Gå dit energin är som starkast

Vår största potential att läka och växa finns ofta i det som vi mest aktivt förträngt och där vi är som mest rädda för att titta. Där ligger det som begränsar oss mest och också det som styr oss undermedvetet.

Men det finns en anledning till att vi inte redan varit där och rotat, nämligen att det skrämmer livet ur oss. Därför distraherar vi oss gärna med att fokusera på trivialiteter, symptom och sådant som vi redan har löst.

Ursprungsbekymret i periferin

Låt säga att en person har känslan av att ha varit utsatt för ett övergrepp vid unga år men att blotta möjligheten att det faktiskt hänt fått den att lägga locket på. Det kan vara lockande att tro att den där isolerade känslan snällt ligger där under locket utan att påverka någonting annat men så beter sig inte sådana känslor.

Istället ligger de i periferin, dit vi inte vågar titta, och påverkar våra liv i stort och smått. Det är exempelvis rimligt att en sådan känsla kan återspeglas i en generell otrygghet och oro, svårigheter att knyta an till eller lita på någon, en rubbad självbild, självskadebeteende och missbruk. Genom att inte möta känslan har personen inte bara sparat ursprungsbekymret utan har sedan staplat många andra bekymmer ovanpå det. Och så kommer personen att fortsätta att göra.

När personen förmår lösa ursprungsbekymret kommer den att lösa många andra problem varav många förmodligen verkar fullkomligt orelaterade.

Vad händer när vi konfronterar obehaget?

Den allra vanligaste reaktionen när vi möter det som skrämmer oss mest är att luften går ur spöket. Så länge vi inte vågar titta på något så växer dess läskighet och antar ofta helt orimliga proportioner. När vi istället tittar intensivt på det så skalas fantasifostret bort och kvar blir det som är, vilket i sin tur brukar vara mycket lättare att hantera.

Mycket blir löst redan där, när personen undersöker känslan och kommer underfund med att reaktionen är överdriven eller rent av obefogad. I de fall som det faktiskt finns något av substans att ta sig an så får personen veta det och kommer förmodligen samtidigt underfund med hur den ska gå vidare.

Den som finner något av substans och sedan flyr riskerar istället att återtraumatisera sig. Därför bör man bara konfrontera obehaget om man är uppriktig i sin intention att ta hand om det som kommer upp. Det gäller oavsett om man arbetar med en terapeut, meditation eller enteogener.

Smärta och lidande

Livet innehåller smärta. Det är oundvikligt.

Hur vi väljer att möta smärtan och vad vi gör av den är däremot vårt eget val. Det är lätt att tro att lidande är en naturlig följd av smärta men det är det inte. Smärtan är ofta oundviklig men lidandet väljer vi.

När vi förmår skilja på de två blir smärtan i regel lättare att uthärda. Behöver vi möta något som är smärtsamt är det alltså bra om vi först kan koppla loss lidandet eftersom vår smärttröskel höjs avsevärt när vi inte distraheras av lidandet.

Det största hindret

Det är vanligt att människor söker anledningen till varför de inte lyckas, läker eller växer utanför sig själva. Mina föräldrar var elaka, lärarna korkade, lagarna diskriminerande och systemet riggat. När vi befinner oss i sådana tankegångar så intalar vi oss att i princip vad som helst förutom vi själva skjutit oss i sank.

Sanningen är att jag är mitt största hinder. Oavsett vad som händer omkring mig så är det mitt val hur jag hanterar det och allt det som jag uppfattar som negativt kan omvandlas till det motsatta.

Ofta är det enda som behövs att jag kliver ur vägen för mig själv.

Alltid en ny chans

Du får så många försök som du behöver för att lära dig läxan. Det betyder inte nödvändigtvis att samma person kommer att ge dig en ny chans eller att du ens får det i samma liv men det kommer alltid att öppnas nya dörrar för dig.

Jag har ibland stött på invändningen att ett oändligt antal chanser borde göra personen mindre motiverad att ta itu med läxan. Inledningsvis kan det vara så men samtidigt har jag funnit åtminstone två saker som alltid knuffar på. Det första är att läxan blir skarpare och mer smärtsam för var gång vilket efter ett tag inte går att ignorera. Det andra är att det är tråkigt att brottas med samma utmaning under lång tid.

