Fyrstegsmodell för personlig och andlig utveckling

1. Bli medveten
2. Acceptera
3. Förändra
4. Vara tacksam

Detta är den fyrstegsmodell som jag använder för att förstå var jag befinner mig i en process. Eftersom den inte är en metod behöver den fyllas med innehåll vilket särskilt lämpar sig för kreativa människor som arbetar intuitivt.

Det finns många liknande modeller som har fler steg men jag har fortfarande inte hittat något steg som jag tycker saknas här. Många har snarare försökt göra metod av processen genom att lägga till steg men har då samtidigt begränsat den till att vara på ett visst sätt.

Bli medveten

All avsiktlig förändring börjar med att vi blir medvetna. Så länge vi inte är medvetna om ett bekymmer så kan vi inte heller aktivt ta oss an det. Ibland kommer medvetenheten som ett hastigt uppvaknande men den kan också växa fram över tid. Oavsett vilket så är det steg ett i att arbeta med sig själv.

Acceptera

När vi blir medvetna om att något är på ett visst sätt så behöver vi också acceptera att det är så för att på allvar kunna börja arbeta med det. Innan vi accepterar läget som det är står vi still eftersom vi samtidigt förnekar det. Att acceptera att någonting är på ett visst sätt betyder inte att vi tycker att det är okej. Det är bara ett konstaterande av hur situationen är just nu.

Det är lätt att tro att steg ett och två är samma sak. Det är de inte. Många som exempelvis blir medvetna om ett barndomstrauma eller egna dåliga beteenden accepterar det inte när de konfronteras med det. Istället försöker de förneka eller bortförklara. Från den positionen kan vi inte förändra eftersom vi inte har förlikat oss med att något behöver förändras.

Förändra

När vi blivit medvetna och accepterat läget kan vi börja göra förändringar som leder oss i riktningen som vi vill. Min upplevelse är att när jag klarat av steg ett och två så ger livet mig möjligheter att förändra min situation. Jag styrs till att undersöka något närmare, träffar rätt människa eller får en ny teknik som kan hjälpa mig. Det jag behöver göra är att vara uppmärksam och ta emot det som kommer.

Det är detta steget som många andra modeller bryter ner i detaljerade punkter.  De försöker göra metod av det genom att specificera vad som ska göras för att förändring ska kunna ske. Det är exempelvis vanligt att en metod innehåller någon slags förlåtelseprocess. Nu anser jag att människor generellt behöver arbeta med förlåtelse men det är faktiskt inte alltid ett relevant steg. Min upplevelse är istället att metoden behöver vara föränderlig då människors utmaningar och processer kan se väldigt olika ut.

Vara tacksam

Den som glömmer att vara tacksam glömmer till slut vad den har att vara tacksam för.

När jag kommer till punkten då allt som finns kvar är ett minne och en lärdom så har jag kommit till slutet av processen. Då har mitt fokus förflyttats från det jag mist till det jag funnit och från vad som varit till vad som är. Ofta kommer då tacksamheten av sig själv. Jag har kommit underfund med varför jag tog mig an läxan och har vuxit genom den.

Den som inte förmår vara tacksam för det som kommit ur processen är förmodligen inte klar.

Exempel: Missbruk

Det är inte ovanligt att en missbrukare plötsligt blir smärtsamt medveten om hur djupt destruktivt och sårande dens missbruk är. Inte sällan är det i ett ångestladdat ögonblick när missbruket lett till något riktigt hemskt. I stundens klarhet lovar personen sig själv exempelvis att aldrig dricka igen. Den här personen är på steg ett.

När bakfyllan avklingar börjar personen sedan bli medveten om alla de sätt som den förstört för sig själv och andra genom sitt missbruk. När den möter detta så finns två möjliga responser. Många mår i det läget så ofantligt dåligt att de snart inte längre vill kännas vid det och de försöker därför åter bedöva sig, exempelvis genom att återfalla i missbruket. Den personen har inte accepterat det den blivit medveten om. Den försöker genom förträngning åter omedvetandegöra sig och på så vis ökar den interna spänningen. Missbruket kan då faktiskt förvärras.

Den bättre responsen är att acceptera situationen som den är. Personen väjer inte för det obehagliga utan möter det trots smärtan som det bär med sig. Utifrån den positionen kan den arbeta vidare med sin process att tillfriskna. Det kan i det här läget exempelvis vara viktigt att inför familj, vänner och kollegor erkänna sitt problem. Nu har personen klarat av steg två.

Med acceptansen börjar ledtrådar till hur personen kan ta sig vidare uppenbara sig. Det kan exempelvis vara att den träffar någon annan som varit igenom samma process, att en chef hjälper den med en samtalskontakt eller att personen känner ett behov av att bryta kontakten med tidigare bekanta som fortfarande missbrukar. Detta är steg tre och är en resa som tas en utmaning åt gången. När den börjar ser man inte slutet och det kan finnas många lager att läka.

Den här delen av processen, att läka och förändra sitt liv, kan ta många år och det är inte ovanligt att under det arbetet flera gånger fastna, ha djupa svackor och tappa modet. Inte sällan leder det till återfall men så länge personen återvänder till sin process så är det inte ett misslyckande. Återfall är tvärt om ofta en viktig del av tillfrisknandet.

