Att vilja fortsätta vara sjuk

För den som vill fortsätta vara sjuk
ser medicinen ut som gift.

Det är vanligt att människor som är deprimerade dröjer sig kvar i eller rent av håller fast vid sjukdomstillståndet. Ofta beror det på en ovilja att möta och göra upp med det bakomliggande bekymret. Å ena sidan vill den deprimerade kanske bli kvitt sitt dåliga mående, men å andra sidan är den inte beredd att göra de uppoffringar som behövs. Då lägger personen sig till med strategier och programmeringar som garanterar att den stannar kvar i det deprimerade tillståndet. Dessa är ofta omedvetna och den som inte vill tillfriskna vill inte heller göra sig medveten om dem.

Det är också vanligt att man är rädd för vad som kommer efter tillfrisknandet och därför dröjer sig kvar i sjukdomen. Även om det gör ont så är det onda välbekant och upplevs därför som tryggt, medan det som kommer efter tillfrisknandet är obekant och därför otryggt och skrämmande.

Här är några exempel på sätt som deprimerade människor använder för att fortsätta vara kvar i depressionen.

Bortförklaringar

– Jag vill men jag kan inte, sa han.
– Du kan men du vill inte, svarade hon.

Den som är deprimerad vet ofta ganska väl vad den behöver göra för att börja tillfriskna men gör det inte eftersom den vill slippa obehaget och arbetet som det skulle medföra. Därför kommer den på ursäkter till varför den inte kan göra just det. Ursäkterna kan låta rationella eftersom sinnet inte vill avslöja sin bluff. Det saknas exempelvis pengar, tid eller något annat som antas vara väsentligt i sammanhanget. Men när bluffen synas genom att lösningar erbjuds blir bortförklaringarna allt märkligare och oviljan att tillfriskna framträder tydligt.

Den som vill tillfriskna kan tillfriskna. Hinder är utmaningar som kan övervinnas. Det finns inget hinder som är så stort att det omöjliggör tillfrisknandet. Det enda som kan omöjliggöra det är att viljan saknas.

Distraktioner

Den som vill slippa tillfriskna distraherar sig gärna från uppgiften. Tre vanliga exempel på det är:

Att fokusera på andra. Människor som själva behöver läka fokuserar gärna på andras sår eller att försöka hjälpa andra att läka. Därför finner vi många i hjälpande positioner som inte är klara med sin egen läkning. De distraherar sig från sin egen process genom att hänge sig åt någon annans.

Att ligga i konflikt. Den som har en inre konflikt lägger den gärna utanför sig själv och anklagar andra för det den själv behöver lösa. När vi har bekymmer med någon annan så är det ofta på grund av något som vi inte löst i oss själva. Det är typiskt för människor som distraherar sig att hålla igång konflikter och hänge sig åt drama.

Att bedöva sig. Vi förknippar gärna ”att bedöva sig” med substanser såsom alkohol eller andra droger men det finns ingen ände på allt människor använder för att stänga ner. Arbete, sex, sociala medier, sport, spel… Allt som distraherar från att möta oss själva kan användas för att bedöva oss.

Att programmera sig olycklig

Deprimerade människor omger sig ofta med sådant som garanterar att de fortsätter vara deprimerade. De lyssnar exempelvis på sorgsen eller arg musik, klär sig i svart, upprätthåller destruktiva relationer, tar inte hand om sig själva eller sitt hem, äter dåligt, överkonsumerar nyheter och skräpkultur. När detta påpekas så avfärdas det ofta utan eftertanke. Även i de fall då personen kan se att dessa saker inte är bra så följs det ofta av en förklaring till varför det måhända inte är bra för andra men att det faktiskt är bra för just dem.

Allt som vi omger oss med färgar vår tillvaro. Vi programmerar oss med det. När vi omger oss med destruktivitet och dålig energi så är det också vad som kommer att genomsyra vårt liv.

