Läka och växa

I läkearbetet med mig själv och andra har jag hittills sett två tydliga och ett möjligt tredje steg.

Läka

De första åren efter att jag vaknat upp ur alkoholdimmorna handlade uteslutande om att läka mig själv. Jag var bakfull efter ett långvarigt alkoholmissbruk, hade en bruten självbild och en flerårig depression att ta itu med.

När jag efter fyra år var klar med den första delen av min resa så skiftade min energi inom loppet av en månad och jag gick vidare till nästa fas.

Växa

Nästa fas har varit att växa utifrån läkandet jag har gjort. Det har handlat om att växa i min potential genom att dra lärdom av det som varit, få tillgång till nya verktyg och utforska mig själv.

Bidra

Den som har läkt sig själv befinner sig på en plats där den kan inspirera eller stötta andra att läka. Att göra det är för många dels ett sätt att ge tillbaka och dels att uttrycka tacksamhet för det som varit. Det är dock inte självklart att man känner det behovet och inte heller något som bör förväntas av någon.

Om och om igen

När man läkt något är det lätt att tro att man är slutgiltigt färdig. Man har klivit ut i en ny värld med en helt annan förståelse för sig själv och de processer man gått igenom.

Det innebär dock inte att man inte har något kvar att läka. Snart nog dyker nästa utmaning upp; nästa läkanderesa. Om och om igen.

Vad det däremot betyder att ha gjort en läkanderesa är att man tillgodogjort sig dess grundläggande lärdomar och på så vis kan gå vidare.

Reflektion kring att hjälpa andra

Alla kan hjälpa någon. Även den som inte är i kontakt med sin egen läkeprocess kan ge andra förutsättningarna för att arbeta med sin. Den som har påbörjat sin läkeprocess kan inspirera den som ännu inte kommit lika långt.

Den som vill stötta människor professionellt, exempelvis som terapeut, läkare eller andlig vägledare, bör i min mening ha gjort sin egen läkanderesa. Innan dess stör personens egna bekymmer och vanföreställningar hjälpen de försöker ge. Avsaknaden av självinsikten som en läkanderesa ger gör att den som vill hjälpa i bästa fall bara har tillgång till en bråkdel av sin potential och i sämsta fall projicerar egna bekymmer och skadar den de försöker hjälpa.

Vägen ut ur missbruk

Varje läkanderesa är unik men rymmer också likheter.

Bakom ett missbruk finns något som personen inte vill eller har verktyg för att möta. Med missbruket undviker vi det genom att bedöva eller distrahera oss. Vi sänker vår medvetandenivå. Att ta sig ur missbruk hör därför intimt samman med att höja sin medvetandenivå. Det gör vi exempelvis genom att medvetandegöra oss om vårt missbruk, bakomliggande orsaker och dess konsekvenser. Vi gör det genom att höja blicken och se längre än vad vi har gjort under missbruket.

Men att medvetandegöra sig är ändå bara första steget. Vi behöver därtill göra de utrensningar och förändringar och anta de utmaningar som läggs framför oss. Först då läker vi orsakerna till vårt missbruk och ger oss själva förutsättningar att tillfriskna.

Egenmakt och eget ansvar

En annan nyckelkomponent i tillfrisknandeprocessen är att förstå att jag ytterst har makten över mitt liv och ansvaret att göra vad jag vill av det.

Som alkoholist kände jag mig ofta bitter och maktlös, som ett offer för omständigheter och andras handlingar. Det var alltid någon annans fel att jag mådde dåligt och att mitt liv inte fungerade som jag ville.

När jag tillfrisknande från alkoholismen skedde det inom loppet av 20 minuter. Under påverkan av LSD hade jag en upplevelse där jag fick se mig själv utifrån. Jag såg då att allt som gjorde ont i mitt liv, som jag mådde dåligt över och anklagade andra för var min egen skapelse. Jag var den som hade skapat detta kaos åt mig och precis som jag skapat smärta och förvirring så kunde jag också skapa motsatsen. Ställd inför den insikten var valet enkelt. Jag valde att ta ansvar för mitt liv och slutade dricka i samma ögonblick.

Förväxla inte känslan av att vara maktlös
med att faktiskt vara maktlös.

