Etikett: lek

Inre barn-arbete

I terapeutiskt arbete överlag är det inte ovanligt att roten till våra bekymmer idag ligger långt tillbaka i tiden och då ofta redan i barndomen. Vår uppväxt har gett oss upplevelser som format oss och genom livet har de undan för undan byggts på och förstärkts. Samma känslor som vi hade då har tagit sig nya uttryck och vi har lagt oss till med strategier för att hantera dem.

Den som exempelvis känt sig ensam som barn kan bära med sig den känslan av ensamhet. Den må ta sig olika uttryck genom livet för känslan av ensamhet är spretig och reagerar olika i olika sammanhang. Våra sätt att handskas med den kan ha utvecklats men kvar i roten är ändå ensamheten. En tidig känsla av ensamhet kan exempelvis ha lett till att man senare har svårt att knyta meningsfulla relationer, att man bär med sig en misstro gentemot andra, känslor av utanförskap, ilska, ett behov av att hävda sig och ta plats, eller det motsatta, att man sjunker undan och försöker gömma sig. Det kan leda till känslor av uppgivenhet om man inte känner att man passar in och ta sig uttryck i normbrytande beteenden eftersom normen inte är mycket värd för den som ändå inte får vara med. Eller det motsatta, att man blir överdrivet följsam och försöker vara alla till lags eftersom man suktar efter andras gillande.

Allt det där kan leda åt vitt skilda håll beroende på personens senare upplevelser. För någon kan det ta sig uttryck i flykt och ilska, missbruk, kriminalitet och liknande. En annan kan med liknande bagage bli en karriärist i ständigt sökande på bekräftelse. Alltihop blad på en växt men i roten finns just ensamheten.

Att gå till roten

Finner vi att roten till våra bekymmer ligger i barndomen kan vi behöva arbeta med det inre barnet; barnet som fortfarande finns där inom oss med den ursprungliga upplevelsen. Om du sluter ögonen och försöker få kontakt med det där barnet som bär på den ursprungliga känslan – hur gammalt är barnet? Var befinner det sig? Hur ser det ut när det uttrycker sin känsla? Hur och var känns det i dess kropp? Var känns det i kroppen idag? Sådana frågor kan vara en ingång till att börja arbeta med barnet men det är inte självklart att du på förhand kan få en uppfattning om något av det.

Det finns åtskilliga tekniker för att närma sig och lösa bekymren som ens inre barn har. Jag ska kort beskriva fyra sätt:
• djupmeditation
• vägledd meditation
• att rita sitt inre barn
• att leva sitt inre barn

Djupmeditation

Jag beskriver i kapitlet om Trauma en djupmeditationsteknik där vi successivt arbetar oss ner genom lager av känslor och händelser tills vi kommer till kärnan eller roten av vårt bekymmer, i detta fallet vårt inre barn som sitter där med känslor som det inte vet hur det ska hantera.

När vi når vårt inre barn kan vi skapa en situation där vi kan prata med och trösta barnet. Vi kan kanske förklara sådant för barnet som det vid tidpunkten för upplevelsen inte förstod och på så vis lösa upp knuten. Eller kanske kan vi ge det den uppmärksamhet som det inte fick då. Jag ger bara exempel för ett sådant möte är unikt och behöver hanteras intuitivt men oavsett vad så handlar det om att finna ett sätt att försonas med och läka det som varit. Ett sådant möte skulle kunna avslutas med att man kramar om barnet och smälter samman med de nya insikter som mötet gett eller att man tar barnet i handen och tillsammans med sitt yngre jag vandrar mot en ny förståelse.

För någon kan problemet vara slutgiltigt löst redan där. Med den nya insikten på plats infinner sig läkningen och det krävs ingen ytterligare ansträngning. För en annan är det snarare en början. Nu är det dags att ta med sig de nya insikterna ut i vardagslivet och aktivt omsätta dem i handling. Det kan exempelvis vara så att det ligger kvar programmeringar eller konsekvenser av val som utgått från det inre barnet och som ännu inte är lösta. Även om själva grundproblematiken är löst kan vi då behöva rensa ut i vårt liv för att slutligt frigöra oss från det som varit.

