Fyrstegsmodell för personlig och andlig utveckling

1. Bli medveten
2. Acceptera
3. Förändra
4. Vara tacksam

Detta är den fyrstegsmodell som jag använder för att förstå var jag befinner mig i en process. Eftersom den inte är en metod behöver den fyllas med innehåll vilket särskilt lämpar sig för kreativa människor som arbetar intuitivt.

Det finns många liknande modeller som har fler steg men jag har fortfarande inte hittat något steg som jag tycker saknas här. Många har snarare försökt göra metod av processen genom att lägga till steg men har då samtidigt begränsat den till att vara på ett visst sätt.

Bli medveten

All avsiktlig förändring börjar med att vi blir medvetna. Så länge vi inte är medvetna om ett bekymmer så kan vi inte heller aktivt ta oss an det. Ibland kommer medvetenheten som ett hastigt uppvaknande men den kan också växa fram över tid. Oavsett vilket så är det steg ett i att arbeta med sig själv.

Acceptera

När vi blir medvetna om att något är på ett visst sätt så behöver vi också acceptera att det är så för att på allvar kunna börja arbeta med det. Innan vi accepterar läget som det är står vi still eftersom vi samtidigt förnekar det. Att acceptera att någonting är på ett visst sätt betyder inte att vi tycker att det är okej. Det är bara ett konstaterande av hur situationen är just nu.

Det är lätt att tro att steg ett och två är samma sak. Det är de inte. Många som exempelvis blir medvetna om ett barndomstrauma eller egna dåliga beteenden accepterar det inte när de konfronteras med det. Istället försöker de förneka eller bortförklara. Från den positionen kan vi inte förändra eftersom vi inte har förlikat oss med att något behöver förändras.

Förändra

När vi blivit medvetna och accepterat läget kan vi börja göra förändringar som leder oss i riktningen som vi vill. Min upplevelse är att när jag klarat av steg ett och två så ger livet mig möjligheter att förändra min situation. Jag styrs till att undersöka något närmare, träffar rätt människa eller får en ny teknik som kan hjälpa mig. Det jag behöver göra är att vara uppmärksam och ta emot det som kommer.

Det är detta steget som många andra modeller bryter ner i detaljerade punkter.  De försöker göra metod av det genom att specificera vad som ska göras för att förändring ska kunna ske. Det är exempelvis vanligt att en metod innehåller någon slags förlåtelseprocess. Nu anser jag att människor generellt behöver arbeta med förlåtelse men det är faktiskt inte alltid ett relevant steg. Min upplevelse är istället att metoden behöver vara föränderlig då människors utmaningar och processer kan se väldigt olika ut.

Vara tacksam

Den som glömmer att vara tacksam glömmer till slut vad den har att vara tacksam för.

När jag kommer till punkten då allt som finns kvar är ett minne och en lärdom så har jag kommit till slutet av processen. Då har mitt fokus förflyttats från det jag mist till det jag funnit och från vad som varit till vad som är. Ofta kommer då tacksamheten av sig själv. Jag har kommit underfund med varför jag tog mig an läxan och har vuxit genom den.

Den som inte förmår vara tacksam för det som kommit ur processen är förmodligen inte klar.

Exempel: Missbruk

Det är inte ovanligt att en missbrukare plötsligt blir smärtsamt medveten om hur djupt destruktivt och sårande dens missbruk är. Inte sällan är det i ett ångestladdat ögonblick när missbruket lett till något riktigt hemskt. I stundens klarhet lovar personen sig själv exempelvis att aldrig dricka igen. Den här personen är på steg ett.

När bakfyllan avklingar börjar personen sedan bli medveten om alla de sätt som den förstört för sig själv och andra genom sitt missbruk. När den möter detta så finns två möjliga responser. Många mår i det läget så ofantligt dåligt att de snart inte längre vill kännas vid det och de försöker därför åter bedöva sig, exempelvis genom att återfalla i missbruket. Den personen har inte accepterat det den blivit medveten om. Den försöker genom förträngning åter omedvetandegöra sig och på så vis ökar den interna spänningen. Missbruket kan då faktiskt förvärras.

Den bättre responsen är att acceptera situationen som den är. Personen väjer inte för det obehagliga utan möter det trots smärtan som det bär med sig. Utifrån den positionen kan den arbeta vidare med sin process att tillfriskna. Det kan i det här läget exempelvis vara viktigt att inför familj, vänner och kollegor erkänna sitt problem. Nu har personen klarat av steg två.

Med acceptansen börjar ledtrådar till hur personen kan ta sig vidare uppenbara sig. Det kan exempelvis vara att den träffar någon annan som varit igenom samma process, att en chef hjälper den med en samtalskontakt eller att personen känner ett behov av att bryta kontakten med tidigare bekanta som fortfarande missbrukar. Detta är steg tre och är en resa som tas en utmaning åt gången. När den börjar ser man inte slutet och det kan finnas många lager att läka.

Den här delen av processen, att läka och förändra sitt liv, kan ta många år och det är inte ovanligt att under det arbetet flera gånger fastna, ha djupa svackor och tappa modet. Inte sällan leder det till återfall men så länge personen återvänder till sin process så är det inte ett misslyckande. Återfall är tvärt om ofta en viktig del av tillfrisknandet.

