Lägg energin där den gör nytta

En gammal tjur och en ung tjur står på en kulle och tittar ner på korna som står och betar.
– Låt oss rusa ner dit och sätta på varsin ko, säger den unga tjuren ivrigt.
– Nej, säger den gamla tjuren. Låt oss istället gå ner och sedan sätta på dem allihop.

● ● ●

Det är lätt att missta var man bör lägga sin energi, som att upphetsat rusa nerför en kulle och sedan ha lite ork kvar till själva akten. Eller att distraheras av oväsentligheter och slösa bort sin energi på det betydelselösa.

Lägg din energi och ditt fokus på det du vill se hända så händer det. Du blir den som skapar det. Om du vill ha ett mer inkluderande och välkomnande samhälle så gå ut och var inkluderande och välkomnande. Det lockar fram detsamma hos de du möter och på så vis sprids det. Om du vill tillfriskna, lägg din energi och ditt fokus på att göra det.

Där du lägger energi och fokus är där det händer saker för dig.

Vet vad som kommer först

Det vi prioriterar är där det händer.

Den som vill läka exempelvis utmattning, depression, trauma eller missbruk behöver sätta det först. När vi sätter läkandet och växandet först så kommer vi att göra just det. Många har emellertid annat som de när det kommer till saken prioriterar högre. Trygghet, försörjning, relationer, livsstil, laglydighet, njutning och väldigt mycket mer kommer för många före att läka.

Det som prioriteras högre än läkandet begränsar möjligheterna att läka till det som passar med det som prioriteras högre. Ibland spelar det liten roll men ofta klamrar vi oss fast vid sådant som vi desperat behöver befria oss från. Tänk exempelvis en depression som underhålls av en ohälsosam arbetsmiljö eller av ett negativt socialt umgänge. Den som sätter tryggheten i anställningen eller existerande sociala band först blir då begränsad till att söka lösningar där den stannar kvar i destruktiva sammanhang som upprätthåller depressionen. Under de omständigheterna är det svårt att läka.

Den som sätter sitt eget läkande först skulle istället säga upp sig från jobbet och bekantskapskretsen och på så vis möjliggöra sitt tillfrisknande. När allt annat är underordnat är möjligheterna obegränsade.

Löftet till sig själv

Att avlägga ett löfte till sig själv att göra vad som krävs är ett kraftfullt sätt att tydliggöra vad som kommer först. Här är ett exempel på hur det kan göras.

1. Försätt dig i ett meditativt tillstånd.

2. När du är avslappnad och fokuserad, säg ”Jag lovar att göra allt i min makt att (exempelvis läka min utmattning/depression/trauma/missbruk)”. Säg det om och om igen tills det genomträngt hela dig och du känner visshet att du kommer att göra vad du kan.

3. Håll löftet. Utan steg tre spelar steg ett och två ingen roll.

Oviktigheter som distraherar

Det pågår uppenbarligen många konspirationer i vår värld och de flesta är naturligtvis varken så märkliga eller fantasifulla som en del som folk tror på. Många som fokuserar på sådant distraherar sig med oviktigheter utanför sig själva och borde istället vända blicken inåt för att hitta sitt eget fokus.

Detsamma gäller naturligtvis allt vi distraherar oss med. Vi lägger mycket energi och fokus på oviktigheter när vi borde vara med oss själva och utforska vad vi är, vet, kan och behöver. Alla distraherar sig i någon mån och många väldigt mycket.

Bli medveten om hur du distraherar dig och styr om energin dit du vill ha den.

Göra motstånd

Den som följer flödet arbetar vanligtvis för något medan den som gör motstånd eller klamrar sig fast arbetar mot något. Det är oftast både lättare och mer givande att följa flödet. Den som kämpar emot tröttar ut sig. Tvärtemot syftet så bidrar den som motarbetar något ofta till att det den motarbetar blir starkare.

Psykos

Ett tillstånd som är närbesläktat och ofta överlappande med trauma är psykos. Ordet psykos kommer från grekiskans psȳchē som betyder ’själ’ eller ’liv’ och -osis som kan översättas som ’abnormalt tillstånd’.