Vägledd inre barn-meditation

Tar man från djupmeditationen bort elementet av att arbeta sig ner genom känslolager och istället bygger en berättelse där man går direkt till barnet har man istället en vägledd inre barn-meditation. Den är vanligtvis kortare och i vissa avseenden enklare men syftet är detsamma, att finna det inre barnet och läka det ursprungliga såret. Nedan följer en enkel skiss på hur en sådan kan utformas.

● ● ●

Slut ögonen och andas långsamt. Ta tre  djupa andetag ända ner i magen.

Stilla dagens tankeflöde. Tankarna rinner ur dina öron tills huvudet är tomt.

Låt nu din kropp slappna av. Känn hur du slappnar av i tårna, fötterna, vaderna och låren. Slappna av i bäckenet, höften, upp längs ryggraden, axlarna. Låt dina överarmar, underarmar och händer slappna av. Nacken, huvudet och käken. Slappna av i ansiktet, musklerna i pannan, runt ögonen och munnen. Hela du är avslappnad.

Justera så att du ligger bekvämt.

Föreställ dig att du sitter på en plats som känns trygg för dig. Du känner dig lugn och tillfreds. Du reser dig upp och ser en stig som du följer. Efter att ha gått på stigen ett tag ser du att den leder fram till ett hus.

Gå in i huset. När du står i hallen lägger du märke till en trappa som leder ner till källaren. Du går nerför trappan och kommer till en dörr. Öppna dörren och kliv in i rummet.

I ena hörnet ser du dig själv som barn och i ett annat det som barnet räds. Gå fram till ditt inre barn. Prata med och trösta ditt inre barn.

Titta nu över i hörnet med det som barnet räds. Vad ser du? Fyll rummet med ljus och kärlek så att rädslan som finns i det andra hörnet upplöses.

Ta nu barnet i handen och gå ut ur rummet. Ni går uppför trappan och ut genom dörren. Ni följer stigen tillbaka till din trygga plats där ni sätter er ner.

Nu har du åter möjlighet att prata med ditt inre barn. Vill det berätta någonting? Behöver något sägas eller förklaras? Krama om barnet i dig.

Kom tillbaka till här och nu där du ligger avslappnad och lyssnar på min röst. När du är redo, börja väcka dig själv. Rör på fingrar och fötter, rulla över på sidan. När du känner dig klar kan du öppna ögonen och sitta upp.

● ● ●

Detta är bara en skiss till en vägledd meditation och kan broderas ut för att passa personen. Det kan exempelvis finnas anledning att stanna upp vid valda delar och be personen beskriva det den upplever. En sådan fråga finns med, nämligen “Vad ser du?” när du tittar över i hörnet med det som barnet räds. Tanken där är att se en representation av det som barnet är rädd för. Det skulle exempelvis kunna yttra sig som ett läskigt kletigt mörker eller en spetälsk återspegling av barnet. Genom att upplösa representationen i kärlek och ljus tar vi bort och läker det som skrämt barnet.

I den sista delen har barnet förts till säkerhet till din trygga plats. Här ges åter utrymme att prata med barnet. Beroende på interaktionen inne i huset så kan det kännas överflödigt. Vid den avslutande kramen är det inte ovanligt att man smälter samman men det behöver såklart inte vara fallet.

Att rita med sitt inre barn

Ett annat sätt att komma i kontakt med sitt inre barn är med hjälp av penna och papper.

Material: tuschpennor i olika färger, papper.

• Slut ögonen och ta kontakt med ditt inre barn.

• Fatta pennan i vänster hand om du är högerhänt, eller i höger om du är vänsterhänt.

• Rita nu utan tidspress ditt inre barn.

● ● ●

Att fatta pennan med motsatt hand till vad du är van vid syftar dels till att bryta ditt invanda tillvägagångssätt men också till att efterlikna hur det kan vara för ett barn att rita. Det kan ibland kännas svårt men kräver också en annan koncentration. Om resultatet inte blir vad du tänkt dig så försök att inte vara dömande gentemot den egna insatsen.

