Etikett: verktyg

Att aktivera och gå in i ett trauma

När jag var i 20-årsåldern drabbades jag av en kortvarig psykos när min ungdomskärlek dumpade mig. Jag minns det fortfarande ganska tydligt. Det var mörkt, det regnade och jag kollapsade ensam mot ett träd på torget. Episoden varade bara i ett par timmar och jag hittade ut ur den genom att bygga en mur mot kärlek runt mitt hjärta. Jag lovade mig själv att aldrig vara den som älskade mest igen. Därefter blev det emellertid också svårt för mig att hantera avvisningar. Det tog 15 år innan jag ens blev medveten om blockeringen och därefter ytterligare fem innan jag hittade ut.

● ● ●

Vi satt där på stocken, hon och jag. Som omväxling var det hon som förde. Långsamt lät hon mig komma allt närmare henne. Röra – men bara lite. Smaka – men bara som flyktigast. Så plötsligt, när min kåthet passerat kokpunkten, satte hon hela handflatan i mitt bröst och sa:
– Och där slutar vi för idag.

Hennes intention var att bygga upp ett förspel som sträckte sig över dagar, kanske till och med veckor. Hon ville visa mig tålamod och att bygga upp lust.

Istället aktiverades min ursprungliga psykos. Avvisad. Jag kollapsade känslomässigt på samma sätt som då. Jag befann mig i ett töcken där jag knappt längre hörde vad hon sa eller kände min egen kropp. Med stapplande steg tog jag mig till bilen och hon körde mig hem.
– Gå in i det, uppmanade hon när jag satt där näst intill okontaktbar.
– Det är ju det jag gör, kved jag till svar.

När jag somnade den natten var jag tömd, bortkopplad och hade allvarliga sinnesrubbningar.

Nästa morgon befann jag mig fortfarande i psykosen. Det tog några timmar innan jag lyckades försätta mig i ett meditativt tillstånd och koppla in i ursprungstraumat. Då kunde jag för första gången betrakta det första tillfället utifrån och se vad det lett till. På grund av min oförmåga att hantera situationen hade jag då tagit dåliga beslut vilket sedan blivit till dåliga reaktionsmönster som omedvetet spelades upp vid tillfällen som på minsta sätt påminde mig om natten då jag kände mig avvisad. Jag kunde konstatera att:
• de reaktionsmönster jag lagt mig till med var skadliga för mig.
• jag hade bättre verktyg för att hantera sådana känslor nu.
• reaktionen idag var inte rimlig i sammanhanget då hon faktiskt inte avvisade mig utan snarare ville förlänga och fördjupa akten.

När jag såg detta kunde jag enkelt utifrån medvetenhet välja annorlunda. Jag valde att:
• förlåta min ungdomskärlek och mig själv.
• ta nya beslut för hur jag skulle reagera inför liknande situationer framöver.
• se på den nyligen uppkomna situationen på nytt och välja ett annat sätt att hantera den på.

När jag väl hittade fram till rätt punkt tog meditationen där jag löste upp traumat inte mer än 20-30 minuter. Såväl psykosen som blockeringen försvann direkt.

Att fortsätta välja annorlunda

Bara för att man tagit bort det som varit försvinner inte möjligheten att fastna i liknande negativa tankar och beslut framöver. Faktum är att man tänkt dem så många gånger att de kan vara lätta att halka tillbaka i om man inte är uppmärksam och hängiven förändringen.

Med en ny medvetenhet kring det som varit är det emellertid lättare att känna igen gamla mönster och korrigera sina tankar och beteenden därefter. På så vis är det vanligt att man behöver fortsätta välja annorlunda under en bra tid efteråt för att nya mönster ska sätta sig.

Metoden

Det mest direkta sättet att bearbeta ett trauma är att aktivera det och därefter arbeta med det när det är aktivt. Samtidigt som det kan vara mycket kraftfullt är det dock också en väldig utmaning som kräver att personen är helhjärtat hängiven uppgiften att läka. Att påbörja en sådan process och sedan avbryta mitt i kan leda till att personen återtraumatiserar sig.

För att arbeta med sådana tekniker bör du antingen vara synnerligen skicklig på att vägleda dig själv, eller ha stöd av en terapeut eller annan stödperson, samt befinna dig i ett tryggt sammanhang.

Förenklat kan metoden beskrivas två steg:
1. Aktivera traumat.
2. Möt det och välj annorlunda.

