farit betydligt mycket mer illa än tidigare. Eftersom vi tydligen inte förstod läxan sist ger livet allt tydligare svar för var gång vi kommer tillbaka.