Några utgångspunkter

Jag vill kort ge uttryck för några av de teman som förmodligen är centrala för att förstå den här boken.

Allting har en själ. Vi har levt många liv som människa och många har levt i andra skepnader också. Varje själ har sin historia men i den yttersta sanningen är allt ett. Vi har själsvänner som vi möter i liv efter liv för att hjälpa varandra att växa.

Det finns en andevärld. Andar, änglar, allsköns hyss och goda råd finns där ute. Det är fullt möjligt att få kontakt med sitt barn innan befruktningen, hjälpa en själ vandra vidare, prata med en ängel eller drabbas av en parasiterande energi.

Naturen kan kommunicera med oss, hjälpa oss att läka och uppnå förhöjda medvetandetillstånd. Det finns växter och svampar som kan hjälpa oss att läka fysiskt, mentalt och känslomässigt. Och det finns också de som öppnar dörrar till andra verkligheter och ger oss möjlighet att prata med det gudomliga.

Vi har denna kroppen och upplevelsen av en anledning. Det finns någonting här för oss att möta, utforska och lära oss av. Vi har livsläxor och har alla våra egna vägar av en anledning. Det som är sant för en av oss behöver inte vara det för en annan och det är precis så det ska vara.

De flesta bedövar sig så pass kraftigt att de inte är i kontakt med sin potential. Människor använder läkemedel, alkohol, sociala medier, arbete, porr och hundratals andra saker för att bedöva sig. Utöver vår fysiska kropp så har vi också en energikropp. Sjukdomar i vår fysiska kropp har ofta en grundorsak i vår energikropp.

Bara du kan läka dig själv. Andra kan stötta, vägleda och inspirera men ingen kan läka dig utan att du själv genuint vill det och är beredd att göra vad som krävs.

För mig sammanstrålar allt detta i det som många kallar shamanism men som egentligen inte behöver ett namn. Det är andlighet baserat på egen upplevelse, i kontrast till att förlita sig på andras berättelser och tolkningar. Det är ursprunget och fröet som gror.

ANDEVÄRLDEN

11. andevarlden web

Berättelsen om Ismael och Liv

Det var en kall höstdag när min dåvarande flickvän och jag besökte den ensligt belägna retreatgården som vi fått erbjudande om att ta hand om över vintern. Ägaren tog oss på en rundtur av platsen och det började skymma när vi åter styrde stegen mot värmen.
– Det står någon där nere, sa min flickvän och pekade mot ett buskage bakom huset.
Jag ansträngde mig men kunde inte se annat än växtlighet så jag avfärdade det.
– Jo, det verkar vara en man, insisterade hon utan att för den delen verka särskilt brydd över det.

En dryg månad senare flyttade vi in tillsammans med tre vänner. Det tog inte mer än ett par dagar innan två av dem kom till mig och berättade att de kände en vresig mans närvaro bakom huset. I sin ungdom hade en av dem använt anden i glaset för att prata med andar så vi bestämde oss för att se om vi kunde få kontakt den vägen.

Vi ritade upp en bräda med bokstäver, värmde ett glas, la våra fingrar på det och frågade om det var någon där. Omedelbart fick vi stark kontakt med två själar som berättade att de satt fast i den gamla jordkällaren bakom huset. En tredje själ, den vresige mannen, höll omedvetet kvar dem.

Under loppet av flera nätter klarnade bilden av vad som hänt. I huset bodde en gång i tiden en man, hans fru, deras son och en dräng. Frun dog i barnsäng varpå mannen blev arg, bitter och anklagade Gud för smärtan och saknaden. Hans grepp om verkligheten halkade. Några år senare var han ute och arbetade i skogen medan sonen och drängen reparerade taket till jordkällaren. När taket började ge vika ropade sonen efter pappan som snabbt kom springande. De begravdes alla tre i jordkällaren och dog. Mannen förstod inte att han var död utan vandrade runt vid huset och letade förtvivlat efter sin fru. I sin okontaktbarhet låste han de bägge andra själarna vid platsen.

Vi fick aldrig direktkontakt med mannen men däremot med hans fru som gått vidare till andra sidan. Hon bad oss att gå till ett gammalt altare på gården med ett kors och be till Gud att ta emot själarna som satt fast. Jag är inte kristen men insåg att vi behövde arbeta utifrån den tro som andarna hade, inte vår egen. Så kom det sig att vi pulsade ut i vintermörkret med ett hastigt hopsnickrat kors och några ljus för att be till något jag aldrig tidigare bett till.