Exempel: Svartsjuka

Marias ungdomskärlek lämnade henne för en äldre partner vilket resulterade i att hon lovade sig själv att aldrig vara den som älskade mest igen. Energimässigt uttrycker detta sig som ett avstängt flöde till vänster om hjärtat. I senare relationer har detta gjort henne misstänksam, svartsjuk och missunnsam vilket förstört varenda relation hon varit i.

Många år senare har hon en partner som hon känner sig trygg med och tillsammans bestämmer de sig för att göra upp med det som varit för att inte också deras relation ska bli förstörd. Hennes partner berättar ingående om sina tidigare partners och sparar inte på detaljerna vilket triggar Marias svartsjuka. En kyla sprider sig över hennes bröst, hon fokuserar på hjärtat och vänder sig inåt. Efter vågor av ilska kommer hon tillbaka till tillfället då hennes då 16-åriga pojkvän gjorde slut med henne för att han blivit tillsammans med någon i sin nya klass på gymnasiet.

Hon ser sig själv bryta ihop men det som slår henne allra mest när hon betraktar det såhär utifrån är hur liten han är. Han hade verkat så gammal och mogen då men nu ser hon en tafatt och osäker pojke. Hon ser att han var på väg vidare i livet, att de inte hade mycket gemensamt efter att han börjat gymnasiet och att han bara inte visste hur han skulle hantera situationen. Och så var han ju faktiskt nykär, precis som de varit en gång.

Såhär på avstånd blir hon rörd av situationen och känner såväl tacksamhet för det de haft och medlidande för barnen som inte visste hur de skulle avsluta det bättre. Och hon ser att inget av det som hände då har minsta lilla att göra med hennes senare relationer men att hennes reaktionsmönster som grundlades vid det tillfället är en viktig del till varför hennes relationer inte har fungerat.

Hon föreställer sig att hon kramar sin första pojkvän, tackar honom för det de haft och uppriktigt önskar honom lycka till i livet och med sin nya kärlek. Och hon väljer att själv älska sin nästa partner ännu mer än vad hon förmått älska sin första.

Flödet till hennes hjärta öppnas upp och från hennes hjärta strålar en intensiv värme. Missunnsamheten och svartsjukan är borta. Hon behöver fortsätta bearbeta sin misstänksamhet men känner sig förvissad om att hon kommer att klara det.

Exempel: Dödsfall

Claudes dotter Sofie hade nyligen fött sitt barn när hon fick reda på att hon hade cancer. Från första dag vägrade Claude prata om sjukdomen. Utåt kunde han verka säker och trygg men inombords hade han panik och vågade inte tänka på hur det kunde gå.

Han fick ytterligare två år med Sofie. Allt eftersom hon blev svagare och tappade livsgnistan tog han mer ansvar för sitt barnbarn. De sista veckorna var värst och han undvek att träffa Sofie med ursäkten att han behövde ta hand om barnbarnet.

Så kom dagen då tiden stannade. Sofies mamma ringde från sjukhuset och när han hörde att hon var död tappade han andan och la på. Han segnade ihop och efter att ha kippat efter luft ett tag somnade han. När han vaknade var allt färglöst och det enda som fanns var saknaden.

Åren därpå minns han inget av. Han var sjukskriven en stor del av tiden, träffade flera psykologer och åt antidepressiv medicin. Han var pliktskyldigt med på familjetillställningar men satt tyst.

Under en sådan tillställning började hans brorsdotter prata med honom om en terapeut hon kände som arbetade med MDMA-assisterad terapi. Det var visserligen olagligt men samtidigt mycket lovande vid djupa trauman, berättade hon. Om han ville kunde hon förmedla kontakten.

Det började med vanliga terapisamtal. Terapeuten frågade om hans relationer, hur det kändes när Sofie dog och om saknaden som följt. Det var samma sorg, saknad och tomhet som han redan pratat om flera gånger tidigare och han mindes inte mycket av samtalen.

Så kom dagen som Claude och terapeuten skulle ta MDMA tillsammans. De var hemma hos Claude och hade förberett dagen väl. Lägenheten var städad, telefonerna avstängda och på soffbordet låg minnen av Sofie. Främst var det fotoalbum och filmer men också några av hennes dagisteckningar och en halsduk hon stickat åt honom.

Någon timme efter att de tagit tabletten kom först en störtflod av gråt. Det kändes som att han var under vattenytan och desperat försökte ta sig upp för att få luft. Så plötsligt släppte hans andningsblockering och för första gången sedan telefonsamtalet om Sofies död tog han ett fullt andetag. Terapeuten vägledde honom att fortsätta andas och det var det enda de gjorde i 20 minuter.