Om personen inte ger upp så kommer det oundvikligen en dag då allt är läkt och spänningarna har släppt. Det som återstår då är minnet av det som varit och de lärdomar som personen fått till sig på vägen. Den människan kommer att ha vuxit något alldeles oerhört, ha fördjupat kontakten med sig själv och förstå saker som många aldrig kommer att begripa. Den människan har befriat sig. Då kommer tacksamheten naturligt och personen kommer att befinna sig på det fjärde steget.

● ● ●

Modellen beskrivs här i punktform men livet fungerar inte så. Ofta går en person inte igenom processen steg för steg utan kan istället fastna på steg, vackla mellan dem eller stundtals falla tillbaka på tidigare steg. Så länge personen fortsätter så är det inte ett bekymmer.

Jag brukar tänka att vi har flera sådana processer igång samtidigt. En person kan exempelvis vara på steg tre med sitt alkoholmissbruk, steg ett med sitt nikotinmissbruk och samtidigt fortfarande vara omedveten om sitt matmissbruk.

Modellens styrka är att bli medveten om processens olika faser för att förstå var man befinner sig.

Runt i rummet

Människor fastnar i upprepningar. Vi spelar upp dramer, tvångsmässiga beteenden går på autopilot, vi återfaller i missbruk, martyrskap och våldsamma eller destruktiva förhållanden.

En upprepning kan liknas vid att gå runt, runt i ett rum. Vi vet att det finns en dörr och vi kan längta efter att kliva ut genom den. Ibland kan vi mångordigt deklarera oss vara beredda att göra allt i vår makt för att ta oss ut genom dörren. Ändå går vi förbi den, gång på gång, i cirklar. Cirklar som sträcker sig över veckor, år eller decennier. Cirklar som sträcker sig över liv.

Varje gång vi närmar oss dörren är en ny chans att kliva ut. Om minsta vilja till förändring gror inom oss kommer vi att få möjligheten att göra det. Vi drar till oss situationer och människor som visar oss dörren.

Men det är läskigt att förändra sitt liv. Den kända smärtan är trots allt trygg. Vad som väntar utanför dörren är okänt vilket får det att verka otryggt. Så trots att vi vet att vi behöver gå ut genom dörren så väljer vi att gå ett varv till.

Vi förnekar dörren och insikten som fört oss till den. Sveket mot oss själva gör ont så vi bedövar oss. Vi bedövar oss med arbete, droger, spel, internet, sex och relationsdramer. Vi fyller huvudet med strunt för att slippa se att vi än en gång svikit oss själva. Vi uppfinner ursäkter till varför just nu faktiskt inte var rätt tid.

Så vi går ett varv till. Och ett till. Ett till.

En dag kliver vi ut genom dörren. Den dagen är imorgon, om tio år eller rent av i ett annat liv. Vi tittar tillbaka och undrar:
– Varför klev jag inte ut tidigare?

Den som vill hjälpa

Rumsmetaforen kom till mig när jag skulle förklara för anhöriga till en missbrukare när de bäst kunde hjälpa honom. Han hade varit nykter och mått bra ett tag men så hade han återfallit och nu fick de sällan tag på honom.

Missbrukaren som befinner sig längst in i rummet vill inte därifrån. Personen är på flykt, medvetenheten är som lägst och kontakten med omvärlden ofta ganska liten. Att ta sig in till och släpa ut den personen är en kamp och även om man lyckas tvinga ut personen så är dens motivation till förändring låg och risken för återfall överhängande. Risken om man försöker rädda någon som befinner sig här är att man dränerar sig själv och går under. Det är i princip en tvångsåtgärd som krävs om man ska få ut en människa som befinner sig här.

När personen börjar öppna upp för förändring så kommer den allt närmare dörren och ibland ökar då också kontakten med omvärlden. Den är fortfarande inne i missbruket men börjar se möjligheter eller anledningar till att lämna det. Men det står fortfarande och väger, så försöker man tvinga ut personen kan reaktionen bli att den drar sig inåt igen. Vid alltför mycket tjat eller försök att kontrollera personen kan relationen skadas, förtroende gå förlorat och båda dräneras på energi.

Visa istället att det finns en dörr. Uppmuntra det som vill tillfriskna hos personen. Stå där i dörren och säg att du är redo när den är det.

När personen så kommer fram till dörren, ta tag i den och dra ut den ur rummet. Här krävs det som minst energi för att hjälpa personen och den är själv motiverad att förändras. Ge näring till det som vill tillfriskna hos personen. Ge sammanhang, verktyg och stötta personen i sin resa att läka och växa.

Återfallet

Det är vanligt att missbrukare som varit nyktra återfaller och det kan ofta rent av vara en viktig del av tillfrisknandeprocessen. Personen kan ha anledning att ta en vända till. Kanske var insikten inte tillräckligt förankrad, beslutet inte ens eget eller konsekvenserna inte tydliga nog, för att ge några exempel. Det behövs något mer för att slutgiltigt kliva ut genom dörren.

Lägg inte fokus på att gräma återfallet utan lär av det och hitta sedan tillbaka till dörren.

Min upplevelse av återfall har varit att vändorna i rummet blir allt kortare och de negativa konsekvenserna allt tydligare. Det kan alltså dröja kortare tid tills man åter får möjligheten att kliva ut ur rummet men man kan också ha farit betydligt mycket mer illa än tidigare. Eftersom vi tydligen inte förstod läxan sist ger livet allt tydligare svar för var gång vi kommer tillbaka.