Övning: Att kartlägga blockeringar

Ett trauma lämnar ett avtryck i vår energikropp vilket med tiden kan utvecklas till fysiska sjukdomar. Det innebär att traumat har en plats. Genom att observera oss själva kan vi komma underfund med vilka blockeringar vi har, var de sitter och hur de påverkar oss. Med den kunskapen blir det lättare att läka.

Till den här övningen behöver du en lugn plats, papper och penna. Gör en snabb skiss av din kropp innan du börjar.

● ● ●

1. Försätt dig i ett meditativt tillstånd.

2. Scanna kroppen. Leta efter förnimmelser som avslöjar ett minskat eller blockerat energiflöde, spänningar och annat som påkallar din uppmärksamhet.

3. När du hittar ett sådant område eller punkt – undersök det noggrant. Hur känns det? Har det en färg? En form? Vad handlar det om? Vad händer när uppmärksamheten fästs vid det? Sitter det ihop med något annat? Ställ frågor, känn efter, peta på och utmana det. Kommunicera med kroppen.

En sådan blockering kan exempelvis uttrycka sig som ett klet, en tagg, en skärva, ett skärp, pulserande rött eller stelnat svart. Det kan vara kopplat till andra problemområden i kroppen, ha sitt ursprung i en sak som sedan byggts på med annat, vara kopplat till ett specifikt minne eller till ett tidigare liv. Det kan ge upphov till känslotillstånd och trigga reaktionsmönster när det observeras. Rita och anteckna dina iakttagelser på skissen.

4. Fortsätt scanna och undersöka tills du känner dig klar.

Du har nu en karta över de blockeringar som du upplever att du har.

Exempel: Kartläggning

En genomsnittlig människa har ofta redan i ung ålder samlat på sig blockeringar där åtminstone en del av dem är sammanlänkade. En kartläggning skulle exempelvis kunna låta såhär:

Jag har ett moln runt huvudet som gör att jag ser dimmigt vilket hör ihop med att jag inte vill se. Jag förstärker det till vardags genom att röka.

Min vänstra arm och mitt hjärta känns avstängda och kalla. Det är som en mur där jag inte släpper in någon och jag tror att det har att göra med min första partner.

Jag har också ett tryck över bröstet som ger mig panikartad andnöd vilket jag misstänker har något att göra med det stängda hjärtat.

Det känns som att jag har en spjutspets inkörd i ryggen, på vänster sida ungefär vid njuren. Jag känner ett svek och kalla ilningar som går därifrån upp mot hjärtat.

Nedanför midjan är jag energimässigt avsnörpt vilket gör att jag varken känner livslust eller sexuell lust.

I mitt kön har jag ett svart klet efter sexuella relationer som jag ångrar.

Mitt högra ben är avdomnat och det känns som att jag går i cirklar. Jag har ingen aning vad det har att göra med.

Att aktivera och gå in i ett trauma

När jag var i 20-årsåldern drabbades jag av en kortvarig psykos när min ungdomskärlek dumpade mig. Jag minns det fortfarande ganska tydligt. Det var mörkt, det regnade och jag kollapsade ensam mot ett träd på torget. Episoden varade bara i ett par timmar och jag hittade ut ur den genom att bygga en mur mot kärlek runt mitt hjärta. Jag lovade mig själv att aldrig vara den som älskade mest igen. Därefter blev det emellertid också svårt för mig att hantera avvisningar. Det tog 15 år innan jag ens blev medveten om blockeringen och därefter ytterligare fem innan jag hittade ut.

● ● ●

Vi satt där på stocken, hon och jag. Som omväxling var det hon som förde. Långsamt lät hon mig komma allt närmare henne. Röra – men bara lite. Smaka – men bara som flyktigast. Så plötsligt, när min kåthet passerat kokpunkten, satte hon hela handflatan i mitt bröst och sa:
– Och där slutar vi för idag.

Hennes intention var att bygga upp ett förspel som sträckte sig över dagar, kanske till och med veckor. Hon ville visa mig tålamod och att bygga upp lust.

Istället aktiverades min ursprungliga psykos. Avvisad. Jag kollapsade känslomässigt på samma sätt som då. Jag befann mig i ett töcken där jag knappt längre hörde vad hon sa eller kände min egen kropp. Med stapplande steg tog jag mig till bilen och hon körde mig hem.
– Gå in i det, uppmanade hon när jag satt där näst intill okontaktbar.
– Det är ju det jag gör, kved jag till svar.