Du är ditt universums mitt.
All makt i ditt liv utgår ifrån dig.

Att bestämma sig

Oavsett vilket missbruk det gäller så finns det i slutändan bara ett avgörande steg för att bryta det. Det är att sluta. Vi kan bygga vilka ramverk vi vill runt det för att hjälpa oss men är vi inte uppriktiga i vår vilja att frigöra oss så är det förgäves.

Motivationen till att tillfriskna

Två saker motiverar mig särskilt när jag arbetar med min personliga utveckling:
1. Det jag inte tar itu med i detta livet kommer jag att ta med mig till nästa.
2. Det jag inte tar itu med smittar och förs vidare till mina barn.

Någon gång har jag hört någon ateist tycka att reinkarnation verkar vara en bekväm tanke för då kan man ju bara strunta i allt och ta det sen. För mig funkar insikten att vi reinkarneras precis tvärt om. Jag vill ju inte spendera flera liv på att harva samma skit som jag kan lösa här och nu.

En omvälvande insikt för mig är detta hur vi smittar våra nära med det vi inte själva tar itu med. Vi ser det överallt omkring oss. Alkoholister är ofta barn till alkoholister, arbetsnarkomaner är barn till arbetsnarkomaner. Människoförakt går i släkten, depression och cancer likaså. De utmaningar som vi väjer för överför vi ofta till våra barn. Ibland överförs de som exakt samma sak, såsom alkoholisten som är barn till en alkoholist, men ibland byter det skepnad, exempelvis från ett missbruk till ett annat.

När man befriar sig själv befriar man med andra ord i många fall även kommande generationer.

Att arbeta i celibat

Det första året efter mitt uppvaknande levde jag i celibat. Jag valde inte medvetet att göra det utan det fanns helt enkelt inte plats för någon annan när jag behövde arbeta med mig själv så intensivt. Tre massiva uppgifter låg framför mig. Jag behövde ta ansvar för mitt liv, återhämta mig från missbruket och omprogrammera mig lycklig.

För mig var det lätt att hänge mig åt mina utmaningar. Resan som låg framför mig var helt enkelt så otroligt intressant och jag mådde snabbt märkbart mycket bättre. Med allt det, hur skulle jag överhuvudtaget kunna tänka på något annat?

Det var först när det initiala arbetet var klart som jag hittade tillbaks till min sexualitet och längtan efter någon annans beröring. I efterhand förstår jag att jag omöjligt hade kunnat tillfriskna så snabbt om jag hade blandat in andras energier i min process. Det hade stulit fokus och förvirrat mig att samtidigt försöka ha en relation, även en som bara hade varit sexuell.

Stå själv stadigt först

Det finns en anledning till att terapeuter och självhjälpsprogram ofta uppmanar till avhållsamhet den första tiden. Man står helt enkelt inte stadigt utan håller som bäst på att återupptäcka sig själv och hitta vad man behöver göra för att läka. Att i det läget inleda en relation eller sexuellt blanda energier med andra kan bjuda in helt andra utmaningar och förvirra den egna processen.

Utifrån mina erfarenheter ser jag ett stort värde i avhållsamhet under tiden som man arbetar med delar av sin läkning, framförallt i början av processen när fokus behöver ligga på tillfrisknandet.

Kategorisk vill jag däremot inte vara för jag kan med enkelhet föreställa mig den omvända situationen där det är just det där nya förhållandet som hjälper en framåt. Snarare vill jag mana till eftertanke. Om du kommer på dig själv med att flera gånger påbörja din läkanderesa men virra bort dig i relationer så kan det vara på sin plats att ställa frågan hur det kommer sig. Och att prova att göra på ett annat sätt nästa gång.

Att hjälpa andra

Alla kan i regel hjälpa någon. Även om vi inte kan stötta dem i själva processen så kan vi kanske hjälpa till att undanröja hinder så att de själva kan göra arbetet. Mycket av det jag beskriver här är allmängiltigt och gäller såväl när vi hjälper privat som professionellt men det är med det senare i åtanke som jag skriver det.