I motsats till de tidigare beskrivna meditationerna så är att rita med sitt inre barn en process där vi dels ritar och dels reflekterar över vad vi ritat. I reflektionerna kan vi sedan hitta ledtrådar och insikter till områden som vi kan arbeta med i livet.

I exemplet ovan var uppgiften att rita sitt inre barn. Det är en bra utgångspunkt. Om ensamhet är känslan i roten kan det exempelvis framträda en teckning där barnet ser just ensamt ut eller gör något för sig själv. Det är inget att bestämma på förhand utan något som teckningen i efterhand får avslöja. Men vore det exempelvis så att den färdiga teckningen föreställer ett barn som sitter för sig själv i en koja i skogen så skulle man vid den efterföljande reflektionen kanske kunna dra slutsatser som att barnet verkar känna sig ensamt men också att det verkar trivas i skogen. Med de reflektionerna så har vi dels identifierat känslan av ensamhet men också att skogen kan vara en bra plats för återhämtning. Kanske kan det då vara en idé att gå ut och bygga en koja.

Om vi utgår från att känslan av ensamhet är det som framträder i vår första teckning så skulle andra uppgifter kunna vara att teckna:
• Ensamheten.
• När jag inte känner mig ensam.
• När ensamheten upplöses.

Andra uppgifter att teckna skulle kunna vara:
• Då känner jag mig glad.
• Mitt bästa minne.
• När jag är ledsen.
• När världen gick sönder.
• Vad jag helst av allt vill ha.
• Detta är jag tacksam för.

Att rita med sitt inre barn är en process där vi ritar, reflekterar och tar med oss förslag eller insikter att testa i livet. På så vis luckras roten med tiden upp och vi för in nya läkande element i vårt liv.

Att leva sitt inre barn

Ett överlappande och handgripligt sätt att närma sig sitt inre barn är att fysiskt göra sådant som du gjorde som barn. Gå ut och bygg en koja, cykla till stranden och bada, rita, hoppa hage, klättra på diskbänken för att kika vad som finns i skåpen, eller vad du nu gjorde som barn.

Detta kan bli lite mer som ett rollspel men det är i själva verket inte en roll som du är ute efter att gestalta utan snarare att hitta det inre barnet i dig och låta det träda fram igen. Det är också möjligt att inkludera andra i arbetet genom att låta dem spela sig själva som barn eller ikläda sig någon annan som du vill eller behöver möta. Kanske behöver du någon att brottas och bråka med, eller någon att äta glass och skvallra om klasskompisar med.

När jag säger inre barn så är det kanske lätt att tänka sig ett yngre barn men det skulle såklart också kunna vara en tonåring. Det skulle kunna vara flera barn i olika åldrar.

En tonåring har kanske andra saker att ta itu med. Tonåringen skulle kanske behöva ha sex för första gången igen vilket kan vara något att utforska med en partner. Eller den skulle kanske behöva stå upp mot någon eller rent av slå tillbaka.

När vi på så vis utforskar olika situationer kopplade till vår uppväxt kan det leda till en ökad förståelse för hur saker blev som de blev. Det kan öppna dörrar att göra andra val eller att hitta tillbaka till en barnlik lust inför livet.

Medveten närvaro i vardagen

Det är förhållandevis lätt att hitta aktiviteter som inbjuder till att öva medveten närvaro. Många finner det exempelvis i hantverk, odling, idrott, lek eller sex. Det som behövs är en syssla att till fullo kunna fokusera på och vara närvarande i.

Vi kan underlätta detta för oss själva på många sätt varav jag redan nämnt ett flertal. Att vara ostörd. Lägga undan sådant som distraherar. I många fall kan det vara till hjälp att göra det tillsammans med någon som inte låter en vara någon annanstans, exempelvis att leka med ett barn. Det kan också hjälpa när sysslan är så pass komplex att den kräver hela ens uppmärksamhet.

Ett tips när tankarna sticker iväg

Ett sätt att hantera att tankarna vandrar är genom att helt sonika konkurrera ut dem. Tanken är som en röst som vi kan prata över.

Säg exempelvis att jag bygger en pilbåge. Jag står där och slipar den med ett sandpapper när jag märker att mina tankar är iväg i att hämta barnen på dagis. Kanske ser jag knappt ens pilbågen utan min rörelse är i stunden automatiserad.