När jag somnade den natten var jag tömd, bortkopplad och hade allvarliga sinnesrubbningar.

Nästa morgon befann jag mig fortfarande i psykosen. Det tog några timmar innan jag lyckades försätta mig i ett meditativt tillstånd och koppla in i ursprungstraumat. Då kunde jag för första gången betrakta det första tillfället utifrån och se vad det lett till. På grund av min oförmåga att hantera situationen hade jag då tagit dåliga beslut vilket sedan blivit till dåliga reaktionsmönster som omedvetet spelades upp vid tillfällen som på minsta sätt påminde mig om natten då jag kände mig avvisad. Jag kunde konstatera att:
• de reaktionsmönster jag lagt mig till med var skadliga för mig.
• jag hade bättre verktyg för att hantera sådana känslor nu.
• reaktionen idag var inte rimlig i sammanhanget då hon faktiskt inte avvisade mig utan snarare ville förlänga och fördjupa akten.

När jag såg detta kunde jag enkelt utifrån medvetenhet välja annorlunda. Jag valde att:
• förlåta min ungdomskärlek och mig själv.
• ta nya beslut för hur jag skulle reagera inför liknande situationer framöver.
• se på den nyligen uppkomna situationen på nytt och välja ett annat sätt att hantera den på.

När jag väl hittade fram till rätt punkt tog meditationen där jag löste upp traumat inte mer än 20-30 minuter. Såväl psykosen som blockeringen försvann direkt.

Att fortsätta välja annorlunda

Bara för att man tagit bort det som varit försvinner inte möjligheten att fastna i liknande negativa tankar och beslut framöver. Faktum är att man tänkt dem så många gånger att de kan vara lätta att halka tillbaka i om man inte är uppmärksam och hängiven förändringen.

Med en ny medvetenhet kring det som varit är det emellertid lättare att känna igen gamla mönster och korrigera sina tankar och beteenden därefter. På så vis är det vanligt att man behöver fortsätta välja annorlunda under en bra tid efteråt för att nya mönster ska sätta sig.

Metoden

Det mest direkta sättet att bearbeta ett trauma är att aktivera det och därefter arbeta med det när det är aktivt. Samtidigt som det kan vara mycket kraftfullt är det dock också en väldig utmaning som kräver att personen är helhjärtat hängiven uppgiften att läka. Att påbörja en sådan process och sedan avbryta mitt i kan leda till att personen återtraumatiserar sig.

För att arbeta med sådana tekniker bör du antingen vara synnerligen skicklig på att vägleda dig själv, eller ha stöd av en terapeut eller annan stödperson, samt befinna dig i ett tryggt sammanhang.

Förenklat kan metoden beskrivas två steg:
1. Aktivera traumat.
2. Möt det och välj annorlunda.

Exempel: Svartsjuka

Marias ungdomskärlek lämnade henne för en äldre partner vilket resulterade i att hon lovade sig själv att aldrig vara den som älskade mest igen. Energimässigt uttrycker detta sig som ett avstängt flöde till vänster om hjärtat. I senare relationer har detta gjort henne misstänksam, svartsjuk och missunnsam vilket förstört varenda relation hon varit i.

Många år senare har hon en partner som hon känner sig trygg med och tillsammans bestämmer de sig för att göra upp med det som varit för att inte också deras relation ska bli förstörd. Hennes partner berättar ingående om sina tidigare partners och sparar inte på detaljerna vilket triggar Marias svartsjuka. En kyla sprider sig över hennes bröst, hon fokuserar på hjärtat och vänder sig inåt. Efter vågor av ilska kommer hon tillbaka till tillfället då hennes då 16-åriga pojkvän gjorde slut med henne för att han blivit tillsammans med någon i sin nya klass på gymnasiet.

Hon ser sig själv bryta ihop men det som slår henne allra mest när hon betraktar det såhär utifrån är hur liten han är. Han hade verkat så gammal och mogen då men nu ser hon en tafatt och osäker pojke. Hon ser att han var på väg vidare i livet, att de inte hade mycket gemensamt efter att han börjat gymnasiet och att han bara inte visste hur han skulle hantera situationen. Och så var han ju faktiskt nykär, precis som de varit en gång.