Sedan gick de tillsammans igenom alla minnessaker de plockat fram inför sessionen. Han mindes tillbaka till semestrar, sommarlov och födelsedagar. Till skrapade knän, kramar, gräl och glädje. Han fick på nytt känna hur hans hjärta öppnades på vid gavel när han först höll henne i sin famn och hur alla i rummet skrattat när hon kissat ner honom. Och så fanns där bilden där han satt med sitt barnbarn i famnen. En skrynklig liten en, innan det hemska hade hänt och han fortfarande log.

Sofie var borta och inget kunde ändra på det, men gud vad tacksam han var att överhuvudtaget ha fått ha henne i sitt liv. Så mycket fantastiskt de hade upplevt tillsammans och så mycket kärlek.

Så kom han till en plats där han fick välja. Han kunde välja att fortsätta vara tyst, stänga in sig och sakna Sofie. Eller så kunde han ta till sig kärleken och tacksamheten han kände nu och fortsätta leva. Inget beslut hade nog någonsin varit så lätt.

Efter en hel natts sömn och en frukost som han verkligen njöt av klev han ut genom dörren. Där ute var världen åter i färg.

Att skapa goda förutsättningar

När vi vill få kontakt med andevärlden finns det mycket vi kan göra för att underlätta och ge plats för en bra upplevelse. Det jag beskriver här är att skapa en trygg idealsituation för en nybörjare att ta kontakt. Den som är erfaren har förhoppningsvis verktyg för att hantera situationer som inte är optimala.

Plats

Välj plats med omsorg då den kan ha stor inverkan på kontakten. Det är generellt lättare att få kontakt i en avskild trygg miljö utan störningar och distraktioner. Jag upplever att det är lättare att få kontakt på landet än i stan eftersom det i stan finns så mycket information i omlopp. Atmosfären där är såpass tät med reklam, trafikljud, trådlösa nätverk och människors tankar och förehavanden att det blir svårare att få till en bra uppkoppling.

Om intentionen inte är att arbeta med det som tidigare hänt på en plats så är det också bra att välja en plats där det inte inträffat något större trauma, där tiden inte är ur led eller märkliga energier hänger kvar.

För att ge kontakten de bästa förutsättningarna kan det också vara bra att på förhand rena platsen och oss själva.

Människor

Beroende på intentionen kan man vilja ta kontakt tillsammans med andra. Det kan vara en givande social aktivitet men ger också mer energi till uppkopplingen vilket gör det lättare att nå fram. Vill du vara flera är det dock viktigt att tänka igenom vem du vill bjuda in eftersom det kan ha en avgörande betydelse för kontakten. En bra deltagare är i regel den som är förhåller sig öppen eller nyfiken till andevärlden, känner sig trygg och närmar sig upplevelsen respektfullt och seriöst.

Undvik deltagare som inte vill ha kontakt med andevärlden, är rädda, oseriösa, respektlösa eller känner behov av att berusa sig inför kontakten. Ett glas vin eller fem går inte bra ihop med att skapa en trygg kontakt. Undvik också deltagare som inte står stadigt, som mår dåligt och saknar en genuin vilja att möta sina bekymmer.

Det är värt att notera att en del av det som i modern medicin betraktas som psykiska sjukdomar i ett shamanskt sammanhang snarare betraktas som parasitsjukdomar där personen är besatt av en inkräktande entitet från andevärlden. Sådana entiteter kan i olyckliga fall få utrymme att leka med och förvirra deltagarna eller rent av öppna upp för fler parasiter. Det kan förvärra sjukdomen genom att personen hamnar än mer i dess våld eller rent av smitta. Jag går senare i kapitlet igenom hur sådana kan avlägsnas men här är det en trygg idealsituation för andekontakter som beskrivs och då är det ofta inte lämpligt att ha med någon som bär på en utåtagerande parasit.

Andehjälpare

Om du arbetar med andehjälpare kan det vara till stor hjälp att inkludera dem vid andekontakter. De kan bland annat hjälpa en att hitta de kontakter man söker men också hålla oönskade sådana borta.

Bjud enbart in de andekontakter som du vill ha. Skulle du få kontakt med något som du inte vill ha kontakt med, säg tydligt nej och avsluta kontakten.

