UTGÅNGSPUNKTER FÖR
PERSONLIG OCH ANDLIG
UTVECKLING

2. utgangspunkter web

Allt detta är ditt

Du har valt det allra mesta i ditt liv. Du är inte medveten om alla val du gjort och många härstammar från innan livet började. Likväl är de dina och därför också dina att ta ansvar för.

Innan vi föds, när vi bara är själ, bestämmer vi vilka utmaningar vi ska ha i livet. Tillsammans med våra själsfränder kommer vi överens om relationer, sammanhang, utmaningar och mycket mer därtill. Vi väljer vårt lidande, vår glädje, vår lycka och olycka.

Många invänder att det är hemskt eller rent av skuldbeläggande att tänka sig att vi valt sådant som hunger, övergrepp eller en trasig uppväxt. Jag förstår att det är en provocerande tanke för en människa men själen vill uppleva alla aspekter av livet, inte bara de som vi i mänsklig form uppfattar som goda. Livsläxorna finns där för att ge oss möjligheten att utvecklas.

Annat har vi inte på förhand valt själva, men även om du inte alltid valt vad som ska hända dig så är det du som bestämmer vad du sedan gör av upplevelsen. På så vis är även det som du inte själv valt ditt ansvar att hantera.

Människans fria val

För den som inte minns att den i själva verket är en själ må det låta deterministiskt att vi i ett tillstånd som vi inte längre är medvetna om har gjort val som påverkar våra liv. Det kan också upplevas som förutbestämt när vi hittar en händelse som väntat på oss eller en själsfrände där kontakten är omedelbar och djup. Det var meningen, säger vi, och visst var det. Men planen var vår egen och vi kan när som helst välja annorlunda.

Bara för att något upplevs som att det är meningen så är vi inte låsta till att följa den känslan. Vi kan när som helst välja något annat som ligger utanför vår ursprungliga plan. På så vis är våra liv våra egna skapelser.

Våra val öppnar dörrar men de stänger också andra. Det är sant som det sägs att vem som helst kan bli det de vill men inte när som helst och inte oberoende av vilka val de tidigare gjort. Många av oss har exempelvis gjort val i livet som omöjliggör att vi skulle bli statsminister. Men känner vi efter så hade vi inte en uppriktig vilja att bli det för i så fall hade vi valt annorlunda.

Det fria valet genomsyrar den mänskliga upplevelsen. Vi skapar själva vår verklighet och vår upplevelse av den. Med det sagt så är vi inte nödvändigtvis medvetna om alla val vi gör och kan därför ibland uppleva oss som maktlösa. Det är dock en illusion. All makt ligger hos oss själva och precis som vi en gång valt en väg så kan vi när som helst göra andra val som leder oss i en annan riktning. Varje ögonblick är en möjlighet för oss att fortsätta på eller vika av från vägen som vi har valt.

Vi befinner oss alla på vår egen resa

Vi är självfallet lika på många sätt men samtidigt har vi alla våra egna utmaningar och livsuppgifter. Det som är en livsavgörande lärdom för en person är ett avslutat kapitel för en annan och en okänd bok för en tredje. Därför finns det oräkneliga meningar med livet vilket gör våra liv unika.

Utgå därför inte ifrån att andra behöver tänka och tycka som du. Även om du så funnit sanningen, utgå inte ifrån att den behöver vara sann eller relevant för någon annan. Din sanning är i första hand din egen. Pracka inte på andra dina föreställningar men utbyt gärna erfarenheter.

Mycket konflikt kommer sig av att vi saknar förståelse för att det inte finns EN väg utan ofantligt många och att de ofta leder åt vitt skilda håll.

TRAUMA

5. trauma web

Vad är trauma?