När jag pratar om psykos så menar jag ett tillstånd där en person:
• tappat greppet om sig själv eller verkligheten, på grund av att den
• varit med om en svår upplevelse eller kommit underfund med något jobbigt
• som den inte har haft verktyg, vilja eller mod att hantera.

Personens mentala funktioner har gått i baklås eftersom den inte kunnat eller velat hantera situationen på ett bättre sätt. Det är i det läget vanligt att exempelvis fastna i tankar, drabbas av vanföreställningar och att ens funktioner blir drastiskt nedsatta.

Vanliga psykoser

De flesta psykoser är kortvariga och övergående. En person är med om en traumatisk situation som får den att förlora fotfästet men återfår det inom timmar eller dagar. Under den tiden har personen funnit ett sätt att acceptera eller åtminstone hantera situationen så att den inte ska gå upp i limningen.

Vid en långvarig psykos har personen fastnat i tillståndet eftersom den inte kan eller är ovillig att göra det som är nödvändigt för att komma vidare. Det kan exempelvis vara att personen inte hittat ett sätt att hantera situationen, fastnar i gamla vanor och sammanhang, är alltför bekväm för att ta sig vidare eller är rädd för utmaningen.

En psykos kan utlösas av vilken traumatisk upplevelse som helst som personen inte är mentalt förmögen att hantera. Den allra vanligaste utlösande faktorn är att personen förlorar en betydelsefull relation. Det kan exempelvis vara att någon närstående dör, en överraskande skilsmässa eller att en familjemedlem bryter kontakten med en.

En annan utlösande orsak kan vara att man kommit åt minnen eller blottlagt beteenden hos sig själv som man inte vill kännas vid. Psykosen blir då en form av självförsvar inför något som man inte kan eller vill hantera. Jag har inga belägg men en misstanke om att en del så kallade drogutlösta psykoser i själva verket är sådana. Personen har under påverkan kommit åt något som den desperat försökt förtränga. När personen konfronteras med det den försökt förtränga vägrar den arbeta med eller ens kännas vid det varpå personen går i baklås.

Är det dåligt att få en psykos?

Psykosen är ett sammanbrott inför något som vi är ovilliga eller oförmögna att lösa. Problemet är inte psykosen utan vår ovilja eller oförmåga att konfrontera, acceptera och lösa det underliggande bekymret.

En psykos må kännas eländig men som väckarklocka kan den vara bra. Så länge livet känns hanterbart är incitamentet att lösa ett begravt bekymmer litet men vid ett akut sammanbrott ställs vi öga mot öga med uppgiften att läka och växa. Sådana sammanbrott rymmer en oerhörd utvecklingspotential som vi har all anledning att vara tacksamma för.

Missbruket sitter i människan

Det är vanligt vid substansmissbruk att människor anklagar substansen för missbruket. ”Amfetaminet förstörde hennes liv” kan det exempelvis låta om en amfetaminmissbrukare. Men missbruket sitter aldrig i substansen utan i människan. Det är inte amfetaminet som förstört hennes liv. Hon har använt amfetamin för att fly det som gör ont i henne och har på så sätt förstört sitt liv. Hon valde amfetaminet för att bedöva sig. Skillnaden är avgörande för den som vill förstå och komma tillrätta med missbruk.

Att påskina att missbruket sitter i en substans förlägger ansvaret och ofta också lösningen utanför personen. Vi förhindrar inte missbruk genom att plocka bort substanser för även om vi skulle lyckas få bort en substans helt och hållet så förflyttar det enbart missbruket till något annat. Därför fungerar inte narkotikalagstiftningen missbruksförebyggande utan enbart missbruksförflyttande. Att förflytta missbruket från något olagligt till något lagligt har inte löst missbruket.

När vi förstår att missbruket sitter i människan så förstår vi också att det är där vi behöver söka lösningarna. För att lösa missbruket behöver personen komma underfund med varför den missbrukar och åtgärda det. I den processen är det viktigt att personen äger sin historia och vågar se det den vill fly eller distrahera sig ifrån. Förlägger den då missbruket utanför sig själv, exempelvis i en substans, så är det för att slippa se och ta ansvar.

