Folk har ibland en föreställning om att det andliga och det fysiska på något sätt är åtskilt; att den som är andlig också bör vara något världsfrånvänd. Och visst är det många som har en tendens att bli det, åtminstone i perioder. De ligger hellre kvar på sin yogamatta eller läser sin heliga bok än att brottas med vardagens bekymmer.
Den positionen är dock passiv och obalanserad. Det är inte meditationen i sig som är det intressanta för vår utveckling utan vad som händer när det meditativa tillståndet och insikterna får följa med oss ut i livet. På samma sätt så är medveten närvaro rätt meningslöst så länge vi inte har något meningsfullt att vara medvetet närvarande i.
Uppdelningen mellan det andliga och det fysiska är en illusion. De behöver smälta samman, rent av upplösas i varandra, för att teknikerna som jag beskrivit i det här kapitlet ska vara meningsfulla.