Den avgörande faktorn – du själv

Precis som i samtalet med en medmänniska så är kontakten med andevärlden i stora delar en återspegling av var du själv befinner dig. Den som har god självkännedom, är modig, trygg och vet att skilja klokskap från dumhet har betydligt lättare att få till ett givande samtal än den som är svajig, osäker och lättlurad. Här är några egenskaper och färdigheter som jag upplever är betydelsefulla i kontakt med andevärlden.

Stå stadigt. Var i kontakt med dig själv, vet vad som är sant för dig och vad du vill. Den som är osäker på sig själv är lättmanipulerad och lockas därför lättare på villospår.

Var modig. Det är när vi vågar rota runt i saker, möta det som oroar oss, utforska och ställa frågor som vi får möjlighet att läka och växa. Att ge efter för rädslan lägger tvärt om locket på och hindrar vår utveckling eftersom vi försöker undvika att se det vi skulle behöva se. Dessutom attraherar rädslan upplevelser som är obehagliga för oss. Den blir en negativt laddad affirmation som öppnar dörren för det vi försöker undvika vilket är en dålig ingång för andekontakter. Mod är inte motsatsen till rädsla utan hur vi möter den. Att vara modig är att våga möta rädslan.

Ha tillit. Ett hinder för många är att de tvivlar på sina upplevelser och börjar ifrågasätta det de är med om under tiden som de är med om det. I det tillståndet blandas kontakten med en pågående analys av densamma vilket gör att kontakten blir lidande. För att undvika detta kan man komma överens med sig själv om att lägga analys och tvivel åt sidan en stund för att enbart ägna sig åt upplevelsen. Efter upplevelsen kan det däremot vara klokt att ifrågasätta sin upplevelse, om det fortfarande känns relevant då.

Att lyssna. Att känna sitt dominanta intuitiva sinne är en förutsättning för att kunna föra ett vettigt samtal. Den som inte vet på vilket sätt den ska lyssna efter svar hör i många fall ingenting alls. Många som tror sig inte kunna få kontakt med andevärlden vet helt enkelt inte med vilket sinne de ska ta emot informationen.

Det är viktigt också att kunna skilja på sanning och strunt. Den som inte kan skilja på dem kan bli medlockad på allsköns dumheter.

Att fråga. Den som vill ha ett vettigt svar gör gott i att ställa en klok fråga. Att ställa bra frågor är en färdighet som kan övas upp. Vilka frågor ska man då inte ställa? Kort och gott de man inte vill ha svaret på.

Filtrera och tolka information. Anden du pratar med är inte utan egenintresse utan har också en agenda, även om den är välvillig. Därför är det viktigt att kunna filtrera det den säger genom det som är sant för dig och som du vill. Svaren du får är också ett uttryck för den verklighet som anden förhåller sig till. Det är inte säkert att det kan tillämpas rakt av i vår materiella verklighet utan det kan i många fall behöva översättas.

Känn dina egna styrkor och svagheter. För att plocka ner och tillgodogöra sig informationen från andevärlden behöver man vara stark inom alla delar jag nämnt ovan och mer därtill. Det är dock vanligt att någon är stark inom något och svag inom något annat. Jag har särskilt reflekterat över det när jag träffat människor som är starka på att ta emot budskap men som sedan vacklar i sin tolkning eller inte kan skilja sanning från strunt. Att man kan höra andevärlden betyder inte att man förstår eller kan översätta det som sägs. Den distinktionen är viktig att förstå eftersom den som plockar ner budskap utan urskiljnings- och tolkningsförmåga kan ställa till mycket bekymmer för sig själv och andra. Om man har svaga sidor är det viktigt att arbeta med någon som kompletterar en.

Symboler, ceremonier och verktyg

Det är vanligt att människor som söker kontakt med andevärlden använder sig av symboler, ceremonier och fysiska verktyg för att på olika sätt hjälpa i den kontakten. Mycket fungerar, annat är inbillning medan en del snarare är distraktion. Visst kan vi framgångsrikt använda symboler och annat men låt dem inte skymma den egna förmågan. Den är själva kärnan i kontakten och finns inte den så är resten bara krimskrams.

Att hjälpa andra

Alla kan i regel hjälpa någon. Även om vi inte kan stötta dem i själva processen så kan vi kanske hjälpa till att undanröja hinder så att de själva kan göra arbetet. Mycket av det jag beskriver här är allmängiltigt och gäller såväl när vi hjälper privat som professionellt men det är med det senare i åtanke som jag skriver det.

