UTMATTNING

3. utmattning web

Vad är utmattning?

En dag kunde jag bara inte ta mig upp ur sängen. Barnen stod och väntade på att skjutsas till skolan och min partner försökte förgäves få upp mig. Men min kropp blev liggande där långt in på eftermiddagen medan andra tvingades parera min frånvaro.

Det var först den dagen jag förstod att något var allvarligt fel. När jag under månaderna som följde reflekterade över min situation började jag förstå att jag varit sjuk långt innan den dagen. Det var bara då det brast.

Bakomliggande orsaker

Utmattning beror i regel på långvarig stress och svåra påfrestningar som till slut yttrar sig som fysiska och psykiska besvär. Precis som med närbesläktade tillstånd såsom depression är utmattning en indikator på att något är fundamentalt fel i personens liv. På samma sätt som att smärta kan syfta till att kalla vår uppmärksamhet till en skada så är utmattning ett tillstånd som uppmärksammar oss på att något är fel i vår livssituation.

Nära i tid ligger inte sällan sådant som:
• avsaknad av kontroll i livet
• otrygghet och osäkerhet
• känslor av meningslöshet
• otillräckligt stöd från omgivningen
• bristande återhämtning
• en krissituation

Dessa kan dock vara kopplade till händelser och beteendemönster som härstammar från tidigare i livet. Även om det kan tyckas uppenbart varför vi insjuknar just nu, exempelvis om vi haft en alldeles för hög arbetsbelastning utan tid för återhämtning, så finns orsaken till varför vi befinner oss i den situationen oftast längre tillbaka. För att läka bör vi därför inte nöja oss med den första och mest uppenbara förklaringen utan gång på gång fråga oss vad som ligger bakom symptomet tills vi finner dess kärna.

Symptom

Några exempel på vanliga symptom vid utmattning är:
• extrem och ihållande trötthet och orkeslöshet
• sömnrubbningar
• oro
• minnessvårigheter
• försämrad tidsuppfattning
• förvirring
• överkänslighet för intryck
• små eller inga marginaler
• att fastna i lägen såsom apati, rädsla eller ilska
• svårigheter att läsa, skriva och kommunicera
• känslor av uppgivenhet
• depression
• känslor av skam eller skuld

Utmattning och depression

Depression är ett vanligt symptom vid utmattning, så pass vanligt att utmattning tidigare kallades utmattningsdepression. Utmattning och depression bör dock inte förväxlas med varandra och det finns anledning att reflektera över om det är en utmattning med depressiva inslag eller en depression som med tiden bidragit till eller utlöst utmattningssymptom.

Om det är en utmattning med depressiva inslag är det i regel i första hand utmattningen som bör åtgärdas medan det motsatta kan gälla om det är en depression som slutligen orsakat en utmattning.

Utmattningens faser

En utmattning och den följande läkanderesan kan beskrivas i faser som var och en rymmer sina egna utmaningar.

Upprinnelsen. Vad kom före? Den som blir utmattad inser ofta i efterhand att den varit det redan långt innan läget blev akut. Den som säger att den är på väg att bli utmattad är det förmodligen redan, om än inte akut. Och det finns också en historia som bidragit till att personen är på väg mot utmattning långt innan några symptom uppenbarar sig.

Akutfas. I akutfasen är utmattningen ett faktum som inte längre kan pareras eller bortförklaras. Personen kan inte längre fungera normalt utan är mer eller mindre tvungen att lägga allt annat åt sidan. Det är möjligt att undvika akutfasen om man i tid uppmärksammar symptomen och gör något åt grundorsakerna. För många är det dock nödvändigt att komma till akutfasen för att förstå att något fundamentalt behöver förändras i livet.

Resan inåt. När vi hanterat den akuta fasen börjar resan inåt för att finna utmattningens orsaker. Själv hamnade jag så småningom i liknelsen med ett frö som gror.

Ett frö gror till en planta som får löv. Längst upp på plantan sitter de nyaste löven vilka är de bekymmer som ligger närmast i tid. Jag ser till en början inte alla löv men ett efter ett tar jag mig an dem. Under dem alla ligger dock rotsystemet som ger näring till bladen. Resan inåt är dels resan för att ta itu med bekymren som finns i vart blad men framför allt är det resan för att ta itu med roten till bekymren.

Medan akutfasen kan te sig ganska lik människor emellan så kan resan inåt vara betydligt mer varierad.

Att finna sitt nya normala. När vi läkt det som behöver läkas och förändrat det som behöver förändras så är vi inte nödvändigtvis samma människa längre. Den som varit extrovert kan exempelvis ha blivit mer introvert, den som haft ett stort kontrollbehov ha släppt det, och så vidare. Då behöver vi komma underfund med vem vi är nu och hur vi vill ha saker framöver. 