För att hämta tillbaka mig själv kan jag då prata över tankarna genom att berätta för mig själv vad det är jag gör i stunden, exempelvis ”Det är inte mycket kvar att slipa på denna sida men det lilla märket efter filen vill jag ha bort. För att det inte ska bli en grop istället så behöver jag ta ut rörelsen och slipa ända härifrån.” När vi återberättar vad vi upplever i nuet pratar vi dels över de distraherande tankarna men vi hämtar också tillbaka oss själva till själva handlingen och reflekterar över vad det är vi gör, hur vi gör det och varför. Ofta behövs berättandet bara en kort stund för att vi åter ska vara närvarande i det vi gör.

Parasiterande energier

En parasiterande energi är ett andeväsen som sätter sig på en människa och utnyttjar dess kropp och livskraft. Det finns ett spektrum av sådana energier men grovt uppdelat så finns det de med lågt och de med högt medvetande.

De med lågt medvetande är ungefär som iglar. De suger kraft från oss men utan att aktivt försöka styra oss. Vanliga kännetecken vid en sådan parasit är att vi exempelvis blir trötta, omotiverade, lata och apatiska. De är förhållandevis lätta att avlägsna eftersom de likt en igel inte kommer att göra aktivt motstånd när man väl fått dem att släppa taget.

Parasiterande energier med högt medvetande är betydligt farligare och svårare att bli av med. De är medvetna om vad de gör i människan och använder människans kropp för att själva ha en upplevelse av fysiskt liv. Sådana energier har en egen agenda, är manipulativa, illvilliga och försöker i regel dölja sig. Skulle de bli upptäckta kommer de att göra vad de kan för att stanna kvar i sin värd vilket kan sträcka sig från manipulationer till våld. De elakaste av dessa identifierar jag som demoner.

Parasitsjukdomar

Flera tillstånd som betecknas som mental ohälsa beror på inkräktande parasiter. Vanliga diagnoser när man bär på en parasit med högt medvetande är bland annat schizofreni, bipolär sjukdom, borderline och psykos. Alla som har dessa tillstånd bär inte på parasiterande energier eftersom diagnoserna är mänskliga skapelser som rymmer många olika bakomliggande orsaker, men utifrån en shamansk förståelse skulle jag gissa attmånga med de två första snarare bär på parasiterande energier än lider av en mental åkomma i den mening som läkarvetenskapen föreställer sig. Att vara besatt av en inkräktande energi kan i sin tur leda till mentala bekymmer men dessa är i sammanhanget snarare att betrakta som följdsjukdomar. Vid parasitsjukdomar är det också vanligt med smärta.

Det mest uppenbara symptomet av att bära på en parasit med högt medvetande är att höra röster. Mindre uppenbara sätt är överdriven rädsla, ledsamhet, lathet och att man får förslag eller infall som inte är ens egna.

Eftersom parasiterande energier är rädda för att bli påkomna är det vanligt att de manipulerar värden att hålla sig borta från sådant som kan avslöja dem. Det kan göras subtilt genom att värden intalas att något är dåligt för den och att den därför bör dra sig undan, eller genom att vara utåtagerande, skapa konflikt och drama och på så vis straffa ut värden ur sammanhanget. Parasiten kan också försöka dölja sig själv genom att vilseleda på samma sätt som en magiker. Kommer något nära att avslöja parasiten på ett område försöker den omdirigera uppmärksamheten till något annat.

Anledningen till att konventionell vård inte kan bota dessa tillstånd är, från mitt perspektiv, för att den inte förstår och kan hantera den bakomliggande orsaken. Därför heter det att dessa inte går att bota. Det är dock såvitt jag kan se fel. Det är fullt möjligt att avlägsna inkräktande energier och läka efter dem.

En parasit avlägsnas genom exorcism eller enklare uttryckt utdrivning eller avlägsnande. Medan avlägsnandet av en parasit med lågt medvetande kan vara en förhållandevis enkel sak så kan utdrivningen av en parasit med högt medvetande vara en veritabel kamp då den senare kan komma att göra vad som helst för att stanna kvar i värden.

