BLANDADE TANKAR
OCH VERKTYG

Upp för ett berg och ner för en kulle

När man står inför en ny utmaning – innan man ens tagit det första steget eller försökt komma underfund med något – så verkar utmaningen vara som ett berg. Den verkar vara omöjlig att besegra. Blotta åsynen är nedslående eftersom man inte kan föreställa sig hur man ska klara av det.

De flesta bergsklättrare som dör under klättringar i livets utmaningar dör dock inte på berget. De dör i baslägret innan de någonsin satt sin fot på berget. De tar en titt på berget, beslutar sig för att de aldrig kommer att klara det, varpå de lägger sig ner och skrumpnar. De dör inte av utmattning eller för att de fångas av dåligt väder på toppen. De dör inombords av rädsla, tvivel och känslor av hopplöshet.

Men man klättrar inte ett berg i ett språng. När vi närmar oss berget försvinner det ur sikte och ersätts av specifika uppgifter och utmaningar. Vi letar fästen för händer och fötter, häver oss över kanter och vandrar mellan utmaningarna. Vi stannar till för att dricka, njuter av utsikten och andas ut.

Tills vi en dag promenerar ner för en gräsbevuxen kulle med den varma solen i ansiktet och en svag men hjälpsam bris i ryggen. Och tittar vi då tillbaka så ser vi ofta att det aldrig fanns ett berg. Berget var en illusion. Det var en kulle hela tiden.