Ordet trauma härstammar från grekiskan och betyder ’sår’ eller ’skada’. Ett trauma kan vara fysiskt eller icke-fysiskt, där det fysiska traumat är en skada på vår fysiska kropp medan ett icke-fysiskt trauma exempelvis kan vara psykiskt eller känslomässigt. Ett trauma kan naturligtvis innehålla såväl fysiska som icke-fysiska aspekter, såsom när en misshandel lämnar såväl fysiska som psykiska skador. När jag pratar om trauma menar jag nästan uteslutande icke-fysiska trauman och jag använder då ordet som ett samlingsbegrepp för svåra upplevelser som skakat om oss och lämnat spår efter sig.

Ett trauma kan exempelvis:
• komma plötsligt och chockartat, såsom vid en bilolycka eller en oförutsebar misshandel.
• byggas upp under lång tid, såsom vid kontinuerliga kränkningar.
• orsakas av något yttre som vi inte kan påverka, såsom en naturkatastrof som berövar oss våra kära.
• vara något vi gör mot oss själva exempelvis när vi missbrukar, självskadar eller medvetet utsätter oss för farliga situationer.
• helt eller delvis sakna grund i en faktisk händelse. Exempelvis kan man vara traumatiserad av att ha missförstått en situation eller bära med sig obehagliga minnen som inte är ens egna.
• ha sitt ursprung i ett tidigare liv, i ens släkt, i det kollektiva eller i den mänskliga upplevelsen.

Ett trauma lämnar ett avtryck i oss som påverkar vårt långsiktiga mående, våra beteenden och vanor. Det tar sig ofta flera och ibland till synes motstridiga uttryck samtidigt. Som exempel kan någon som blivit utsatt för ett sexuellt trauma förlora tillit och bära med sig blockeringar i energikroppen som försvårar njutning men samtidigt bli mycket sexuellt utsvävande.

Det som är traumatiskt för en behöver inte vara det för en annan. Vi reagerar olika och framförallt är vi olika väl förberedda att hantera en potentiellt traumatisk upplevelse. Upplevelsen som en person fastnar i går en annan snabbt vidare ifrån. Hur snabbt vi kommer vidare hör samman med vår vilja och förmåga att möta, acceptera och göra upp med det som är obehagligt för oss.

Är trauma dåligt?

I vår mänskliga form delar vi gärna in saker i bra och dåligt, ont och gott, men på själsplanet existerar enbart upplevelser och genom dem får vi möjlighet att utvecklas. Att bearbeta ett trauma är ofta svårt och stundtals smärtsamt men det är också oerhört utvecklande. Om vår strävan är att utvecklas kan alltså ett trauma vara en obehaglig men värdefull gåva.

Hur vi hanterar ett trauma kan, från ett mänskligt perspektiv, vara mer eller mindre bra. Den som klamrar sig fast vid ett trauma och använder det för att rättfärdiga dåliga beteenden och val gör sig själv en stor otjänst. Den som däremot bearbetar sitt trauma och drar livslärdomar ur det kommer att växa som människa och i och med det också kunna inspirera och stötta andra att göra detsamma. Om ett trauma leder till något bra eller dåligt beror alltså på vad vi själv gör med det.

Även om det kan vara svårsmält så kan det ibland vara bra att minnas att vi i många fall själva skapat eller bett om de trauman vi fått att ta itu med i det här livet. I många fall har de valen inte varit medvetna eller ens tagna i det här livet men de är likväl våra. Det är också vårt val om vi väljer att hålla kvar vid ett trauma istället för att släppa det.

Att aktivera och gå in i ett trauma

När jag var i 20-årsåldern drabbades jag av en kortvarig psykos när min ungdomskärlek dumpade mig. Jag minns det fortfarande ganska tydligt. Det var mörkt, det regnade och jag kollapsade ensam mot ett träd på torget. Episoden varade bara i ett par timmar och jag hittade ut ur den genom att bygga en mur mot kärlek runt mitt hjärta. Jag lovade mig själv att aldrig vara den som älskade mest igen. Därefter blev det emellertid också svårt för mig att hantera avvisningar. Det tog 15 år innan jag ens blev medveten om blockeringen och därefter ytterligare fem innan jag hittade ut.