Var jag själv befinner mig

Alltför många som vill hjälpa andra gör det för att de inte vill eller vågar hjälpa sig själva. Istället för att konfrontera det som skaver inom sig fokuserar de på andra. När vi på så vis är på flykt från eller distraherar oss från vår egen läkeprocess kan vi i bästa fall bara erbjuda en bråkdel av vår verkliga kapacitet. I värsta fall projicerar vi våra egna bekymmer på den andra och försöker i själva verket lösa våra egna genom dem vilket kan mynna ut i att vi förvirrar och saboterar deras process.

Det jag säger till andra är det jag själv behöver höra.

I min mening bör den som vill hjälpa andra professionellt först ha gjort sin egen läkanderesa. När vi läker oss själva får vi tillgång till verktygen som behövs för att läka och kan sedan hjälpa andra. Det ger oss också en annan förståelse för och ödmjukhet inför hur läkeprocessen kan se ut även om den naturligtvis kan skilja en hel del mellan människor.

Att man gjort en läkanderesa betyder inte att man kan hjälpa med allt. Det kan finnas betydande likheter mellan processer vilket innebär att man kan hjälpa med mer än det man själv läkt, men det kan också finnas betydande skillnader som gör att man hellre bör avstå eller åtminstone vara öppen med sin okunskap.

Genom att veta vad som är vårt eget och vara öppna med det minimerar vi förhoppningsvis projicerandet av våra egna bekymmer på den vi försöker hjälpa.

Hjälpa utifrån den andras föreställning

Ibland kan människan behöva en helt ny världssyn för att läka. Det är emellertid oftast inte fallet utan det är då bättre att hjälpa dem utifrån den världssyn de redan har.

Låt den som är kristen bli hjälpt av sin tro på Gud och Jesus, och låt den som är ateist bli hjälpt av sin tro att sådant inte lägger sig i deras liv och att kraften snarare ligger hos dem själva. Tvingar vi i läkearbetet på den som är kristen en ateistisk syn på läkeprocessen eller kallar in Jesus för att läka ateisten så riskerar vi att förvirra och sabotera processen.

Om du hjälper någon annan så kom ihåg att detta inte är din läkeprocess utan deras. Låt deras föreställning om världen och vad som kan hjälpa dem styra. Du är där för att stötta dem i deras process, inte att konvertera dem.

Uppmuntra det som är gott

Även när mycket tycks vara kaos finns det också sådant som fungerar. När vi tar tillvara och bygger på det som är gott och fungerande stärks samtidigt självkänslan och tron på att vi har något friskt som är av värde.

Som den som hjälper kan vi förstärka detta ytterligare genom att vara särskilt uppmärksamma på det som fungerar och ge positiv uppmuntran. Ett sammanhang som jag kikade in i drog det ganska långt. Där ignorerade man fullkomligt det som inte ansågs vara gott och gav översvallande positiv respons när man låg i linje med det som uppfattades som gott. Det var manipulation men eftersom den var så uppenbar och dessutom utfördes med kärlek uppfattade jag den som god. Den som utsattes för manipulationen förstärkte snabbt de önskade beteendena på bekostnad av de oönskade. Det är dock uppenbart att tekniken också har fallgropar. Används den utan kärlek är det lätt att på samma sätt manipulera människor till negativa beteenden och den kan också leda till en icke önskvärd likriktning av beteenden och tankar på sätt som liknar hjärntvättning.

Visa vägen

– Gör som jag säger, inte som jag gör, brukade min pappa skämtsamt säga.
För det är ju precis så vi människor inte fungerar. Vi gör inte som andra säger åt oss utan härmar vad de gör.

Ditt tillstånd smittar. Om du är i en position där du kan så var någon att inspireras av. Var positiv. Se det friska och vackra i den andra. Var sann, sårbar och modig. Om du har vad den andra behöver, låt det skina genom dig så att den andra kan följa ditt exempel. Men märk väl, det måste vara sant. Låtsas inte vara något du inte är och vet när du inte kan visa vägen. Kan du inte så var ärlig med det.

En kärleksfull uppsträckning

Ibland behöver den man hjälper en ordentlig uppsträckning. Den behöver någon som påtalar undanflykter och strunt, någon som kan se igenom distraktioner och rena lögner och föra tillbaka dem till kärnfrågorna de försöker undvika. Att exponera någon så kräver förtroende och fingertoppskänsla. Men framförallt krävs det att det görs med kärlek och utan minsta uns av illvilja.