ENTEOGENER

12. enteogener web

Vad är enteogener?

Enteogener är inte droger.
Gudarna har gett er dem.
De är nycklar för att ni ska kunna tala med det gudomliga.
ur en kanalisering med Liv

Enteogener är psykoaktiva växter, svampar och substanser som bland annat gör det möjligt att få kontakt med det högre och det inre, vår potential och våra visioner men också med vår smärta och sorg. Därför är de ypperliga verktyg för att läka mentalt, känslomässigt och själsligt men också för att se lösningar och vägar framåt i livet. De är också verktyg för att öppna dörrar till andevärlden. På alla dessa sätt och många fler därtill har de använts av shamaner, häxor och medicinkunniga i tusentals år.

Några av de vanligaste från växt- och svampriket är psilocybinsvampar, San Pedro, Peyote, cannabis och Ayahuasca medan den mest välkända kemiska förmodligen är LSD.

Hjälparen bakom

Det är relevant, åtminstone från ett shamanskt perspektiv, att göra skillnad på naturliga enteogener och enteogena substanser.

En naturlig enteogen återfinns i naturen. Den har en själ, ett medvetande och en personlighet. När vi arbetar med en naturlig enteogen har vi med andra ord att göra med en intelligens. Detta menas inte metaforiskt utan bokstavligt. När vi arbetar med en naturlig enteogen skapar vi en relation med en intelligens utanför oss själva.

En enteogen substans däremot är en molekyl. Det är något som en människa har skapat. I den finns ingen intelligens som är separat från oss själva. När vi syntetiserar ett ämne så är den just bara ett ämne; en substans utan intelligens. När vi arbetar med en substans behöver vi förlita oss på våra egna förmågor.

Orden jag använder

Bland de som arbetar med dem från ett shamanskt perspektiv kallas dessa växter och svampar gärna vördnadsfullt för lärare, mästare, moder eller fader. Detta för att betona den respekt man har för det inneboende medvetandet i växten eller svampen och vilken roll de har för en. Ett annat sätt är att försöka beskriva deras funktion. Då kallas de exempelvis medicin eller visionära.

I boken har jag huvudsakligen valt att kalla dem enteogener. Ordet myntades 1979 av etnobotanister och bygger på grekiskans entheos (uppfylld av gud, inspirerad) och genesthai (blivit till, skapats). Det vill säga något som lockar fram det gudomliga inom oss och inspirerar oss, särskilt i andlig bemärkelse. Ordets huvudsakliga fördel är att det betonar den andliga aspekten vilket är en koppling som jag tycker är viktig att framhålla. Som Liv sa är enteogener inte droger utan nycklar för att vi ska kunna kommunicera med det gudomliga.

Ett annat ord som jag tycker fångar mycket av essensen är psykedelier vilket betyder “själs- eller sinnesavslöjande”. Det bygger på det grekiska psyke (själ, sinne) och delein (att manifestera) och myntades 1957 av den brittiske psykiatern Humphry Osmond. Vid den tiden diskuterade han och Aldous Huxley vad man ska kalla dessa växter, svampar och substanser. De båda utväxlade rim på namnförslag när Osmond skrev “To fathom Hell or soar angelic, just take a pinch of psychedelic.”. Och med det var ordet fött. Psykedelier är ett lämpligt ord eftersom de sätter oss i kontakt med vårt inre och avslöjar vad som rör sig i vårt sinne och vår själ.

Mina verktyg och allierade

Min nära allierade är den heliga svampen och LSD. Cannabis har jag erfarenhet av såväl som missbruksdrog och som enteogen. Jag är därtill god vän med såväl San Pedro som Ayahuasca.

Under en period studerade jag fröer innehållande LSA i hopp om att kunna finna ett alternativ som är lagligt i Sverige. Jag har också haft enstaka upplevelser med ketamin och MDMA. De två sista är jag personligen tveksam till att kalla enteogener men jag förstår att en del gör det.