● ● ●

Vi satt där på stocken, hon och jag. Som omväxling var det hon som förde. Långsamt lät hon mig komma allt närmare henne. Röra – men bara lite. Smaka – men bara som flyktigast. Så plötsligt, när min kåthet passerat kokpunkten, satte hon hela handflatan i mitt bröst och sa:
– Och där slutar vi för idag.

Hennes intention var att bygga upp ett förspel som sträckte sig över dagar, kanske till och med veckor. Hon ville visa mig tålamod och att bygga upp lust.

Istället aktiverades min ursprungliga psykos. Avvisad. Jag kollapsade känslomässigt på samma sätt som då. Jag befann mig i ett töcken där jag knappt längre hörde vad hon sa eller kände min egen kropp. Med stapplande steg tog jag mig till bilen och hon körde mig hem.
– Gå in i det, uppmanade hon när jag satt där näst intill okontaktbar.
– Det är ju det jag gör, kved jag till svar.

När jag somnade den natten var jag tömd, bortkopplad och hade allvarliga sinnesrubbningar.

Nästa morgon befann jag mig fortfarande i psykosen. Det tog några timmar innan jag lyckades försätta mig i ett meditativt tillstånd och koppla in i ursprungstraumat. Då kunde jag för första gången betrakta det första tillfället utifrån och se vad det lett till. På grund av min oförmåga att hantera situationen hade jag då tagit dåliga beslut vilket sedan blivit till dåliga reaktionsmönster som omedvetet spelades upp vid tillfällen som på minsta sätt påminde mig om natten då jag kände mig avvisad. Jag kunde konstatera att:
• de reaktionsmönster jag lagt mig till med var skadliga för mig.
• jag hade bättre verktyg för att hantera sådana känslor nu.
• reaktionen idag var inte rimlig i sammanhanget då hon faktiskt inte avvisade mig utan snarare ville förlänga och fördjupa akten.

När jag såg detta kunde jag enkelt utifrån medvetenhet välja annorlunda. Jag valde att:
• förlåta min ungdomskärlek och mig själv.
• ta nya beslut för hur jag skulle reagera inför liknande situationer framöver.
• se på den nyligen uppkomna situationen på nytt och välja ett annat sätt att hantera den på.

När jag väl hittade fram till rätt punkt tog meditationen där jag löste upp traumat inte mer än 20-30 minuter. Såväl psykosen som blockeringen försvann direkt.

Att fortsätta välja annorlunda

Bara för att man tagit bort det som varit försvinner inte möjligheten att fastna i liknande negativa tankar och beslut framöver. Faktum är att man tänkt dem så många gånger att de kan vara lätta att halka tillbaka i om man inte är uppmärksam och hängiven förändringen.

Med en ny medvetenhet kring det som varit är det emellertid lättare att känna igen gamla mönster och korrigera sina tankar och beteenden därefter. På så vis är det vanligt att man behöver fortsätta välja annorlunda under en bra tid efteråt för att nya mönster ska sätta sig.

Metoden

Det mest direkta sättet att bearbeta ett trauma är att aktivera det och därefter arbeta med det när det är aktivt. Samtidigt som det kan vara mycket kraftfullt är det dock också en väldig utmaning som kräver att personen är helhjärtat hängiven uppgiften att läka. Att påbörja en sådan process och sedan avbryta mitt i kan leda till att personen återtraumatiserar sig.

För att arbeta med sådana tekniker bör du antingen vara synnerligen skicklig på att vägleda dig själv, eller ha stöd av en terapeut eller annan stödperson, samt befinna dig i ett tryggt sammanhang.

Förenklat kan metoden beskrivas två steg:
1. Aktivera traumat.
2. Möt det och välj annorlunda.

Exempel: Svartsjuka

Marias ungdomskärlek lämnade henne för en äldre partner vilket resulterade i att hon lovade sig själv att aldrig vara den som älskade mest igen. Energimässigt uttrycker detta sig som ett avstängt flöde till vänster om hjärtat. I senare relationer har detta gjort henne misstänksam, svartsjuk och missunnsam vilket förstört varenda relation hon varit i.