Att lägga ansvaret utanför sig själv

För många är det svårt att acceptera ett eget ansvar för sitt mående utan det behöver vara någon annans fel att man mår som man gör. Då är det lockande att stanna vid att skylla på sin barndom, sin partner, den idiotiska chefen, politiker, patriarkatet, samhällets normer eller någon annan som borde veta bättre. Jag säger inte att alla de där andra inte haft något med saken att göra eller att det inte ska belysas, men det är likväl upp till personen vad den sedan gör av erfarenheten. Man kan stanna vid att anklaga andra för sitt mående eller så kan man möta det onda i sig själv, göra sig kvitt det och växa som människa. Det kan aldrig den andra göra åt en.

Det är ingen annans fel att någon inte tar ansvar för sitt eget mående.

”Jag är sån”

En del människor verkar tänka på sig själva som statiska. De tror att de är stöpta i en viss form och sedan är det bara så. Men människan befinner sig tvärt om i ständig förändring. Hon utvecklas, lär sig och bestämmer själv vem hon vill vara i varje beslut hon tar. Att låsa sig i en position är att stagnera och börja förtvina inombords.

Att lösa en depression är att förändras. Om personen inbillar sig att den omöjligtvis kan förändras så håller den sig kvar i depressionen. Då behöver den först komma till insikt om att förändring faktiskt är möjligt. Att allting förändras är rent av en av få saker som vi kan vara säkra på i livet.

Antidepressiva mediciner

Ingen medicin eller terapeut kan läka depression. Enbart du kan läka dig själv. Det mediciner och terapeuter kan göra är att på olika sätt möjliggöra eller underlätta för dig att läka. Jag gör här en skillnad på mediciner och läkemedel. Medicin är alla substanser eller växter som hjälper oss i vårt tillfrisknande medan läkemedel är mediciner som framställs av läkemedelsindustrin.

Johannesört

En växt som jag tycker är väldigt bra vid depression är Johannesört. Det har förklarats för mig att Johannesörten hjälper oss att nyproducera serotonin, signalsubstansen i hjärnan som deprimerade människor brukar ha ett underskott av. Johannesört lägger varken locket på eller bedövar människan.

Johannesört är lätt att odla själv och man tar tillvara på alla synliga växtdelar. Torka genom att hänga upp och finfördela sedan till en blandning som kan bryggas som te. Smaken påminner om hö så det kan vara bra att blanda med exempelvis mynta för en trevligare smak. Det går också att köpa torkad Johannesört i hälsokostaffärer.

Om du vill arbeta med Johannesört så tänk dig en initial kur på åtminstone en månad eller två. Jag märker av god effekt redan efter ett par veckor men för andra kan det ta upp till en och en halv månad innan de märker en tydlig skillnad.

Johannesört är särskilt lämplig vid lindriga till normalsvåra besvär men kan för all del inkluderas som del av behandlingen även vid svår depression.

Drick en kopp morgon och kväll. Jag brukar ta ungefär en matsked torkad Johannesört till en kopp och låta det dra 7-10 minuter. Lyssna till din egen kropp och justera dosering och längden på kuren därefter.

Var uppmärksam

Johannesört kan göra huden ljuskänslig så det är en växt som bäst intas under den mörka årstiden.

Det finns läkemedel som kan sluta fungera eller ge negativa biverkningar tillsammans med Johannesört, exempelvis p-piller och SSRI-preparat. Läs på innan du bestämmer dig för att påbörja en kur. Blanda inte Johannesört med antidepressiva läkemedel såsom SSRI.

Enteogener

För den som är modig och hängiven utmaningen att gräva i och ta itu med sina bekymmer kan enteogener vara fantastiska verktyg och hjälpare. Enteogener lämpar sig för alla nivåer av depressiva besvär, även för mycket svåra besvär och för människor som varit resistenta till andra terapier. De flesta, särskilt de med svåra besvär, behöver dock vägledning för att arbeta med sådana verktyg.

Var uppmärksam

Den som inte vill möta sitt undermedvetna ska inte arbeta med enteogener då de ofta blottlägger det vi förträngt. Den som då flyr riskerar att återtraumatisera sig.

Blanda inte enteogener med antidepressiva läkemedel eftersom de verkar i olika riktning. Den ena trycker ner medan den andra lyfter upp vilket i sällsynta fall kan vara livshotande.

SSRI och liknande läkemedel

När antidepressiva läkemedel används rätt är de en åtgärd som gör det deprimerade tillståndet så pass hanterbart att personen kan arbeta igenom det som ligger bakom och därmed läka sig själv. Medan några är fullt kapabla att göra det arbetet själva så behöver det stora flertalet stöd i en sådan process.