Var jag själv befinner mig

Alltför många som vill hjälpa andra gör det för att de inte vill eller vågar hjälpa sig själva. Istället för att konfrontera det som skaver inom sig fokuserar de på andra. När vi på så vis är på flykt från eller distraherar oss från vår egen läkeprocess kan vi i bästa fall bara erbjuda en bråkdel av vår verkliga kapacitet. I värsta fall projicerar vi våra egna bekymmer på den andra och försöker i själva verket lösa våra egna genom dem vilket kan mynna ut i att vi förvirrar och saboterar deras process.

Det jag säger till andra är det jag själv behöver höra.

I min mening bör den som vill hjälpa andra professionellt först ha gjort sin egen läkanderesa. När vi läker oss själva får vi tillgång till verktygen som behövs för att läka och kan sedan hjälpa andra. Det ger oss också en annan förståelse för och ödmjukhet inför hur läkeprocessen kan se ut även om den naturligtvis kan skilja en hel del mellan människor.

Att man gjort en läkanderesa betyder inte att man kan hjälpa med allt. Det kan finnas betydande likheter mellan processer vilket innebär att man kan hjälpa med mer än det man själv läkt, men det kan också finnas betydande skillnader som gör att man hellre bör avstå eller åtminstone vara öppen med sin okunskap.

Genom att veta vad som är vårt eget och vara öppna med det minimerar vi förhoppningsvis projicerandet av våra egna bekymmer på den vi försöker hjälpa.

Hjälpa utifrån den andras föreställning

Ibland kan människan behöva en helt ny världssyn för att läka. Det är emellertid oftast inte fallet utan det är då bättre att hjälpa dem utifrån den världssyn de redan har.

Låt den som är kristen bli hjälpt av sin tro på Gud och Jesus, och låt den som är ateist bli hjälpt av sin tro att sådant inte lägger sig i deras liv och att kraften snarare ligger hos dem själva. Tvingar vi i läkearbetet på den som är kristen en ateistisk syn på läkeprocessen eller kallar in Jesus för att läka ateisten så riskerar vi att förvirra och sabotera processen.

Om du hjälper någon annan så kom ihåg att detta inte är din läkeprocess utan deras. Låt deras föreställning om världen och vad som kan hjälpa dem styra. Du är där för att stötta dem i deras process, inte att konvertera dem.

Uppmuntra det som är gott

Även när mycket tycks vara kaos finns det också sådant som fungerar. När vi tar tillvara och bygger på det som är gott och fungerande stärks samtidigt självkänslan och tron på att vi har något friskt som är av värde.

Som den som hjälper kan vi förstärka detta ytterligare genom att vara särskilt uppmärksamma på det som fungerar och ge positiv uppmuntran. Ett sammanhang som jag kikade in i drog det ganska långt. Där ignorerade man fullkomligt det som inte ansågs vara gott och gav översvallande positiv respons när man låg i linje med det som uppfattades som gott. Det var manipulation men eftersom den var så uppenbar och dessutom utfördes med kärlek uppfattade jag den som god. Den som utsattes för manipulationen förstärkte snabbt de önskade beteendena på bekostnad av de oönskade. Det är dock uppenbart att tekniken också har fallgropar. Används den utan kärlek är det lätt att på samma sätt manipulera människor till negativa beteenden och den kan också leda till en icke önskvärd likriktning av beteenden och tankar på sätt som liknar hjärntvättning.

Visa vägen

– Gör som jag säger, inte som jag gör, brukade min pappa skämtsamt säga.
För det är ju precis så vi människor inte fungerar. Vi gör inte som andra säger åt oss utan härmar vad de gör.

Ditt tillstånd smittar. Om du är i en position där du kan så var någon att inspireras av. Var positiv. Se det friska och vackra i den andra. Var sann, sårbar och modig. Om du har vad den andra behöver, låt det skina genom dig så att den andra kan följa ditt exempel. Men märk väl, det måste vara sant. Låtsas inte vara något du inte är och vet när du inte kan visa vägen. Kan du inte så var ärlig med det.

En kärleksfull uppsträckning

Ibland behöver den man hjälper en ordentlig uppsträckning. Den behöver någon som påtalar undanflykter och strunt, någon som kan se igenom distraktioner och rena lögner och föra tillbaka dem till kärnfrågorna de försöker undvika. Att exponera någon så kräver förtroende och fingertoppskänsla. Men framförallt krävs det att det görs med kärlek och utan minsta uns av illvilja.