Många år senare har hon en partner som hon känner sig trygg med och tillsammans bestämmer de sig för att göra upp med det som varit för att inte också deras relation ska bli förstörd. Hennes partner berättar ingående om sina tidigare partners och sparar inte på detaljerna vilket triggar Marias svartsjuka. En kyla sprider sig över hennes bröst, hon fokuserar på hjärtat och vänder sig inåt. Efter vågor av ilska kommer hon tillbaka till tillfället då hennes då 16-åriga pojkvän gjorde slut med henne för att han blivit tillsammans med någon i sin nya klass på gymnasiet.

Hon ser sig själv bryta ihop men det som slår henne allra mest när hon betraktar det såhär utifrån är hur liten han är. Han hade verkat så gammal och mogen då men nu ser hon en tafatt och osäker pojke. Hon ser att han var på väg vidare i livet, att de inte hade mycket gemensamt efter att han börjat gymnasiet och att han bara inte visste hur han skulle hantera situationen. Och så var han ju faktiskt nykär, precis som de varit en gång.

Såhär på avstånd blir hon rörd av situationen och känner såväl tacksamhet för det de haft och medlidande för barnen som inte visste hur de skulle avsluta det bättre. Och hon ser att inget av det som hände då har minsta lilla att göra med hennes senare relationer men att hennes reaktionsmönster som grundlades vid det tillfället är en viktig del till varför hennes relationer inte har fungerat.

Hon föreställer sig att hon kramar sin första pojkvän, tackar honom för det de haft och uppriktigt önskar honom lycka till i livet och med sin nya kärlek. Och hon väljer att själv älska sin nästa partner ännu mer än vad hon förmått älska sin första.

Flödet till hennes hjärta öppnas upp och från hennes hjärta strålar en intensiv värme. Missunnsamheten och svartsjukan är borta. Hon behöver fortsätta bearbeta sin misstänksamhet men känner sig förvissad om att hon kommer att klara det.

Exempel: Dödsfall

Claudes dotter Sofie hade nyligen fött sitt barn när hon fick reda på att hon hade cancer. Från första dag vägrade Claude prata om sjukdomen. Utåt kunde han verka säker och trygg men inombords hade han panik och vågade inte tänka på hur det kunde gå.

Han fick ytterligare två år med Sofie. Allt eftersom hon blev svagare och tappade livsgnistan tog han mer ansvar för sitt barnbarn. De sista veckorna var värst och han undvek att träffa Sofie med ursäkten att han behövde ta hand om barnbarnet.

Så kom dagen då tiden stannade. Sofies mamma ringde från sjukhuset och när han hörde att hon var död tappade han andan och la på. Han segnade ihop och efter att ha kippat efter luft ett tag somnade han. När han vaknade var allt färglöst och det enda som fanns var saknaden.

Åren därpå minns han inget av. Han var sjukskriven en stor del av tiden, träffade flera psykologer och åt antidepressiv medicin. Han var pliktskyldigt med på familjetillställningar men satt tyst.

Under en sådan tillställning började hans brorsdotter prata med honom om en terapeut hon kände som arbetade med MDMA-assisterad terapi. Det var visserligen olagligt men samtidigt mycket lovande vid djupa trauman, berättade hon. Om han ville kunde hon förmedla kontakten.

Det började med vanliga terapisamtal. Terapeuten frågade om hans relationer, hur det kändes när Sofie dog och om saknaden som följt. Det var samma sorg, saknad och tomhet som han redan pratat om flera gånger tidigare och han mindes inte mycket av samtalen.

Så kom dagen som Claude och terapeuten skulle ta MDMA tillsammans. De var hemma hos Claude och hade förberett dagen väl. Lägenheten var städad, telefonerna avstängda och på soffbordet låg minnen av Sofie. Främst var det fotoalbum och filmer men också några av hennes dagisteckningar och en halsduk hon stickat åt honom.