När sådana läkemedel används fel så lägger de locket på, bedövar och hjälper oss att förtränga eller åtminstone ignorera det som är obehagligt. När tillståndet känns hanterbart finns risken att personen inte arbetar vidare med att lösa de bakomliggande orsakerna utan nöjer sig med sakers tillstånd. Då är medicinen inte längre en medicin utan ett bedövningsmedel som förhindrar tillfrisknande. Det finns också risk för ett långvarigt beroende.

Det finns en plats för antidepressiva och ångestdämpande läkemedel vid behandling av depression men i min mening sker det idag en överutskrivning till människor som skulle behöva läka på andra sätt. Som jag uppfattar det sker överutskrivningen dels för att många människor hellre vill bedöva sig än att hantera sina bekymmer, och dels för att vården saknar resurser och i många fall kompetens för att arbeta med depression på andra sätt.

Var uppmärksam

SSRI och liknande läkemedel kan vara beroendeframkallande och många användare drabbas av allvarliga biverkningar. Läs på ordentligt innan du överväger sådana läkemedel och kartlägg fortlöpande hur de påverkar dig. Eftersom det sker en överutskrivning bör du i första hand lita på din egen upplevelse och inte på läkares åsikter.

Använd enbart sådana läkemedel som komplement till annan behandling såsom terapi.

Psykos

Ett tillstånd som är närbesläktat och ofta överlappande med trauma är psykos. Ordet psykos kommer från grekiskans psȳchē som betyder ’själ’ eller ’liv’ och -osis som kan översättas som ’abnormalt tillstånd’.

När jag pratar om psykos så menar jag ett tillstånd där en person:
• tappat greppet om sig själv eller verkligheten, på grund av att den
• varit med om en svår upplevelse eller kommit underfund med något jobbigt
• som den inte har haft verktyg, vilja eller mod att hantera.

Personens mentala funktioner har gått i baklås eftersom den inte kunnat eller velat hantera situationen på ett bättre sätt. Det är i det läget vanligt att exempelvis fastna i tankar, drabbas av vanföreställningar och att ens funktioner blir drastiskt nedsatta.

Vanliga psykoser

De flesta psykoser är kortvariga och övergående. En person är med om en traumatisk situation som får den att förlora fotfästet men återfår det inom timmar eller dagar. Under den tiden har personen funnit ett sätt att acceptera eller åtminstone hantera situationen så att den inte ska gå upp i limningen.

Vid en långvarig psykos har personen fastnat i tillståndet eftersom den inte kan eller är ovillig att göra det som är nödvändigt för att komma vidare. Det kan exempelvis vara att personen inte hittat ett sätt att hantera situationen, fastnar i gamla vanor och sammanhang, är alltför bekväm för att ta sig vidare eller är rädd för utmaningen.

En psykos kan utlösas av vilken traumatisk upplevelse som helst som personen inte är mentalt förmögen att hantera. Den allra vanligaste utlösande faktorn är att personen förlorar en betydelsefull relation. Det kan exempelvis vara att någon närstående dör, en överraskande skilsmässa eller att en familjemedlem bryter kontakten med en.

En annan utlösande orsak kan vara att man kommit åt minnen eller blottlagt beteenden hos sig själv som man inte vill kännas vid. Psykosen blir då en form av självförsvar inför något som man inte kan eller vill hantera. Jag har inga belägg men en misstanke om att en del så kallade drogutlösta psykoser i själva verket är sådana. Personen har under påverkan kommit åt något som den desperat försökt förtränga. När personen konfronteras med det den försökt förtränga vägrar den arbeta med eller ens kännas vid det varpå personen går i baklås.

Är det dåligt att få en psykos?

Psykosen är ett sammanbrott inför något som vi är ovilliga eller oförmögna att lösa. Problemet är inte psykosen utan vår ovilja eller oförmåga att konfrontera, acceptera och lösa det underliggande bekymret.