Såhär på avstånd blir hon rörd av situationen och känner såväl tacksamhet för det de haft och medlidande för barnen som inte visste hur de skulle avsluta det bättre. Och hon ser att inget av det som hände då har minsta lilla att göra med hennes senare relationer men att hennes reaktionsmönster som grundlades vid det tillfället är en viktig del till varför hennes relationer inte har fungerat.

Hon föreställer sig att hon kramar sin första pojkvän, tackar honom för det de haft och uppriktigt önskar honom lycka till i livet och med sin nya kärlek. Och hon väljer att själv älska sin nästa partner ännu mer än vad hon förmått älska sin första.

Flödet till hennes hjärta öppnas upp och från hennes hjärta strålar en intensiv värme. Missunnsamheten och svartsjukan är borta. Hon behöver fortsätta bearbeta sin misstänksamhet men känner sig förvissad om att hon kommer att klara det.

Exempel: Dödsfall

Claudes dotter Sofie hade nyligen fött sitt barn när hon fick reda på att hon hade cancer. Från första dag vägrade Claude prata om sjukdomen. Utåt kunde han verka säker och trygg men inombords hade han panik och vågade inte tänka på hur det kunde gå.

Han fick ytterligare två år med Sofie. Allt eftersom hon blev svagare och tappade livsgnistan tog han mer ansvar för sitt barnbarn. De sista veckorna var värst och han undvek att träffa Sofie med ursäkten att han behövde ta hand om barnbarnet.

Så kom dagen då tiden stannade. Sofies mamma ringde från sjukhuset och när han hörde att hon var död tappade han andan och la på. Han segnade ihop och efter att ha kippat efter luft ett tag somnade han. När han vaknade var allt färglöst och det enda som fanns var saknaden.

Åren därpå minns han inget av. Han var sjukskriven en stor del av tiden, träffade flera psykologer och åt antidepressiv medicin. Han var pliktskyldigt med på familjetillställningar men satt tyst.

Under en sådan tillställning började hans brorsdotter prata med honom om en terapeut hon kände som arbetade med MDMA-assisterad terapi. Det var visserligen olagligt men samtidigt mycket lovande vid djupa trauman, berättade hon. Om han ville kunde hon förmedla kontakten.

Det började med vanliga terapisamtal. Terapeuten frågade om hans relationer, hur det kändes när Sofie dog och om saknaden som följt. Det var samma sorg, saknad och tomhet som han redan pratat om flera gånger tidigare och han mindes inte mycket av samtalen.

Så kom dagen som Claude och terapeuten skulle ta MDMA tillsammans. De var hemma hos Claude och hade förberett dagen väl. Lägenheten var städad, telefonerna avstängda och på soffbordet låg minnen av Sofie. Främst var det fotoalbum och filmer men också några av hennes dagisteckningar och en halsduk hon stickat åt honom.

Någon timme efter att de tagit tabletten kom först en störtflod av gråt. Det kändes som att han var under vattenytan och desperat försökte ta sig upp för att få luft. Så plötsligt släppte hans andningsblockering och för första gången sedan telefonsamtalet om Sofies död tog han ett fullt andetag. Terapeuten vägledde honom att fortsätta andas och det var det enda de gjorde i 20 minuter.

Sedan gick de tillsammans igenom alla minnessaker de plockat fram inför sessionen. Han mindes tillbaka till semestrar, sommarlov och födelsedagar. Till skrapade knän, kramar, gräl och glädje. Han fick på nytt känna hur hans hjärta öppnades på vid gavel när han först höll henne i sin famn och hur alla i rummet skrattat när hon kissat ner honom. Och så fanns där bilden där han satt med sitt barnbarn i famnen. En skrynklig liten en, innan det hemska hade hänt och han fortfarande log.

Sofie var borta och inget kunde ändra på det, men gud vad tacksam han var att överhuvudtaget ha fått ha henne i sitt liv. Så mycket fantastiskt de hade upplevt tillsammans och så mycket kärlek.

Så kom han till en plats där han fick välja. Han kunde välja att fortsätta vara tyst, stänga in sig och sakna Sofie. Eller så kunde han ta till sig kärleken och tacksamheten han kände nu och fortsätta leva. Inget beslut hade nog någonsin varit så lätt.

Efter en hel natts sömn och en frukost som han verkligen njöt av klev han ut genom dörren. Där ute var världen åter i färg.