Någon timme efter att de tagit tabletten kom först en störtflod av gråt. Det kändes som att han var under vattenytan och desperat försökte ta sig upp för att få luft. Så plötsligt släppte hans andningsblockering och för första gången sedan telefonsamtalet om Sofies död tog han ett fullt andetag. Terapeuten vägledde honom att fortsätta andas och det var det enda de gjorde i 20 minuter.

Sedan gick de tillsammans igenom alla minnessaker de plockat fram inför sessionen. Han mindes tillbaka till semestrar, sommarlov och födelsedagar. Till skrapade knän, kramar, gräl och glädje. Han fick på nytt känna hur hans hjärta öppnades på vid gavel när han först höll henne i sin famn och hur alla i rummet skrattat när hon kissat ner honom. Och så fanns där bilden där han satt med sitt barnbarn i famnen. En skrynklig liten en, innan det hemska hade hänt och han fortfarande log.

Sofie var borta och inget kunde ändra på det, men gud vad tacksam han var att överhuvudtaget ha fått ha henne i sitt liv. Så mycket fantastiskt de hade upplevt tillsammans och så mycket kärlek.

Så kom han till en plats där han fick välja. Han kunde välja att fortsätta vara tyst, stänga in sig och sakna Sofie. Eller så kunde han ta till sig kärleken och tacksamheten han kände nu och fortsätta leva. Inget beslut hade nog någonsin varit så lätt.

Efter en hel natts sömn och en frukost som han verkligen njöt av klev han ut genom dörren. Där ute var världen åter i färg.

Inkörsporten

Det börjar med hasch och slutar med heroin.

Teorin att en förhållandevis lätt drog leder vidare till allt tyngre droger kallas på engelska ”gateway drug theory”. Metaforen som den bygger på är en dörr eller port som leder vidare till något annat. Trots teorins popularitet har den blivit alltmer kontroversiell eftersom verkligheten inte är så enkel som förespråkarna ger sken av. Metaforen rymmer dock tankar som är värda att reflektera över.

De egentliga inkörssubstanserna

Den substans som oftast nämns som inkörsport är cannabis. De flesta som provar cannabis har emellertid innan dess rökt cigaretter och druckit alkohol vilka båda är mer typiska missbrukssubstanser än vad cannabis är. Och går vi längre tillbaka så har många som har börjat använda alkohol, nikotin och cannabis innan dess sökt distraktion och tröst i socker, koffein, skräpmat och liknande.

Cannabis är sällan substansen som öppnar dörren till tyngre missbruk. Däremot kan det öppna dörren till andra olagliga substanser eftersom cannabis är olagligt, men ha då i åtanke att de allra farligaste och mest beroendeframkallande missbrukssubstanserna alla i en eller annan form är lagliga.

Om substanser verkligen vore inkörsportar till vidare missbruk finner jag det rimligare att i första hand titta på socker, koffein, nikotin, alkohol, opiater och läkemedel. Jag har hitintills inte träffat en substansmissbrukare som inte först haft ett problematiskt förhållande till någon eller flera av dessa.

Personer, strukturer och situationer

Men är substanser verkligen inkörsporten?

Nej.

Missbruket är ett uttryck för att vilja bedöva, distrahera sig eller fly från något. Substansen är vad vi använder för att göra det. Bakom det vi använder finns en anledning och där finner vi personer, strukturer och situationer.

Familj och andra nära relationer är de mest uppenbara som leder fram oss till ett missbruk och de som vi vanligtvis minst av allt vill prata om. Det är i nära relationer som kränkningar gör störst skada och det är i våra nära relationer som vi lär oss hur vi ska hantera livet. Vi vill gärna tänka att det är någon annan, rentav en främling, som öppnat dörren till missbruket men i själva verket är det ofta de som står oss närmst och som älskar oss mest. Det är också i första hand de som för vidare sina tillkortakommanden och smittar oss med sina missbruk.