Jag är tacksam för alla de som burit medicinen före mig så att den kunnat finna sin väg hem till mig igen.

Shamanen

Ordet shaman betyder “den som vet” och kommer ursprungligen från evenkerna, en ursprungsbefolkning som återfinns i Ryssland, Mongoliet och Kina. Idag används det dock snarare som ett samlingsbegrepp för att beskriva sådana roller eller funktioner oavsett varifrån de kommer. I denna bredaste benämning skulle alltså kunna räknas in medicinmän/kvinnor, häxor, häxdoktorer, runmagiker, nåjder, völvor, druider, prästinnor, curanderos och helare av många slag och från världens alla hörn.

De flesta av dessa skulle emellertid aldrig kalla sig för shamaner eftersom de ju har sina egna namn för rollen. När ordet används som titel så är det ofta för att överbrygga den språkliga okunskapen kring den lokala termen eller för att det saknas en lokal term. Den som i Sydamerika snarare skulle kalla sig curandero (helare) eller ayahuascero (shaman som arbetar specifikt med Ayahuasca) skulle kunna använda det mer välkända ordet shaman för att göra sig förstådd. Som kontrast till detta använder många ordet shaman eftersom det saknas ett lämpligt lokalt uttryck.

Det som förenar

Jag upplever att det framförallt är två saker som förenar alla dessa olika traditioner och som därför skulle utgöra en definition av shamanism i dess bredaste bemärkelse, det vill säga som samlingsbegrepp.

Naturkontakt och animism. Shamanen arbetar i nära kontakt med naturen som också upplevs vara besjälad. Naturen ger oss medicin och material men håller också minnen och är hem till entiteter av många slag. Det är inte bara möjligt utan ofta centralt att kunna kommunicera med naturen och dess invånare.

Kontakt med andevärld. Shamanen arbetar i nära kontakt med andevärlden. Dessa kontakter begränsas inte enbart till naturen utan kan också inbegripa så vitt skilda saker som förfäder, kraftdjur, guider, änglar och tidigare liv.

Den egna resan

Utöver kontakten med naturen och andevärlden är det vanligt att shamanen är någon som själv upplevt och övervunnit svårigheter i livet. Det är någon som företagit sin egen läkanderesa och på så sätt frigjort sin potential och funnit verktyg för att hjälpa andra. I många fall är det rent av det som varit startskottet för personens resa till att bli shaman.

Tradition eller ursprungsshamanism

Utöver det som förenar finns det naturligtvis också mycket som skiljer även om mycket snarare är olika tolkningar av samma sak. En skiljelinje man skulle kunna dra går vid de som verkar inom en tradition och de som inte gör det.

De som verkar inom en tradition går ofta i lära hos en eller flera mästare inom den traditionen. Kunskapen förs vidare från mästare till lärjunge och det finns ofta beprövade sätt som lärjungar väljs ut och tränas.

Vi behöver shamaner.
Om vårt samhälle inte tillhandahåller dem,
så kommer universum att göra så.
Joe Lewels

I kontrast finns en ursprungsshamanism som inte förs vidare genom en specifik tradition utan som gror i människor i de mest skilda sammanhang. Shamaner med en sådan bakgrund är oftare vad vi skulle kalla självlärda vilket snarare betyder att de inte haft någon människa som mästare. Istället kan de ha lärt sig av andevärlden, enteogener, sina medmänniskor och livet i stort. De kan ha inspirerats av många traditioner eller inga alls.

I många kulturer har förföljelsen av den gamla visdomen varit så brutal att det inte finns någon tradition att bygga vidare på. Ibland har de som fått kallet då fått återupptäcka sitt eget ursprung genom andras traditioner. I andra fall har de istället fått förlita sig på den egna kontakten med andevärlden och moder jord. För även om visdomen förföljts så kan den inte utrotas. Den väntar bara på att återupptäckas.

Visdomen finns inom oss alla.

avslut web