Att skaka loss trauma

Jag låg på golvet med fötterna i en fåtölj och började landa efter svampresan. Plötsligt började det rycka lite i mitt högerben. Jag hade lätt kunnat få det att upphöra genom att ändra ställningen som jag låg i men jag fick känslan att jag skulle undersöka det istället. Så jag följde intuitionen och lät ryckningarna fortsätta.

De tilltog i kraft och jag märkte att ryckningarna inte kom från mitt ben utan hade sitt ursprung i mitt bäcken. Snart skakade jag så kraftigt att det inte gick att ligga med benen i fåtöljen utan jag la mig raklång på golvet. Jag skakade och skakade och när jag gick in i skakningarna började minnesbilder dyka upp.
– Kom och sitt här bredvid mig, bad jag min sambo. Jag behöver berätta vad det är som kommer upp. Det går ganska snabbt.

– Jag går på lågstadiet och jag springer. Jag är rädd för det är några killar i femman som är efter mig och ska slå mig.
Skakningarna skiftade i karaktär, precis som berättelserna som kom upp.
– Jag får skulden och de är arga på mig men det var inte jag.
Skifte.
– De tänker slå mig. Jag är rädd.

Så låg jag i mer än en timme medan de intensiva skakningarna låste upp förträngda minnen av tillfällen då jag varit rädd eller fast i tvångsmässighet. Efteråt var jag fullkomligt utmattad men det kändes bra att ha gjort det. Mycket hade lossnat och jag kände mig betydligt lättare.

Trauma Release Exercises

Några dagar senare pratade jag med en bekant.
– Jag har varit på skakkurs i Stockholm, berättade han.
– Jasså? Vad var det för något, undrade jag.
Sedan berättade han om exakt samma teknik som jag fått av svampen hemma i mitt vardagsrum.

Teorin bakom den är såhär: varje gång du blir rädd eller skrämd så dras dina muskler samman. Dessa muskelsammandragningar sker huvudsakligen i bäckenet men beroende på situationen kan de sätta sig på andra ställen också. När vi sedan slappnar av så gör vi det inte helt, utan rädslan och spänningen finns delvis kvar och byggs på genom livet. Fortsätter vi traumatiseras blir vi kroniskt rädda och spända.

Vad tekniken gör är att skaka loss spänningarna vilket lindrar eller helt befriar personen från de rädslor, trauman och det emotionella bagage som den burit med sig. Det löser upp reaktionsmönster som har sitt ursprung i gamla rädslor vilket gör att människan inte längre styrs av dem.

– Hur är det med minnesbilderna? Hur arbetade ni med dem, frågade jag sedan.
– Minnesbilderna? Vad menar du?
– Minnesbilderna som är kopplade till varje händelse. Varje händelse är ju specifik och bär med sig ett specifikt minne och en specifik skakning.
– Det sa de inget om. Vi bara skakade.

Jag tog till nätet och hittade Trauma Release Exercises (TRE) som utvecklats av David Berceli som arbetar internationellt med traumabearbetning och konfliktlösning. Tekniken han beskriver är i princip identisk med den jag fått till mig. Den har använts vid katastrofer över hela världen, från Utöya i Norge till getton i Kapstaden, och används med god framgång även för stressbehandling och vid PTSD.

För egen del har tekniken haft två huvudsakliga användningsområden:
• Att låsa upp och släppa egna spänningar, rädslor och beteendemönster.
• Att vid arbete med andra snabbt göra mig av med sådant som jag plockat upp från dem.

Att sätta igång

För mig har det räckt att ligga på rygg med böjda ben, fötterna i golvet och tillåta skakningarna att ske. Jag upplever att nyckeln är just att tillåta. Armarna ligger inledningsvis oftast längs med eller svagt ut från kroppen. Ibland vickar jag lätt med bäckenet för att locka fram de första skakningarna.

Det bästa underlaget är ganska mjukt men samtidigt stumt såsom en tjock matta eller tunn madrass. Är underlaget för hårt kan man bli mörbultad vid kraftigare skakningar och ligger man i en fjädrande säng kan det göra att man studsar på ett ogynnsamt sätt.

Kroppsställningen kan behöva justeras under tiden. Lyssna på kroppen för att veta hur. När jag behöver en paus lägger jag ner benen, sträcker ut armarna lite mer och andas ut djupt.