Samhället i stort är också en uppenbar orsak till missbruk som vi ogärna ärligt uppmärksammar. Vårt samhällsbygge har djupa avgrunder där människor kontinuerligt stigmatiseras, förnedras, kränks och bestraffas. Ta substansmissbruk som exempel. Vi behandlar fortfarande substansmissbruk i stora delar som en fråga för rättsväsendet. Den som missbrukar olagliga substanser ska i vårt samhälle inte bara skämmas utan också vara rädd för repressalier. Vården vi erbjuder är ofta undermålig, sätts in för sent och det ställs många gånger orimliga krav på de som vill ha tillgång till den. Dagens politik fokuserar kort och gott inte på människans tillfrisknande.

Inkörssituationerna till missbruk är otaliga men det är lätt att se återkommande drag. Missbrukare är ofta människor som är traumatiserade, som har blivit mobbade eller försummade, människor som har blivit misshandlade, utnyttjade, som använts och skadats. De är människor som inte känner sig älskade, som har låg självkänsla, känner sig ensamma, utstötta, har bekräftelsebehov eller har en historia av psykisk ohälsa. Nu må detta låta som en ganska snäv grupp men börjar vi skärskåda alla de sätt som ovanstående kan upplevas och ta sig uttryck så förstår vi snart att nästan varenda en av oss är kantstött.

Den verkliga inkörsporten

Den som inte vill ta ansvar för missbruket förlägger gärna skulden för det utanför sig själv. Därför är det tacksamt att skylla på en substans eftersom varken missbrukaren, närstående eller samhället behöver känna skuld eller ta ansvar. Men missbruket börjar inte med substansen utan har en historia.

När vi vill frigöra oss från missbruket är det till stor hjälp att förstå vår historia så att vi förstår grundorsakerna och varför vi reagerat som vi gjort. Varför valde vi en gång i tiden att fly, bedöva oss, distrahera eller glömma?

Nyckelordet är VAL. Någonstans har jag valt hur jag ska hantera situationen. I livet kan jag inte alltid välja vad som kommer att hända mig men jag kan välja hur jag hanterar det. Jag valde missbruket för att hantera situationen. Valet var förmodligen till stora delar omedvetet och jag upplevde sannolikt att jag saknade alternativ – men det var likväl ett val.

Nu är jag framme vid den verkliga inkörsporten. Jag är framme vid valet att:
a) försöka undvika obehaget, eller att
b) möta det.

Om jag väljer att försöka undvika någonting blir följdfrågan hur jag ska undvika det och då kan exempelvis alkohol, nikotin, socker eller cannabis hjälpa mig att göra det. Substanserna blir verktyg men det som fick mig att kliva igenom porten var valet att undvika obehaget.

Väljer jag istället att möta obehaget ställs jag inför samma fråga – hur? För att hantera det jag varit med om behöver jag ofta verktyg men eftersom vårt samhälle har tendensen att bedöva eller ignorera bekymmer står vi illa rustade för att möta obehaget. Därför är det i många fall lättare att välja flykten.

Inkörsporten är alltså till syvende och sist min historia och valen jag själv gjort, medvetet eller omedvetet, för att hantera det som jag varit med om.

UTRENSNING OCH
OMPROGRAMMERING

7. utrensning web

Det börjar med att du bestämmer dig

Oavsett om det handlar om utmattning, depression, missbruk, trauma eller något annat som du vill tillfriskna från så kan processen grovt förenklat beskrivas i två steg. Det första steget är att du bestämmer dig för att tillfriskna. Det andra är att du gör vad som krävs för att du ska tillfriskna.

Ett halvhjärtat försök räcker sällan. ”Vi får se hur det går” är inte rätt inställning.

Bestäm dig. Vad vill du egentligen?

Lekfullheter

Enteogener är fantastiska lekkamrater. Å ena sidan öppnar de sinnesförändrade tillstånden upp för nya upplevelser och å andra sidan har enteogenerna själva ofta humor, i min upplevelse särskilt svampen.

Nedan följer en handfull lekfullheter som kommit min väg. Det bästa jag kan råda den som söker lekfullheter är att vara öppen för det. Lekfullhet är ett sinnestillstånd.