När parasiten avlägsnats är det lättare att adressera följdsjukdomarna som uppkommit.

Hur dörren öppnas

En frisk och välmående människa som står stadigt riskerar inte att dra på sig en parasiterande energi. Människans skydd är intakt och det finns ingen väg in. För att parasiten ska ta sig in behöver det öppnas en dörr. Det naturliga försvaret behöver sänkas.

Ett tillfälle då detta sker är vid tvivel. Då menar jag inte en vardaglig betänklighet eller skepsis utan ett djupt tvivel som rubbar själva grundvalen för vad vi uppfattar som sant och riktigt. Det kan exempelvis ske vid ett trauma eller när en person först kommer i kontakt med sinnesförändrande substanser. I tvivlet som uppstår då öppnas dörren och en parasit har möjlighet att slinka in.

Ett annat sätt som dörren kan öppnas är när själen lämnar kroppen. Det kan exempelvis ske med vissa meditationstekniker eller vid utomkroppsliga upplevelser. Om vi arbetar med sådana tekniker är det därför viktigt att skydda kroppen så att parasiter inte slinker med in.

Alkohol och parasiterande energier

Följande är hämtat från en kanalisering av en själ som i sitt senaste liv hade en parasiterande energi i sin fysiska kropp.

● ● ●

– Jag fick demonen när jag som 12-åring drack alkohol för första gången. Den fyllan öppnade ett djupt livstvivel i mig och jag hade inte kraften att stå emot.
Är det vanligt att de som blir besatta av demoner blir det när de dricker alkohol?
– Ja, det är mycket vanligt. Särskilt under de första fyllorna när ens föreställningar om livet utmanas men det krävs att man dessutom står känslomässigt ostadigt och inte säger nej när det mörka griper tag i en.
– Många av de som senare får diagnoser som mani eller schizofreni har drabbats av en demon i unga år när de experimenterat med alkohol eller andra berusningsmedel såsom läkemedel eller lösningsmedel.

● ● ●

Låt mig understryka vad som precis sas. Många av de allvarligaste psykiska sjukdomstillstånden vi känner till är direkt relaterade till våra allra första kontakterna med alkohol. Det behövs en underliggande känslomässig ostadighet som sänker det psykiska immunförsvaret men har man det är alkohol i många fall en inkörsport till psykisk sjukdom orsakad av parasiter.

Att skydda sig

Det bästa skyddet mot parasiterande energier är att ha ett starkt psykiskt immunförsvar. Det får vi naturligt när vi möts med kärlek och respekt och tar hand om oss själva och varandra. Ett sådant försvar är i princip omöjligt för en parasiterande energi att penetrera.

Vi kan förstärka vårt försvar genom att göra sådant som får oss att må bra, känna tillit och livsglädje. Exempel på sådant som förstärker och lagar eventuella hål i vårt försvar är:
• att älska
• meditation
• äta god och bra mat
• god sömn
• att mysa
• att leka
• att säga ja till livet

Utöver det kan vi kalla in beskydd men beskydd kan inte ersätta vårt eget immunförsvar. Finns det betydande luckor i vårt immunförsvar såsom att vi står känslomässigt ostadigt och inte säger nej när det mörka griper tag i oss så är vi sårbara.

Vi kan också förebygga attacker från parasiterande energier genom att undvika sammanhang och situationer där det är vanligare att sådant sker. Det kan exempelvis vara att:

• inte umgås i sammanhang där många parasiterande energier befinner sig. Parasiter i andra människor kan försöka manipulera oss att öppna dörren för parasiter.

• inte öppna upp portaler för andekontakt när vi känner oss otrygga inför det.

• inte låta själen lämna kroppen i en otrygg eller obevakad situation.

• inte berusa oss överdrivet och okontrollerat med skadliga substanser såsom alkohol, lösningsmedel eller läkemedel.

Detta är särskilt viktigt när vi inte har ett starkt immunförsvar. Den som har det behöver i princip aldrig oroa sig.

Förväxla inte människan med parasiten

Eftersom det finns negativa föreställningar och stigma kring människor med parasiterande energier känner jag ett behov att förtydliga detta.

