I terapeutiskt arbete överlag är det inte ovanligt att roten till våra bekymmer idag ligger långt tillbaka i tiden och då ofta redan i barndomen. Vår uppväxt har gett oss upplevelser som format oss och genom livet har de undan för undan byggts på och förstärkts. Samma känslor som vi hade då har tagit sig nya uttryck och vi har lagt oss till med strategier för att hantera dem.
Den som exempelvis känt sig ensam som barn kan bära med sig den känslan av ensamhet. Den må ta sig olika uttryck genom livet för känslan av ensamhet är spretig och reagerar olika i olika sammanhang. Våra sätt att handskas med den kan ha utvecklats men kvar i roten är ändå ensamheten. En tidig känsla av ensamhet kan exempelvis ha lett till att man senare har svårt att knyta meningsfulla relationer, att man bär med sig en misstro gentemot andra, känslor av utanförskap, ilska, ett behov av att hävda sig och ta plats, eller det motsatta, att man sjunker undan och försöker gömma sig. Det kan leda till känslor av uppgivenhet om man inte känner att man passar in och ta sig uttryck i normbrytande beteenden eftersom normen inte är mycket värd för den som ändå inte får vara med. Eller det motsatta, att man blir överdrivet följsam och försöker vara alla till lags eftersom man suktar efter andras gillande.
Allt det där kan leda åt vitt skilda håll beroende på personens senare upplevelser. För någon kan det ta sig uttryck i flykt och ilska, missbruk, kriminalitet och liknande. En annan kan med liknande bagage bli en karriärist i ständigt sökande på bekräftelse. Alltihop blad på en växt men i roten finns just ensamheten.
Att gå till roten
Finner vi att roten till våra bekymmer ligger i barndomen kan vi behöva arbeta med det inre barnet; barnet som fortfarande finns där inom oss med den ursprungliga upplevelsen. Om du sluter ögonen och försöker få kontakt med det där barnet som bär på den ursprungliga känslan – hur gammalt är barnet? Var befinner det sig? Hur ser det ut när det uttrycker sin känsla? Hur och var känns det i dess kropp? Var känns det i kroppen idag? Sådana frågor kan vara en ingång till att börja arbeta med barnet men det är inte självklart att du på förhand kan få en uppfattning om något av det.
Det finns åtskilliga tekniker för att närma sig och lösa bekymren som ens inre barn har. Jag ska kort beskriva fyra sätt:
• djupmeditation
• vägledd meditation
• att rita sitt inre barn
• att leva sitt inre barn
Djupmeditation
Jag beskriver i kapitlet om Trauma en djupmeditationsteknik där vi successivt arbetar oss ner genom lager av känslor och händelser tills vi kommer till kärnan eller roten av vårt bekymmer, i detta fallet vårt inre barn som sitter där med känslor som det inte vet hur det ska hantera.
När vi når vårt inre barn kan vi skapa en situation där vi kan prata med och trösta barnet. Vi kan kanske förklara sådant för barnet som det vid tidpunkten för upplevelsen inte förstod och på så vis lösa upp knuten. Eller kanske kan vi ge det den uppmärksamhet som det inte fick då. Jag ger bara exempel för ett sådant möte är unikt och behöver hanteras intuitivt men oavsett vad så handlar det om att finna ett sätt att försonas med och läka det som varit. Ett sådant möte skulle kunna avslutas med att man kramar om barnet och smälter samman med de nya insikter som mötet gett eller att man tar barnet i handen och tillsammans med sitt yngre jag vandrar mot en ny förståelse.
För någon kan problemet vara slutgiltigt löst redan där. Med den nya insikten på plats infinner sig läkningen och det krävs ingen ytterligare ansträngning. För en annan är det snarare en början. Nu är det dags att ta med sig de nya insikterna ut i vardagslivet och aktivt omsätta dem i handling. Det kan exempelvis vara så att det ligger kvar programmeringar eller konsekvenser av val som utgått från det inre barnet och som ännu inte är lösta. Även om själva grundproblematiken är löst kan vi då behöva rensa ut i vårt liv för att slutligt frigöra oss från det som varit.
Vägledd inre barn-meditation
Tar man från djupmeditationen bort elementet av att arbeta sig ner genom känslolager och istället bygger en berättelse där man går direkt till barnet har man istället en vägledd inre barn-meditation. Den är vanligtvis kortare och i vissa avseenden enklare men syftet är detsamma, att finna det inre barnet och läka det ursprungliga såret. Nedan följer en enkel skiss på hur en sådan kan utformas.
● ● ●
Slut ögonen och andas långsamt. Ta tre djupa andetag ända ner i magen.
Stilla dagens tankeflöde. Tankarna rinner ur dina öron tills huvudet är tomt.
Låt nu din kropp slappna av. Känn hur du slappnar av i tårna, fötterna, vaderna och låren. Slappna av i bäckenet, höften, upp längs ryggraden, axlarna. Låt dina överarmar, underarmar och händer slappna av. Nacken, huvudet och käken. Slappna av i ansiktet, musklerna i pannan, runt ögonen och munnen. Hela du är avslappnad.
Justera så att du ligger bekvämt.
Föreställ dig att du sitter på en plats som känns trygg för dig. Du känner dig lugn och tillfreds. Du reser dig upp och ser en stig som du följer. Efter att ha gått på stigen ett tag ser du att den leder fram till ett hus.
Gå in i huset. När du står i hallen lägger du märke till en trappa som leder ner till källaren. Du går nerför trappan och kommer till en dörr. Öppna dörren och kliv in i rummet.
I ena hörnet ser du dig själv som barn och i ett annat det som barnet räds. Gå fram till ditt inre barn. Prata med och trösta ditt inre barn.