En psykos må kännas eländig men som väckarklocka kan den vara bra. Så länge livet känns hanterbart är incitamentet att lösa ett begravt bekymmer litet men vid ett akut sammanbrott ställs vi öga mot öga med uppgiften att läka och växa. Sådana sammanbrott rymmer en oerhörd utvecklingspotential som vi har all anledning att vara tacksamma för.

MISSBRUK

Vad är missbruk?

Den första gången som jag verkligen pratade med Anders blåste han cigarettrök i ansiktet på mig.
– En sak som irriterar mig med rökare är att de inte tar hänsyn till andra, sa jag.
– Vad menar du? frågade han lätt upprörd. Rökare tar väl lika mycket hänsyn som andra?
– Varför blåser du i så fall rök i ansiktet på mig?
Han hade verkligen inte lagt märke till att han gjorde det och bad om ursäkt flera gånger om.
– Jag menar inte att rökare medvetet inte tar hänsyn till andra. De tänker inte på eller har slutat bry sig om hur andra påverkas av deras rökning.
Med tanke på situationen kunde han inte annat än att hålla med mig.

● ● ●

Missbruk har i min mening två avgörande komponenter – omedvetenhet och tvångsmässighet.

När vi missbrukar så gör vi oss omedvetna om vårt handlande och dess konsekvenser. Vårt seende smalnar av och vi uppfattar inte eller väljer att bortse ifrån hur vårt missbruk begränsar oss och inkräktar på andra. Vi blundar, för skulle vi möta konsekvenserna av vårt missbruk skulle vi ha svårt att försvara det inför oss själva.

Samtidigt blir vi ständigt påminda om de negativa konsekvenserna och här kommer tvångsmässigheten in. Trots att vi vet att något är dåligt och att priset vi får betala är orimligt högt så kan vi inte sluta. Vi blir fångar till vårt begär och vår avsaknad av självkontroll.

Överallt där jag ser missbruk så ser jag omedvetenhet och tvångsmässighet och med den definitionen spelar det ingen roll om missbruket levs ut med substanser, konsumism, sex eller något annat. I grunden handlar missbruk inte om substanser. Det handlar om att människan försöker bedöva eller distrahera sig. Substanser är enbart en av många saker som människor använder för att göra så.

Att bedöva sig

I missbruket bedövar vi oss och gör oss omedvetna. Bakom viljan att bedöva sig finns något som gör ont, skaver eller skrämmer, som människan inte vill möta, ett ansvar som personen vill slippa eller liknande. Missbruket är ett undvikande.

När man går in i ett missbruk avstannar delar av ens utveckling. Därför kan någon som exempelvis började dricka när den var 15 känslomässigt fortfarande befinna sig på en 15-årings nivå som 30-åring om missbruket pågått så pass länge. När någon slutar missbruka kan de på många områden behöva återuppta sin utveckling där de befann sig när de började missbruka.

Vägen ut ur missbruk

Varje läkanderesa är unik men rymmer också likheter.

Bakom ett missbruk finns något som personen inte vill eller har verktyg för att möta. Med missbruket undviker vi det genom att bedöva eller distrahera oss. Vi sänker vår medvetandenivå. Att ta sig ur missbruk hör därför intimt samman med att höja sin medvetandenivå. Det gör vi exempelvis genom att medvetandegöra oss om vårt missbruk, bakomliggande orsaker och dess konsekvenser. Vi gör det genom att höja blicken och se längre än vad vi har gjort under missbruket.

Men att medvetandegöra sig är ändå bara första steget. Vi behöver därtill göra de utrensningar och förändringar och anta de utmaningar som läggs framför oss. Först då läker vi orsakerna till vårt missbruk och ger oss själva förutsättningar att tillfriskna.

Egenmakt och eget ansvar

En annan nyckelkomponent i tillfrisknandeprocessen är att förstå att jag ytterst har makten över mitt liv och ansvaret att göra vad jag vill av det.

Som alkoholist kände jag mig ofta bitter och maktlös, som ett offer för omständigheter och andras handlingar. Det var alltid någon annans fel att jag mådde dåligt och att mitt liv inte fungerade som jag ville.