Vid behov kan här också läggas strategier för att undvika framtida utmattning men förhoppningsvis har personen läkt grundproblematiken och gjort sådana förändringar i sitt liv att dessa är överflödiga.

Runt i rummet

Människor fastnar i upprepningar. Vi spelar upp dramer, tvångsmässiga beteenden går på autopilot, vi återfaller i missbruk, martyrskap och våldsamma eller destruktiva förhållanden.

En upprepning kan liknas vid att gå runt, runt i ett rum. Vi vet att det finns en dörr och vi kan längta efter att kliva ut genom den. Ibland kan vi mångordigt deklarera oss vara beredda att göra allt i vår makt för att ta oss ut genom dörren. Ändå går vi förbi den, gång på gång, i cirklar. Cirklar som sträcker sig över veckor, år eller decennier. Cirklar som sträcker sig över liv.

Varje gång vi närmar oss dörren är en ny chans att kliva ut. Om minsta vilja till förändring gror inom oss kommer vi att få möjligheten att göra det. Vi drar till oss situationer och människor som visar oss dörren.

Men det är läskigt att förändra sitt liv. Den kända smärtan är trots allt trygg. Vad som väntar utanför dörren är okänt vilket får det att verka otryggt. Så trots att vi vet att vi behöver gå ut genom dörren så väljer vi att gå ett varv till.

Vi förnekar dörren och insikten som fört oss till den. Sveket mot oss själva gör ont så vi bedövar oss. Vi bedövar oss med arbete, droger, spel, internet, sex och relationsdramer. Vi fyller huvudet med strunt för att slippa se att vi än en gång svikit oss själva. Vi uppfinner ursäkter till varför just nu faktiskt inte var rätt tid.

Så vi går ett varv till. Och ett till. Ett till.

En dag kliver vi ut genom dörren. Den dagen är imorgon, om tio år eller rent av i ett annat liv. Vi tittar tillbaka och undrar:
– Varför klev jag inte ut tidigare?

Den som vill hjälpa

Rumsmetaforen kom till mig när jag skulle förklara för anhöriga till en missbrukare när de bäst kunde hjälpa honom. Han hade varit nykter och mått bra ett tag men så hade han återfallit och nu fick de sällan tag på honom.

Missbrukaren som befinner sig längst in i rummet vill inte därifrån. Personen är på flykt, medvetenheten är som lägst och kontakten med omvärlden ofta ganska liten. Att ta sig in till och släpa ut den personen är en kamp och även om man lyckas tvinga ut personen så är dens motivation till förändring låg och risken för återfall överhängande. Risken om man försöker rädda någon som befinner sig här är att man dränerar sig själv och går under. Det är i princip en tvångsåtgärd som krävs om man ska få ut en människa som befinner sig här.

När personen börjar öppna upp för förändring så kommer den allt närmare dörren och ibland ökar då också kontakten med omvärlden. Den är fortfarande inne i missbruket men börjar se möjligheter eller anledningar till att lämna det. Men det står fortfarande och väger, så försöker man tvinga ut personen kan reaktionen bli att den drar sig inåt igen. Vid alltför mycket tjat eller försök att kontrollera personen kan relationen skadas, förtroende gå förlorat och båda dräneras på energi.

Visa istället att det finns en dörr. Uppmuntra det som vill tillfriskna hos personen. Stå där i dörren och säg att du är redo när den är det.

När personen så kommer fram till dörren, ta tag i den och dra ut den ur rummet. Här krävs det som minst energi för att hjälpa personen och den är själv motiverad att förändras. Ge näring till det som vill tillfriskna hos personen. Ge sammanhang, verktyg och stötta personen i sin resa att läka och växa.

Återfallet

Det är vanligt att missbrukare som varit nyktra återfaller och det kan ofta rent av vara en viktig del av tillfrisknandeprocessen. Personen kan ha anledning att ta en vända till. Kanske var insikten inte tillräckligt förankrad, beslutet inte ens eget eller konsekvenserna inte tydliga nog, för att ge några exempel. Det behövs något mer för att slutgiltigt kliva ut genom dörren.

Lägg inte fokus på att gräma återfallet utan lär av det och hitta sedan tillbaka till dörren.

Min upplevelse av återfall har varit att vändorna i rummet blir allt kortare och de negativa konsekvenserna allt tydligare. Det kan alltså dröja kortare tid tills man åter får möjligheten att kliva ut ur rummet men man kan också ha farit betydligt mycket mer illa än tidigare. Eftersom vi tydligen inte förstod läxan sist ger livet allt tydligare svar för var gång vi kommer tillbaka.