Dyka med valar

På en fest på landet hade vi parkerat vår bil med lite grönska omkring den. Vi tog LSD och någonstans mitt i upplevelsen satte vi oss i bilen för att värma oss. Pratet fortsatte varpå fönstren snart var hyfsat igenimmade.

Vi slog till tändningen för att kunna spela en skiva varpå parkeringsljusen lockade fram diffusa skuggor runt bilen. På hög volym spelade vi sedan en valsångsskiva och föreställde oss att vi var på valexpedition i en liten ubåt. Valsången fyllde bilen och jag svär att jag genom imman kunde se valarna simma förbi som skuggor i bladverket.

Gå som en elefant

Det var rejvfest i skogen. Överallt verkade det finnas spännande miljöer men det var svårt att ta sig till dem eftersom terrängen var svårforcerad. Det tjocka blåbärsriset var en utmaning i sig men dolde också förrädiska gropigheter. Som människa var det påtagligt svårt att ta sig fram.

“Tänk er att ni är en elefant” föreslog min vän då. “En elefant har sin snabel hängande framför sig och tar korta men stadiga kliv, från ena sidan till andra.” För en yttre betraktare såg det förmodligen inte klokt ut. Men jag kan säga er ett djur som inte har några problem att gå genom svenskt blåbärsris – elefanten! Det är inte bara roligt att gå som en elefant utan också väldigt effektivt.

Senare provade vi också att springa som vargar och sväva som örnar.

Skåda moln

Som barn har nog de flesta någon gång sökt bilder i molnen. Cumulus-moln är särskilt bra på att locka fantasin att se kaniner, hästar och delfiner skutta fram över himlen.

Befinner vi oss i rätt tillstånd öppnar enteogener upp helt nya upplevelser av den leken. Stundtals kan det vara meditativt att skåda moln men vid andra tillfällen är föreställningen energisk och expressiv.

Mörkret och rädslan

Jag stod jag vid stigens början och tittade in mot den mörka skogen. Så här i nattetid hade skogsbrynet vanligtvis varit något av en läskig portal till mörkret där inne men på LSD ersattes den irrationella rädslan av nyfikenhet och upptäckaranda. Jag gick bort till skogsbrynet för att undersöka vad det var som var så läskigt med det. “Det är precis som i en skräckfilm” tänkte jag entusiastiskt vilket följdes av ett magkittligt “Vad spännande!”. Jag klev igenom skogsbrynsportalen och in i den mörka skogen.

Sedan dess är jag inte längre mörkrädd.

I sängkammaren

– Vilken är den bästa settingen, frågade en i publiken Ann Shulgin.
– Sovrummet.
Efter en kort tystnad följt av skratt fortsatte hon:
– Det är ju så. Många av de här substanserna är fantastiska vid sex.

Framför staketet

Så stod vi där framför taggtrådsstaketet i tjock dimma, hon och jag.
– Men åt vilket håll är övergången, frågade hon bekymrat.
Vi tittade åt höger, sen åt vänster, men såg den inte.
– Tja, vi kan ju prova åt höger, föreslog jag.
– Men tänk om den inte är där, svarade hon förskräckt.
– Ja, då får vi helt enkelt gå tillbaka och gå åt vänster.
– Men tänk, då har vi gått all den vägen i onödan.
– Nä, det var inte i onödan i så fall. Vi fick ju reda på att den inte var där.
– Men…
Luften gick ur henne. Egentligen hade hon velat stå kvar där vid staketet och inte gå någonstans alls av rädsla att vägen vi valde kunde vara fel. Men jag tog henne i handen och gick åt höger. Mycket riktigt låg övergången till vänster. Vi hittade den så småningom och så var det inte mer med det.

Vi bekymrar oss ofta över om vi gör rätt val men för det mesta är det mindre viktigt huruvida man går åt höger eller vänster. Det viktiga är att man går. Gör man det så kommer man rätt till slut. Står man still kommer man ingenstans alls.