När jag tillfrisknande från alkoholismen skedde det inom loppet av 20 minuter. Under påverkan av LSD hade jag en upplevelse där jag fick se mig själv utifrån. Jag såg då att allt som gjorde ont i mitt liv, som jag mådde dåligt över och anklagade andra för var min egen skapelse. Jag var den som hade skapat detta kaos åt mig och precis som jag skapat smärta och förvirring så kunde jag också skapa motsatsen. Ställd inför den insikten var valet enkelt. Jag valde att ta ansvar för mitt liv och slutade dricka i samma ögonblick.

Förväxla inte känslan av att vara maktlös
med att faktiskt vara maktlös.

Du är ditt universums mitt.
All makt i ditt liv utgår ifrån dig.

Att bestämma sig

Oavsett vilket missbruk det gäller så finns det i slutändan bara ett avgörande steg för att bryta det. Det är att sluta. Vi kan bygga vilka ramverk vi vill runt det för att hjälpa oss men är vi inte uppriktiga i vår vilja att frigöra oss så är det förgäves.

Motivationen till att tillfriskna

Två saker motiverar mig särskilt när jag arbetar med min personliga utveckling:
1. Det jag inte tar itu med i detta livet kommer jag att ta med mig till nästa.
2. Det jag inte tar itu med smittar och förs vidare till mina barn.

Någon gång har jag hört någon ateist tycka att reinkarnation verkar vara en bekväm tanke för då kan man ju bara strunta i allt och ta det sen. För mig funkar insikten att vi reinkarneras precis tvärt om. Jag vill ju inte spendera flera liv på att harva samma skit som jag kan lösa här och nu.

En omvälvande insikt för mig är detta hur vi smittar våra nära med det vi inte själva tar itu med. Vi ser det överallt omkring oss. Alkoholister är ofta barn till alkoholister, arbetsnarkomaner är barn till arbetsnarkomaner. Människoförakt går i släkten, depression och cancer likaså. De utmaningar som vi väjer för överför vi ofta till våra barn. Ibland överförs de som exakt samma sak, såsom alkoholisten som är barn till en alkoholist, men ibland byter det skepnad, exempelvis från ett missbruk till ett annat.

När man befriar sig själv befriar man med andra ord i många fall även kommande generationer.

Inkörsporten

Det börjar med hasch och slutar med heroin.

Teorin att en förhållandevis lätt drog leder vidare till allt tyngre droger kallas på engelska ”gateway drug theory”. Metaforen som den bygger på är en dörr eller port som leder vidare till något annat. Trots teorins popularitet har den blivit alltmer kontroversiell eftersom verkligheten inte är så enkel som förespråkarna ger sken av. Metaforen rymmer dock tankar som är värda att reflektera över.

De egentliga inkörssubstanserna

Den substans som oftast nämns som inkörsport är cannabis. De flesta som provar cannabis har emellertid innan dess rökt cigaretter och druckit alkohol vilka båda är mer typiska missbrukssubstanser än vad cannabis är. Och går vi längre tillbaka så har många som har börjat använda alkohol, nikotin och cannabis innan dess sökt distraktion och tröst i socker, koffein, skräpmat och liknande.

Cannabis är sällan substansen som öppnar dörren till tyngre missbruk. Däremot kan det öppna dörren till andra olagliga substanser eftersom cannabis är olagligt, men ha då i åtanke att de allra farligaste och mest beroendeframkallande missbrukssubstanserna alla i en eller annan form är lagliga.

Om substanser verkligen vore inkörsportar till vidare missbruk finner jag det rimligare att i första hand titta på socker, koffein, nikotin, alkohol, opiater och läkemedel. Jag har hitintills inte träffat en substansmissbrukare som inte först haft ett problematiskt förhållande till någon eller flera av dessa.

Personer, strukturer och situationer

Men är substanser verkligen inkörsporten?

Nej.

Missbruket är ett uttryck för att vilja bedöva, distrahera sig eller fly från något. Substansen är vad vi använder för att göra det. Bakom det vi använder finns en anledning och där finner vi personer, strukturer och situationer.

Familj och andra nära relationer är de mest uppenbara som leder fram oss till ett missbruk och de som vi vanligtvis minst av allt vill prata om. Det är i nära relationer som kränkningar gör störst skada och det är i våra nära relationer som vi lär oss hur vi ska hantera livet. Vi vill gärna tänka att det är någon annan, rentav en främling, som öppnat dörren till missbruket men i själva verket är det ofta de som står oss närmst och som älskar oss mest. Det är också i första hand de som för vidare sina tillkortakommanden och smittar oss med sina missbruk.

