Etikett: varg

Lekfullheter

Enteogener är fantastiska lekkamrater. Å ena sidan öppnar de sinnesförändrade tillstånden upp för nya upplevelser och å andra sidan har enteogenerna själva ofta humor, i min upplevelse särskilt svampen.

Nedan följer en handfull lekfullheter som kommit min väg. Det bästa jag kan råda den som söker lekfullheter är att vara öppen för det. Lekfullhet är ett sinnestillstånd.

Dyka med valar

På en fest på landet hade vi parkerat vår bil med lite grönska omkring den. Vi tog LSD och någonstans mitt i upplevelsen satte vi oss i bilen för att värma oss. Pratet fortsatte varpå fönstren snart var hyfsat igenimmade.

Vi slog till tändningen för att kunna spela en skiva varpå parkeringsljusen lockade fram diffusa skuggor runt bilen. På hög volym spelade vi sedan en valsångsskiva och föreställde oss att vi var på valexpedition i en liten ubåt. Valsången fyllde bilen och jag svär att jag genom imman kunde se valarna simma förbi som skuggor i bladverket.

Gå som en elefant

Det var rejvfest i skogen. Överallt verkade det finnas spännande miljöer men det var svårt att ta sig till dem eftersom terrängen var svårforcerad. Det tjocka blåbärsriset var en utmaning i sig men dolde också förrädiska gropigheter. Som människa var det påtagligt svårt att ta sig fram.

“Tänk er att ni är en elefant” föreslog min vän då. “En elefant har sin snabel hängande framför sig och tar korta men stadiga kliv, från ena sidan till andra.” För en yttre betraktare såg det förmodligen inte klokt ut. Men jag kan säga er ett djur som inte har några problem att gå genom svenskt blåbärsris – elefanten! Det är inte bara roligt att gå som en elefant utan också väldigt effektivt.

Senare provade vi också att springa som vargar och sväva som örnar.

Skåda moln

Som barn har nog de flesta någon gång sökt bilder i molnen. Cumulus-moln är särskilt bra på att locka fantasin att se kaniner, hästar och delfiner skutta fram över himlen.

Befinner vi oss i rätt tillstånd öppnar enteogener upp helt nya upplevelser av den leken. Stundtals kan det vara meditativt att skåda moln men vid andra tillfällen är föreställningen energisk och expressiv.

Mörkret och rädslan

Jag stod jag vid stigens början och tittade in mot den mörka skogen. Så här i nattetid hade skogsbrynet vanligtvis varit något av en läskig portal till mörkret där inne men på LSD ersattes den irrationella rädslan av nyfikenhet och upptäckaranda. Jag gick bort till skogsbrynet för att undersöka vad det var som var så läskigt med det. “Det är precis som i en skräckfilm” tänkte jag entusiastiskt vilket följdes av ett magkittligt “Vad spännande!”. Jag klev igenom skogsbrynsportalen och in i den mörka skogen.

Sedan dess är jag inte längre mörkrädd.

I sängkammaren

– Vilken är den bästa settingen, frågade en i publiken Ann Shulgin.
– Sovrummet.
Efter en kort tystnad följt av skratt fortsatte hon:
– Det är ju så. Många av de här substanserna är fantastiska vid sex.

Berättelsen om varg och människa

Följande visades för mig av trädet Ask. Ask har funnits här på jorden betydligt längre än människan och minns det som varit.

● ● ●

Länge sedan vandrade människan jorden i flockar och tillvaron byggde på samarbete. För att överleva behövde ni skapa och förvalta relationer till er omgivning. Ni blev vänner med träd, växter, svampar och djur. Ert liv vävdes samman med livet omkring er.

En dag mötte människan vargen och ni såg båda att ni kunde ha nytta av varandra så ni bildade en ny flock; en flock som bestod av både människa och varg. Den ena var inte över- eller underordnad den andre utan ni var del av samma flock och samarbetade för ert gemensamma bästa.

Över årtusenden blev en del människor allt mer varglika och en del vargar allt mer människolika. Ni lärde av varandra och en del av den andras energi blev en del av er egen. Några vargar blev människovargar och några människor blev vargmänniskor men det fanns plats för och behov av alla i flocken.

Men så kom tiden då människan bosatte sig och började kontrollera sin omgivning. Ni markerade områden och hävdade att de var era. I den tiden tog mannen makten och allt skulle tämjas och underställas honom. Djur domesticerades, skog skövlades för att ge plats åt odling och även sin syster ansåg han sig ha äganderätt över. Detta ledde till en djup brytning i relationen mellan människan och dess omgivning.

Gradvis försvann respekten för naturen men också för samarbetet när människan försökte göra sig till herre över allt. Människovargen tämjdes till hund medan vargen som inte kunde tämjas försköts. Rädslan tog vid. Här såddes fröet till berättelserna som varnar för vargen. Vargmänniskorna försköts också men det fanns fortfarande plats för dem hos människorna, om än i utkanten. De domesticerade människorna var rädda för dem men det fanns ett behov av deras vildhet.

Är det dessa som i vikingatider kallades ulvhedin eller bärsärker, frågade jag Ask.

Nu klev du långt fram från tiden jag pratade om, men ja. Ulvhedin i vikingatiden var vargmänniskor. Deras förfäder var del av flockar bestående av både människor och vargar. Vargen var del av deras blodslinje och de släppte fram den energin på slagfältet där de var vildsinta slagskämpar.

Idag ser några av er tillbaka på vikingatiden och tror att människor då hade en nära kontakt med naturen. Det verkar så länge sedan för er men faktiskt så var människans relation till naturen då nästan helt bruten, precis som idag. Vargmänniskorna hade en betydelsefull plats i den kulturen men även om de kunde vara respekterade så var människorna rädda för dem. De var behövda men passade inte nödvändigtvis in.

När vikingarna kristnades förbjöds slutligen ulvhedin och vargmänniskorna försköts. Sedan dess har vargmänniskorna förföljts. Det har uppstått situationer då de välkomnats men det har vanligtvis varit så att människor försökt förgöra dem.

Tiden ni lever i nu är bättre. Förföljelsen är inte lika hätsk som den varit men framför allt är det idag lättare för vargmänniskorna att hitta varandra och bygga gemenskaper där de accepteras och uppskattas.

Samarbeten

Människor har ingått liknande samarbeten med mycket i naturen vilket med tiden färgat såväl dem som deras avkomma. Det finns många anledningar till varför vi känner samhörighet med vissa djur, växter eller svampar. Vi kan ha levt liv som dem, vi kan ha dem som totem eller andedjur men vi kan också likt ovan beskrivet ha levt i flock med dem och på så vis genom generationer ha anammat deras energi.

I den yttersta sanningen är allt ett men som en aspekt av alltet känner vi sällan samhörighet med mer än en bråkdel vilket sammanstrålar i personen som vi är.

Dagens människa inbillar sig gärna att stå utanför eller rent av ovanför naturen. Det finns till och med religioner som hävdar att vi är satta att vara herrar över den. Tvärtom är det så att vi är en del av den. Vi är en hårlös apsläkting med ett på tok för stort ego. För att komma i balans och säkra vår överlevnad behöver vi sluta försöka härska och kontrollera och istället åter lära oss att samarbeta.

Brytningen

Brytningen mellan människan och hennes omgivning kan beskrivas på många sätt. Det är konflikten mellan natur och kultur, vilt och domesticerat, andlighet och religion, frihet och fångenskap. Brytningen som uppstått mellan oss som art och vår omgivning återspeglas inom oss där vi slits mellan vår natur och det som vi upplever förväntas av oss.