Missbruket sitter i människan

Det är vanligt vid substansmissbruk att människor anklagar substansen för missbruket. ”Amfetaminet förstörde hennes liv” kan det exempelvis låta om en amfetaminmissbrukare. Men missbruket sitter aldrig i substansen utan i människan. Det är inte amfetaminet som förstört hennes liv. Hon har använt amfetamin för att fly det som gör ont i henne och har på så sätt förstört sitt liv. Hon valde amfetaminet för att bedöva sig. Skillnaden är avgörande för den som vill förstå och komma tillrätta med missbruk.

Att påskina att missbruket sitter i en substans förlägger ansvaret och ofta också lösningen utanför personen. Vi förhindrar inte missbruk genom att plocka bort substanser för även om vi skulle lyckas få bort en substans helt och hållet så förflyttar det enbart missbruket till något annat. Därför fungerar inte narkotikalagstiftningen missbruksförebyggande utan enbart missbruksförflyttande. Att förflytta missbruket från något olagligt till något lagligt har inte löst missbruket.

När vi förstår att missbruket sitter i människan så förstår vi också att det är där vi behöver söka lösningarna. För att lösa missbruket behöver personen komma underfund med varför den missbrukar och åtgärda det. I den processen är det viktigt att personen äger sin historia och vågar se det den vill fly eller distrahera sig ifrån. Förlägger den då missbruket utanför sig själv, exempelvis i en substans, så är det för att slippa se och ta ansvar.

Att ge substansen skulden sätter dessutom missbrukaren i en offerroll vilket inte är hjälpsamt när den ska tillfriskna. För att tillfriskna behöver vi förstå att vi har makten över vårt liv, inte avsäga oss makten över det.

Jag har använt substansmissbruk som exempel här. Samma resonemang är giltigt för alla sorters missbruk.