Efter att tafatt ha mumlat till Gud i några minuter kände vi plötsligt en väldig närvaro som fick håren att resa sig.
– Kände ni också det där, frågade vi upphetsat varandra.
För att förstå vad som precis hänt tog vi oss in och satte oss åter vid brädan. Där fick vi kontakt med ärkeängeln Ismael som färdas genom kors och hjälper själar över till andra sidan. Hans energi var en helt annan än vad vi vant oss vid. Ismaels kraftfulla energi fyllde hela rummet och glaset sköt fram över brädan med tydliga instruktioner till oss.
– Imorgon bitti ska ni åka till kyrkan i Sankt Olof. Där ska ni be till Gud att ta emot själarna. Jag tar med dem dit och för dem sedan vidare därifrån.
– Men kyrkan är kanske inte öppen, invände jag.
– Det kommer den att vara, svarade Ismael. Ring dem på morgonen så öppnar de.

Nästa morgon ringde jag kyrkoförvaltningen. Egentligen höll kyrkan stängt vintertid men av en händelse var det en vaktmästare på plats. Han skulle öppna åt oss.

Vi åkte till kyrkan där vi följde Ismaels instruktioner och bad för själarna. Efter en stund kände vi en väldig lättnad.
– Nu är det nog klart, sa vi till varandra och åkte hem.
På gården kändes det som att platsen hade andats ut. För att försäkra oss om arbetet var slutfört tog vi åter kontakt med Ismael som bekräftade att själarna vandrat vidare.
– Det finns fortfarande ett avtryck kvar på platsen men det kommer att lätta helt inom några veckor, förklarade han.

För att avrunda samtalet frågade jag Ismael om han hade något mer att säga oss.
– Ja, svarade han. Sara, mamma. Och Daniel, pappa.
En rysning gick genom mig. Vi hade ju inga planer på att bli föräldrar än. Sedan sa Ismael:
– Vill ni prata med henne? Hon är här nu.

Där började samtalet med Liv, vår blivande dotter.

● ● ●

Där den här berättelsen tog sin början hade jag ingen uppfattning om en andevärld. Jag hade aldrig haft sådana upplevelser och det var inte heller något jag sökte efter eller ens ägnade en tanke.

Men som snabbt blev tydligt för mig den vintern finns det andra verkligheter än den materiella som vi till vardags upplever. Där finns det andar, änglar, spöken och allsköns hyss. Utöver det är livet som vi lever just nu bara ett bland många som vi har levt och våra själar möts på nytt i mänsklig skepnad i liv efter liv.

Dessa andra verkligheter är inte mindre verkliga, bara annorlunda jämfört med vad vi är vana vid. Här finns knutar att lösa, hjälp att få men också faror att lura.

Kunskapens fragmentariska natur

Precis som jag inte undersökt världens alla hörn och därför omöjligtvis kan ha en heltäckande förståelse av världens beskaffenhet inbillar jag mig inte att ha en heltäckande förståelse av andevärlden och dess invånare. Jag har enbart de fragment som mina egna upplevelser försett mig med. Därtill befinner jag mig just nu i en mänsklig upplevelse vilket ytterligare begränsar min förmåga att förstå en del koncept. För mig är exempelvis upplevelsen av tid högst verklig och därför svår att skilja mig ifrån. När jag får till mig information om exempelvis tid som skiljer sig från hur jag upplever den ligger den utanför min förståelse. Medan det ibland kan vara lockande att intellektuellt försöka begripa något obegripligt så finner jag det sällan särskilt givande. Därför har jag istället valt att acceptera att min mänskliga upplevelse begränsar min förståelse och att min förståelse av andevärlden är just fragmentarisk.

Detsamma kan naturligtvis sägas om allt som jag tar upp i den här boken och om alla människor och alla försök att förstå vår omvärld. All vår kunskap är fragmentarisk.

Jag har hört en del teorier där andevärlden delas upp och kategoriseras i dimensioner och på andra sätt men kan själv inte säga mycket om det eftersom jag inte haft den upplevelsen. För mig räcker det oftast att kort och gott kalla det för andevärlden, som motpol till den materiella världen som vi vanligtvis rör oss i.