Titta nu över i hörnet med det som barnet räds. Vad ser du? Fyll rummet med ljus och kärlek så att rädslan som finns i det andra hörnet upplöses.
Ta nu barnet i handen och gå ut ur rummet. Ni går uppför trappan och ut genom dörren. Ni följer stigen tillbaka till din trygga plats där ni sätter er ner.
Nu har du åter möjlighet att prata med ditt inre barn. Vill det berätta någonting? Behöver något sägas eller förklaras? Krama om barnet i dig.
Kom tillbaka till här och nu där du ligger avslappnad och lyssnar på min röst. När du är redo, börja väcka dig själv. Rör på fingrar och fötter, rulla över på sidan. När du känner dig klar kan du öppna ögonen och sitta upp.
● ● ●
Detta är bara en skiss till en vägledd meditation och kan broderas ut för att passa personen. Det kan exempelvis finnas anledning att stanna upp vid valda delar och be personen beskriva det den upplever. En sådan fråga finns med, nämligen “Vad ser du?” när du tittar över i hörnet med det som barnet räds. Tanken där är att se en representation av det som barnet är rädd för. Det skulle exempelvis kunna yttra sig som ett läskigt kletigt mörker eller en spetälsk återspegling av barnet. Genom att upplösa representationen i kärlek och ljus tar vi bort och läker det som skrämt barnet.
I den sista delen har barnet förts till säkerhet till din trygga plats. Här ges åter utrymme att prata med barnet. Beroende på interaktionen inne i huset så kan det kännas överflödigt. Vid den avslutande kramen är det inte ovanligt att man smälter samman men det behöver såklart inte vara fallet.
Att rita med sitt inre barn
Ett annat sätt att komma i kontakt med sitt inre barn är med hjälp av penna och papper.
Material: tuschpennor i olika färger, papper.
• Slut ögonen och ta kontakt med ditt inre barn.
• Fatta pennan i vänster hand om du är högerhänt, eller i höger om du är vänsterhänt.
• Rita nu utan tidspress ditt inre barn.
● ● ●
Att fatta pennan med motsatt hand till vad du är van vid syftar dels till att bryta ditt invanda tillvägagångssätt men också till att efterlikna hur det kan vara för ett barn att rita. Det kan ibland kännas svårt men kräver också en annan koncentration. Om resultatet inte blir vad du tänkt dig så försök att inte vara dömande gentemot den egna insatsen.
I motsats till de tidigare beskrivna meditationerna så är att rita med sitt inre barn en process där vi dels ritar och dels reflekterar över vad vi ritat. I reflektionerna kan vi sedan hitta ledtrådar och insikter till områden som vi kan arbeta med i livet.
I exemplet ovan var uppgiften att rita sitt inre barn. Det är en bra utgångspunkt. Om ensamhet är känslan i roten kan det exempelvis framträda en teckning där barnet ser just ensamt ut eller gör något för sig själv. Det är inget att bestämma på förhand utan något som teckningen i efterhand får avslöja. Men vore det exempelvis så att den färdiga teckningen föreställer ett barn som sitter för sig själv i en koja i skogen så skulle man vid den efterföljande reflektionen kanske kunna dra slutsatser som att barnet verkar känna sig ensamt men också att det verkar trivas i skogen. Med de reflektionerna så har vi dels identifierat känslan av ensamhet men också att skogen kan vara en bra plats för återhämtning. Kanske kan det då vara en idé att gå ut och bygga en koja.
Om vi utgår från att känslan av ensamhet är det som framträder i vår första teckning så skulle andra uppgifter kunna vara att teckna:
• Ensamheten.
• När jag inte känner mig ensam.
• När ensamheten upplöses.
Andra uppgifter att teckna skulle kunna vara:
• Då känner jag mig glad.
• Mitt bästa minne.
• När jag är ledsen.
• När världen gick sönder.
• Vad jag helst av allt vill ha.
• Detta är jag tacksam för.
Att rita med sitt inre barn är en process där vi ritar, reflekterar och tar med oss förslag eller insikter att testa i livet. På så vis luckras roten med tiden upp och vi för in nya läkande element i vårt liv.
Att leva sitt inre barn
Ett överlappande och handgripligt sätt att närma sig sitt inre barn är att fysiskt göra sådant som du gjorde som barn. Gå ut och bygg en koja, cykla till stranden och bada, rita, hoppa hage, klättra på diskbänken för att kika vad som finns i skåpen, eller vad du nu gjorde som barn.
Detta kan bli lite mer som ett rollspel men det är i själva verket inte en roll som du är ute efter att gestalta utan snarare att hitta det inre barnet i dig och låta det träda fram igen. Det är också möjligt att inkludera andra i arbetet genom att låta dem spela sig själva som barn eller ikläda sig någon annan som du vill eller behöver möta. Kanske behöver du någon att brottas och bråka med, eller någon att äta glass och skvallra om klasskompisar med.
När jag säger inre barn så är det kanske lätt att tänka sig ett yngre barn men det skulle såklart också kunna vara en tonåring. Det skulle kunna vara flera barn i olika åldrar.
En tonåring har kanske andra saker att ta itu med. Tonåringen skulle kanske behöva ha sex för första gången igen vilket kan vara något att utforska med en partner. Eller den skulle kanske behöva stå upp mot någon eller rent av slå tillbaka.
När vi på så vis utforskar olika situationer kopplade till vår uppväxt kan det leda till en ökad förståelse för hur saker blev som de blev. Det kan öppna dörrar att göra andra val eller att hitta tillbaka till en barnlik lust inför livet.