Etikett: tro

När en människa dör frigörs själen från kroppen. Eventuella parasiterande energier frigörs samtidigt eftersom de parasiterat på kroppen och inte på själen. I normala fall börjar själen då röra sig över till andra sidan. Vanliga upplevelser av det är att själen hämtas av själsvänner eller lärare som hjälper den över eller att själen vandrar mot ett ljus eller någon slags portal.

I vissa fall fastnar dock själen och blir vad jag skulle kalla för ett spöke. I de fall jag sett så hänger det samman med ett trauma eller något olöst i livet som gör att själen klamrar sig fast och inte klarar av att gå vidare. Det kan bero på en hastig eller traumatisk bortgång men kan också härröra från trauman och föreställningar långt tidigare i livet. I berättelsen om Ismael och Liv sitter exempelvis själen fast på grund av ett trauma som hänt flera år tidigare när mannens fru dött i barnsäng. Han befann sig sedan dess i ett depressivt förtvivlat tillstånd, tog avstånd från Gud och när han själv dog satt han fortfarande så fast i det att han inte förmådde vandra vidare.

Ett spöke är inte själv medveten om att den är död men kan vara medveten om att den sitter fast och behöver hjälp att ta sig vidare. Ett spöke är inte något ont och ingenting att vara rädd för. Det är en människas själ som inte förmått ta sig vidare och ska hjälpas vidare med samma kärlek som vi hjälper en medmänniska som sitter fast.

Inför en ytterst förvirrande tillvaro kan spöken liksom människor reagera olika. Vissa kan vara arga och utåtagerande medan andra blir introverta. Men inte heller ett argt och utåtagerande spöke är någonting att vara rädd för eftersom ilskan snarare är uttryck för frustration än illvilja.

Att släppa taget och ta farväl

När en människa ska dö finns det mycket den och vi kan göra för att den ska vandra vidare. Som döende är det gott att ha avslutat våra affärer här i den fysiska tillvaron. Förlåt det som behöver förlåtas, läk det som behöver läkas och släpp taget om det som behöver släppas taget om. Förlika dig med döden och välkomna den.

Döden är inte yxan som hugger ner trädet
utan äpplet som växer på det.
Osho

Som närstående kan vi hjälpa med mycket av det som behöver lösas inför döden. Om personen är för stolt för att själv ta initiativ kan vi exempelvis öppna upp för en förlåtelseprocess. Om personen oroar sig för något som den själv inte kan ordna så kan vi göra det åt den. Just därför är närvaron i slutskedet särskilt viktigt då vi kan hjälpa till att lätta de bördor och bekymmer som människan klamrar sig fast vid i sin rädsla inför döden.

När döden är nära förestående är det gott att försäkra dem om att allt kommer att bli bra, att de är älskade och kommer att vara ihågkomna med kärlek. Framförallt är det bra att påminna dem om att släppa taget. Att det är okej att göra det.

Om du ska hjälpa en person att vandra vidare är det viktigt att stötta dem utifrån deras tro och föreställning. Tror personen på ett liv efter detta kan det vara bra att påminna den att gå mot ljuset eller följa med den som hämtar dem. Om den tror att den behöver att en präst läser bön över dem, be då en präst göra det. Tror den inte på något sådant så ska du inte i det läget försöka föra in dina egna föreställningar. Detta är den personens ögonblick, inte ditt.

Om du inte kan vara fysiskt närvarande med personen så kan du göra arbetet telepatiskt. Du kan därtill frigöra energi genom att göra ditt eget förlåtelsearbete i förhållande till personen, städa upp relationen, be böner eller be avlidna anhöriga till den som ska dö att hjälpa vid övergången. Det är dock viktigt att alltid göra det på ett sätt som är respektfullt gentemot den som ska dö och utan att inkräkta på eller försöka ändra den personens tro.

Efter personen dött kan det också vara på sin plats att hålla någon slags övergångsceremoni där vi får möjlighet att säga farväl och uttrycka tacksamhet. Detta sker exempelvis vid en begravning men vi kan också skapa en egen personlig ceremoni för ändamålet.

Om människan har gjort det nödvändiga i att reda ut det som behövts och förlikat sig med döden och därtill fått stödet att släppa taget är risken att själen fastnar försumbar.

Om själen fastnar

Skulle själen fastna och bli ett spöke så kan vi som jag tidigare nämnt hjälpa den vidare. Jag har ingen metod i punktform för det utan förlitar mig på intuitionen att leda mig rätt. De delar som jag tar upp nedan gäller oavsett om själen nyligen fastnat eller suttit fast i hundratals år.

Förstå traumat. Om en själ fastnat blir det lättare för mig att hjälpa om jag förstår traumat som gjort att den inte kunnat vandra vidare. Finns det något jag kan göra för att lätta det traumat? Finns det något som behöver sägas eller ställas tillrätta?

Återknyt kontakten. I en del fall kan själen behöva återknyta kontakten med någon som är relevant i förhållande till traumat. I berättelsen om Ismael och Liv var det exempelvis viktigt för själen att återknyta kontakten med sin älskade som redan vandrat vidare till andra sidan. I andra fall kan det vara till lättnad att återknyta kontakten med någon som fortfarande befinner sig i livet och som själen som fastnat oroar sig för.

Få hjälp från andra sidan. Slutligen är det till hjälp att söka stöd från den andra sidan. Det kan som jag tidigare nämnt vara till gagn att avlidna närstående till själen som sitter fast möter upp den. Den yttersta hjälpen jag arbetar med är dock ärkeängeln Ismael som är ärkeängeln som styr över liv, död, övergång och pånyttfödelse. Det är hans uppgift att lotsa själar över till den andra sidan och han ger den vägledning jag behöver för att bistå honom i det. 

Övergångsceremoni. I arbetet att lotsa en själ över kan det vara till hjälp att skapa en egen ceremoni för ändamålet där själen överlämnas till exempelvis Ismael att föras över till andra sidan. Det kan också ge oss själva en möjlighet att avsluta sådant som behöver avslutas, säga farväl och uttrycka tacksamhet.