Samhället i stort är också en uppenbar orsak till missbruk som vi ogärna ärligt uppmärksammar. Vårt samhällsbygge har djupa avgrunder där människor kontinuerligt stigmatiseras, förnedras, kränks och bestraffas. Ta substansmissbruk som exempel. Vi behandlar fortfarande substansmissbruk i stora delar som en fråga för rättsväsendet. Den som missbrukar olagliga substanser ska i vårt samhälle inte bara skämmas utan också vara rädd för repressalier. Vården vi erbjuder är ofta undermålig, sätts in för sent och det ställs många gånger orimliga krav på de som vill ha tillgång till den. Dagens politik fokuserar kort och gott inte på människans tillfrisknande.

Inkörssituationerna till missbruk är otaliga men det är lätt att se återkommande drag. Missbrukare är ofta människor som är traumatiserade, som har blivit mobbade eller försummade, människor som har blivit misshandlade, utnyttjade, som använts och skadats. De är människor som inte känner sig älskade, som har låg självkänsla, känner sig ensamma, utstötta, har bekräftelsebehov eller har en historia av psykisk ohälsa. Nu må detta låta som en ganska snäv grupp men börjar vi skärskåda alla de sätt som ovanstående kan upplevas och ta sig uttryck så förstår vi snart att nästan varenda en av oss är kantstött.

Den verkliga inkörsporten

Den som inte vill ta ansvar för missbruket förlägger gärna skulden för det utanför sig själv. Därför är det tacksamt att skylla på en substans eftersom varken missbrukaren, närstående eller samhället behöver känna skuld eller ta ansvar. Men missbruket börjar inte med substansen utan har en historia.

När vi vill frigöra oss från missbruket är det till stor hjälp att förstå vår historia så att vi förstår grundorsakerna och varför vi reagerat som vi gjort. Varför valde vi en gång i tiden att fly, bedöva oss, distrahera eller glömma?

Nyckelordet är VAL. Någonstans har jag valt hur jag ska hantera situationen. I livet kan jag inte alltid välja vad som kommer att hända mig men jag kan välja hur jag hanterar det. Jag valde missbruket för att hantera situationen. Valet var förmodligen till stora delar omedvetet och jag upplevde sannolikt att jag saknade alternativ – men det var likväl ett val.

Nu är jag framme vid den verkliga inkörsporten. Jag är framme vid valet att:
a) försöka undvika obehaget, eller att
b) möta det.

Om jag väljer att försöka undvika någonting blir följdfrågan hur jag ska undvika det och då kan exempelvis alkohol, nikotin, socker eller cannabis hjälpa mig att göra det. Substanserna blir verktyg men det som fick mig att kliva igenom porten var valet att undvika obehaget.

Väljer jag istället att möta obehaget ställs jag inför samma fråga – hur? För att hantera det jag varit med om behöver jag ofta verktyg men eftersom vårt samhälle har tendensen att bedöva eller ignorera bekymmer står vi illa rustade för att möta obehaget. Därför är det i många fall lättare att välja flykten.

Inkörsporten är alltså till syvende och sist min historia och valen jag själv gjort, medvetet eller omedvetet, för att hantera det som jag varit med om.

Runt i rummet

Människor fastnar i upprepningar. Vi spelar upp dramer, tvångsmässiga beteenden går på autopilot, vi återfaller i missbruk, martyrskap och våldsamma eller destruktiva förhållanden.

En upprepning kan liknas vid att gå runt, runt i ett rum. Vi vet att det finns en dörr och vi kan längta efter att kliva ut genom den. Ibland kan vi mångordigt deklarera oss vara beredda att göra allt i vår makt för att ta oss ut genom dörren. Ändå går vi förbi den, gång på gång, i cirklar. Cirklar som sträcker sig över veckor, år eller decennier. Cirklar som sträcker sig över liv.

Varje gång vi närmar oss dörren är en ny chans att kliva ut. Om minsta vilja till förändring gror inom oss kommer vi att få möjligheten att göra det. Vi drar till oss situationer och människor som visar oss dörren.