Om personen inte ger upp så kommer det oundvikligen en dag då allt är läkt och spänningarna har släppt. Det som återstår då är minnet av det som varit och de lärdomar som personen fått till sig på vägen. Den människan kommer att ha vuxit något alldeles oerhört, ha fördjupat kontakten med sig själv och förstå saker som många aldrig kommer att begripa. Den människan har befriat sig. Då kommer tacksamheten naturligt och personen kommer att befinna sig på det fjärde steget.

● ● ●

Modellen beskrivs här i punktform men livet fungerar inte så. Ofta går en person inte igenom processen steg för steg utan kan istället fastna på steg, vackla mellan dem eller stundtals falla tillbaka på tidigare steg. Så länge personen fortsätter så är det inte ett bekymmer.

Jag brukar tänka att vi har flera sådana processer igång samtidigt. En person kan exempelvis vara på steg tre med sitt alkoholmissbruk, steg ett med sitt nikotinmissbruk och samtidigt fortfarande vara omedveten om sitt matmissbruk.

Modellens styrka är att bli medveten om processens olika faser för att förstå var man befinner sig.

Min berättelse om att läka alkoholism

Vid 31 års ålder var jag deprimerad sedan fyra år då min självkänsla tillintetgjorts i en kulturkrock. Jag var alkoholist sedan sena tonåren, långtidsarbetslös och bodde därtill hemma hos min mormor. Det var inte mycket som stod rätt till i livet där jag drev runt i ett töcken. Jag ville överhuvudtaget inte finnas. Jag hatade livet, mig själv och anklagade allt och alla andra för situationen jag befann mig i.

Min huvuddrog var alltid spriten. Jag var den som köpte 5-litersdunkar med hembränt eller industrisprit. Andra droger intresserade mig inte nämnvärt även om jag ibland tackade ja till sådant som kom min väg på fyllan. Sommaren och hösten 2005 började jag röka cannabis också men på ungefär samma sätt som jag drack alkohol; för att bedöva mig själv, slippa leva och slippa ta ansvar.

● ● ●

– Min kompis har köpt alldeles för mycket LSD, sa min langare en dag. Skulle du vilja köpa lite?
Utan att ha den blekaste aning om vad LSD var svarade jag:
– Det är klart. Vad kostar det?
Där jag befann mig just då hade jag tackat ja till vad som helst som inte inbegrep nålar. Jag ville fly verkligheten och mig själv. Men som sagt, jag visste verkligen inte vad LSD var. Jag trodde att det skulle vara en kemisk fylla och bara diffust i bakhuvudet skvalpade någonting om hippies, gurus och summer of love omkring.

Redan samma helg bestämde mina kompisar och jag oss för att åka ut till ett lantligt hus och festa. Med oss hade vi mängder av öl, en del sprit men också en liten karta med papperslappar inslagna i folie. I något av en teatralisk lek ställde mina kompisar sig på knä och jag agerade LSD-utdelande guru á la 60-tal. När de på knä fått varsin lapp tog jag själv min.

På den här tiden saknade jag andliga begrepp. Det var inte bara att jag inte trodde på något utan jag var fientligt avståndstagande till sådant som jag inte förstod. Därför kände jag exempelvis inte till ett begrepp som chakra men det spelade ingen roll för vad som sedan hände. Ungefär två timmar efter att vi tagit LSDn öppnades mitt halschakra på vid gavel och från basen av min nacke sköt en energistråle rakt upp, ut i universum och kopplade in mig i alltet.

Jag insåg att jag kunde röra mig uppför energistrålen så jag gjorde det. Bara ett par meter. När jag såg mig själv utifrån såg jag att all smärta, all sorg, alla misslyckanden som jag bar omkring på och projicerade, var mina egna skapelser. Insikten landade i mig att jag skapar mitt eget liv. Och precis som jag skapar dimma, smärta och ilska så kan jag välja att skapa klarhet, befrielse och harmoni.

I det ögonblicket valde jag en annan väg. Det krävdes ingen ansträngning utan det var som att slå på ett ljus. Jag valde att återta kontrollen över mitt liv, ta ansvar för mina val och börja skingra smärtan och töcknet. Jag valde att tillfriskna.

Min upplevelse av att vara inkopplad i alltet och lämna min kropp varade ungefär 20 minuter. Sedan började ett nytt kapitel i mitt liv och jag har inte druckit sedan dess. Jag hade förväntat mig en kemisk fylla. Istället vaknade jag.

Jag är inte unik

Jag trodde länge att min upplevelse var något helt unikt.

Suget efter att bedöva mig med alkohol var borta och tomrummet hade fyllts av en vilja att leva och ta ansvar för mitt liv. Utifrån det jag dittills lärt mig var det helt obegripligt; ett sant mirakel.

Men ju mer jag läste på, ju mer insåg jag att jag ingalunda var unik. LSD hade innan det kriminaliserades med stor framgång använts just för att bryta alkoholism och andra missbruk. En av AA-grundarna, Bill Wilson, närde till och med långtgående planer att integrera LSD i organisationens arbete. När jag sökte fann jag många snarlika berättelser om mirakulöst tillfrisknande från allvarliga tillstånd av allehanda slag. Särskilt anmärkningsvärd framgång verkade enteogener ha vid tillstånd som den konventionella vården knappt ens rår på såsom långvarig missbruksproblematik, djupa depressiva tillstånd och svårläkt trauma efter övergrepp.

Jag var bara en bland många.

Det var ett mirakel som hände mig men mirakel är långt ifrån så sällsynta som vi må tro. Bland människor som vänder sig till enteogener i sin strävan att läka verkar de tvärtom vara ganska vanliga.