Att en människa bär på en parasit betyder inte att människan på något sätt är dålig. Den har en parasit på samma sätt som någon kan råka plocka upp en magbakterie eller få en fästing. Det säger inget mer om människan än att dens psykiska immunförsvar vid något tillfälle varit försvagat. Sätt inte likhetstecken mellan parasiten och människan. På samma sätt som att en människa med en fästing inte är en fästing så är en människa med en parasiterande energi inte en parasiterande energi.

När jag avråder från kontakt med människor som har parasiterande energier så gäller det rådet de som behöver vara försiktiga eftersom de har ett svagt psykiskt immunförsvar. På samma sätt skulle jag inte råda en skröplig människa att hänga på en förskola i förkylningstider. Det rådet utgår inte ifrån att jag tycker illa om barn utan från omtanke med den som har ett svagt immunförsvar.

Den som är stabil och inte bjuder in mörkret befinner sig inte i fara.

Lekfullheter

Enteogener är fantastiska lekkamrater. Å ena sidan öppnar de sinnesförändrade tillstånden upp för nya upplevelser och å andra sidan har enteogenerna själva ofta humor, i min upplevelse särskilt svampen.

Nedan följer en handfull lekfullheter som kommit min väg. Det bästa jag kan råda den som söker lekfullheter är att vara öppen för det. Lekfullhet är ett sinnestillstånd.

Dyka med valar

På en fest på landet hade vi parkerat vår bil med lite grönska omkring den. Vi tog LSD och någonstans mitt i upplevelsen satte vi oss i bilen för att värma oss. Pratet fortsatte varpå fönstren snart var hyfsat igenimmade.

Vi slog till tändningen för att kunna spela en skiva varpå parkeringsljusen lockade fram diffusa skuggor runt bilen. På hög volym spelade vi sedan en valsångsskiva och föreställde oss att vi var på valexpedition i en liten ubåt. Valsången fyllde bilen och jag svär att jag genom imman kunde se valarna simma förbi som skuggor i bladverket.

Gå som en elefant

Det var rejvfest i skogen. Överallt verkade det finnas spännande miljöer men det var svårt att ta sig till dem eftersom terrängen var svårforcerad. Det tjocka blåbärsriset var en utmaning i sig men dolde också förrädiska gropigheter. Som människa var det påtagligt svårt att ta sig fram.

“Tänk er att ni är en elefant” föreslog min vän då. “En elefant har sin snabel hängande framför sig och tar korta men stadiga kliv, från ena sidan till andra.” För en yttre betraktare såg det förmodligen inte klokt ut. Men jag kan säga er ett djur som inte har några problem att gå genom svenskt blåbärsris – elefanten! Det är inte bara roligt att gå som en elefant utan också väldigt effektivt.

Senare provade vi också att springa som vargar och sväva som örnar.

Skåda moln

Som barn har nog de flesta någon gång sökt bilder i molnen. Cumulus-moln är särskilt bra på att locka fantasin att se kaniner, hästar och delfiner skutta fram över himlen.

Befinner vi oss i rätt tillstånd öppnar enteogener upp helt nya upplevelser av den leken. Stundtals kan det vara meditativt att skåda moln men vid andra tillfällen är föreställningen energisk och expressiv.

Mörkret och rädslan

Jag stod jag vid stigens början och tittade in mot den mörka skogen. Så här i nattetid hade skogsbrynet vanligtvis varit något av en läskig portal till mörkret där inne men på LSD ersattes den irrationella rädslan av nyfikenhet och upptäckaranda. Jag gick bort till skogsbrynet för att undersöka vad det var som var så läskigt med det. “Det är precis som i en skräckfilm” tänkte jag entusiastiskt vilket följdes av ett magkittligt “Vad spännande!”. Jag klev igenom skogsbrynsportalen och in i den mörka skogen.

Sedan dess är jag inte längre mörkrädd.

I sängkammaren

– Vilken är den bästa settingen, frågade en i publiken Ann Shulgin.
– Sovrummet.
Efter en kort tystnad följt av skratt fortsatte hon:
– Det är ju så. Många av de här substanserna är fantastiska vid sex.