Men det är läskigt att förändra sitt liv. Den kända smärtan är trots allt trygg. Vad som väntar utanför dörren är okänt vilket får det att verka otryggt. Så trots att vi vet att vi behöver gå ut genom dörren så väljer vi att gå ett varv till.

Vi förnekar dörren och insikten som fört oss till den. Sveket mot oss själva gör ont så vi bedövar oss. Vi bedövar oss med arbete, droger, spel, internet, sex och relationsdramer. Vi fyller huvudet med strunt för att slippa se att vi än en gång svikit oss själva. Vi uppfinner ursäkter till varför just nu faktiskt inte var rätt tid.

Så vi går ett varv till. Och ett till. Ett till.

En dag kliver vi ut genom dörren. Den dagen är imorgon, om tio år eller rent av i ett annat liv. Vi tittar tillbaka och undrar:
– Varför klev jag inte ut tidigare?

Den som vill hjälpa

Rumsmetaforen kom till mig när jag skulle förklara för anhöriga till en missbrukare när de bäst kunde hjälpa honom. Han hade varit nykter och mått bra ett tag men så hade han återfallit och nu fick de sällan tag på honom.

Missbrukaren som befinner sig längst in i rummet vill inte därifrån. Personen är på flykt, medvetenheten är som lägst och kontakten med omvärlden ofta ganska liten. Att ta sig in till och släpa ut den personen är en kamp och även om man lyckas tvinga ut personen så är dens motivation till förändring låg och risken för återfall överhängande. Risken om man försöker rädda någon som befinner sig här är att man dränerar sig själv och går under. Det är i princip en tvångsåtgärd som krävs om man ska få ut en människa som befinner sig här.

När personen börjar öppna upp för förändring så kommer den allt närmare dörren och ibland ökar då också kontakten med omvärlden. Den är fortfarande inne i missbruket men börjar se möjligheter eller anledningar till att lämna det. Men det står fortfarande och väger, så försöker man tvinga ut personen kan reaktionen bli att den drar sig inåt igen. Vid alltför mycket tjat eller försök att kontrollera personen kan relationen skadas, förtroende gå förlorat och båda dräneras på energi.

Visa istället att det finns en dörr. Uppmuntra det som vill tillfriskna hos personen. Stå där i dörren och säg att du är redo när den är det.

När personen så kommer fram till dörren, ta tag i den och dra ut den ur rummet. Här krävs det som minst energi för att hjälpa personen och den är själv motiverad att förändras. Ge näring till det som vill tillfriskna hos personen. Ge sammanhang, verktyg och stötta personen i sin resa att läka och växa.

Återfallet

Det är vanligt att missbrukare som varit nyktra återfaller och det kan ofta rent av vara en viktig del av tillfrisknandeprocessen. Personen kan ha anledning att ta en vända till. Kanske var insikten inte tillräckligt förankrad, beslutet inte ens eget eller konsekvenserna inte tydliga nog, för att ge några exempel. Det behövs något mer för att slutgiltigt kliva ut genom dörren.

Lägg inte fokus på att gräma återfallet utan lär av det och hitta sedan tillbaka till dörren.

Min upplevelse av återfall har varit att vändorna i rummet blir allt kortare och de negativa konsekvenserna allt tydligare. Det kan alltså dröja kortare tid tills man åter får möjligheten att kliva ut ur rummet men man kan också ha farit betydligt mycket mer illa än tidigare. Eftersom vi tydligen inte förstod läxan sist ger livet allt tydligare svar för var gång vi kommer tillbaka.

Att navigera upplevelsen

Jag betonar vikten av att vara väl förberedd att möta utmanande upplevelser för att vi inte ska överrumplas av dem och gå i baklås. Inte för att de nödvändigtvis är vad vi ska förvänta oss. De flesta av mina upplevelser med enteogener har tvärt om varit glada, vackra och ögonöppnande, fyllda med förundran och kärlek.

Det bör dock också påpekas att utmanande eller skrämmande inte bör förväxlas med att någonting är dåligt eller fel. Precis som i livet i stort så rymmer de mest utmanande ögonblicken ofta också potentialen till de allra största genombrotten. Det är inte händelsen som avgör var vi slutligen hamnar utan hur vi hanterar den. Var modig, respektfull, accepterande och följ flödet så uppenbarar sig ljusningen, läkningen och lärdomen.

Meditera in i upplevelsen

Från det att vi börjar nå full effekt kan det vara bra att meditera in i upplevelsen. På så vis knyter vi an till enteogenen och låter den genomsyra hela vår kropp. Springer vi istället omkring och distraherar oss så kommer vi dels inte till fullo i kontakt med enteogenen och dels så kan det finnas fickor kvar i vår kropp dit enteogenen inte nått.

När vi mediterar in i upplevelsen så stärker vi samarbetet med enteogenen vilket både kan göra sessionen mycket starkare men också gör det lättare för oss att få hjälp när vi behöver den.

Följ flödet

För att återanvända liknelsen med floden så är vi som mest effektiva när vi simmar med eller låter oss föras med av floden. När vi istället försöker simma motströms eller hålla oss fast vid någon utstickande rot så tröttar vi ut oss.

Det gäller livet i stort men också i en session med enteogener. Även här kan vi fastna eller kanske snarare försöka behålla en förlegad föreställning. Släpp taget och följ med på resan istället för att göra motstånd. På så vis kommer vi både snabbare framåt och förs dit som vi behöver vara.

Möt utmaningen

Den bästa vägen ut är alltid genom.
Robert Frost

Det bästa sättet att möta en utmaning är genom att acceptera och gå in i den. När du möter utmaningen och bearbetar det som skrämmer dig kommer du så småningom att lösa ditt bekymmer och komma ut på andra sidan. Det kan gå i en handvändning eller vara en resa som tar många år men är du hängiven din läkning och ditt växande så kommer du att komma ut ur det, klokare och fri från det som tidigare tyngde dig.

Tyvärr är många så vana vid att undvika obehag att det tar emot att möta problem, utmaningar eller rädslor. Istället för att möta obehaget är det vanligt att vi lägger locket på, distraherar eller bedövar oss. Så länge du försöker att undvika ditt problem så sitter du fortfarande fast i det. Att distrahera dig själv kommer inte att lösa ditt problem utan skapar bara mer stress.

När vi arbetar med enteogener kan en inställning som bygger på distraktion, bedövning och liknande vara rent skadlig eftersom enteogener arbetar i motsatt riktning. Enteogener höjer vår medvetenhet, låter oss komma i kontakt med vårt undermedvetna, synliggör våra bekymmer och visar oss lösningar. Det vi behöver göra är att acceptera och följa med på den resan. Är vi inte beredda att göra det så är enteogener inte rätt väg för oss.

Så när du står inför något, hur hemskt det än må tyckas vara, så är din bästa respons att acceptera och arbeta igenom det för att så småningom komma ut på andra sidan. Det gäller såväl i arbetet med enteogener som i livet i stort.

Ändra variabler i setting

När du mår dåligt under en resa kan det bero på att du faktiskt har något som du behöver ta itu med. I så fall, acceptera och gå in i det. Det finns dock tillfällen när folk mår dåligt utan att kunna lokalisera varför. När obehaget inte orsakas av något inre så orsakas det av något yttre. När externa faktorer påverkar hur du mår så kan enkla förändringar i omgivningen snabbt få dig att må bättre. Du kan till exempel prova att:

• Ändra din kroppsställning.
• Undersöka dina kroppsliga behov. Behöver du gå på toaletten, dricka något eller är du för varm eller kall?
• Ändra musiken, stäng av den eller sätt på.
• Ändra belysningen.
• Göra något annat än det du gör.
• Byta rum, gå ut eller in.
• Byta sällskap.

Alla dessa variabler och många fler därtill kan påverka ditt välbefinnande utan att du märker det. Genom att medvetet ändra dem kan du räkna ut var problemet ligger. Den omgivning som du har valt har sina egna unika möjligheter som kan ändras för att förändra hur du mår, på gott och ont.

Förändring är det enda som är konstant

Inget varar för evigt. Effekterna av växten, svampen eller substansen som du har intagit kommer så småningom att avta. Oavsett vad du upplever just nu så kommer det snart att bara vara ett minne. Det kan vara en tröst att minnas när saker är särskilt utmanande.