Att ge substansen skulden sätter dessutom missbrukaren i en offerroll vilket inte är hjälpsamt när den ska tillfriskna. För att tillfriskna behöver vi förstå att vi har makten över vårt liv, inte avsäga oss makten över det.

Jag har använt substansmissbruk som exempel här. Samma resonemang är giltigt för alla sorters missbruk.

Vägen ut ur missbruk

Varje läkanderesa är unik men rymmer också likheter.

Bakom ett missbruk finns något som personen inte vill eller har verktyg för att möta. Med missbruket undviker vi det genom att bedöva eller distrahera oss. Vi sänker vår medvetandenivå. Att ta sig ur missbruk hör därför intimt samman med att höja sin medvetandenivå. Det gör vi exempelvis genom att medvetandegöra oss om vårt missbruk, bakomliggande orsaker och dess konsekvenser. Vi gör det genom att höja blicken och se längre än vad vi har gjort under missbruket.

Men att medvetandegöra sig är ändå bara första steget. Vi behöver därtill göra de utrensningar och förändringar och anta de utmaningar som läggs framför oss. Först då läker vi orsakerna till vårt missbruk och ger oss själva förutsättningar att tillfriskna.

Egenmakt och eget ansvar

En annan nyckelkomponent i tillfrisknandeprocessen är att förstå att jag ytterst har makten över mitt liv och ansvaret att göra vad jag vill av det.

Som alkoholist kände jag mig ofta bitter och maktlös, som ett offer för omständigheter och andras handlingar. Det var alltid någon annans fel att jag mådde dåligt och att mitt liv inte fungerade som jag ville.

När jag tillfrisknande från alkoholismen skedde det inom loppet av 20 minuter. Under påverkan av LSD hade jag en upplevelse där jag fick se mig själv utifrån. Jag såg då att allt som gjorde ont i mitt liv, som jag mådde dåligt över och anklagade andra för var min egen skapelse. Jag var den som hade skapat detta kaos åt mig och precis som jag skapat smärta och förvirring så kunde jag också skapa motsatsen. Ställd inför den insikten var valet enkelt. Jag valde att ta ansvar för mitt liv och slutade dricka i samma ögonblick.

Förväxla inte känslan av att vara maktlös
med att faktiskt vara maktlös.

Du är ditt universums mitt.
All makt i ditt liv utgår ifrån dig.

Att bestämma sig

Oavsett vilket missbruk det gäller så finns det i slutändan bara ett avgörande steg för att bryta det. Det är att sluta. Vi kan bygga vilka ramverk vi vill runt det för att hjälpa oss men är vi inte uppriktiga i vår vilja att frigöra oss så är det förgäves.

Motivationen till att tillfriskna

Två saker motiverar mig särskilt när jag arbetar med min personliga utveckling:
1. Det jag inte tar itu med i detta livet kommer jag att ta med mig till nästa.
2. Det jag inte tar itu med smittar och förs vidare till mina barn.

Någon gång har jag hört någon ateist tycka att reinkarnation verkar vara en bekväm tanke för då kan man ju bara strunta i allt och ta det sen. För mig funkar insikten att vi reinkarneras precis tvärt om. Jag vill ju inte spendera flera liv på att harva samma skit som jag kan lösa här och nu.

En omvälvande insikt för mig är detta hur vi smittar våra nära med det vi inte själva tar itu med. Vi ser det överallt omkring oss. Alkoholister är ofta barn till alkoholister, arbetsnarkomaner är barn till arbetsnarkomaner. Människoförakt går i släkten, depression och cancer likaså. De utmaningar som vi väjer för överför vi ofta till våra barn. Ibland överförs de som exakt samma sak, såsom alkoholisten som är barn till en alkoholist, men ibland byter det skepnad, exempelvis från ett missbruk till ett annat.

När man befriar sig själv befriar man med andra ord i många fall även kommande generationer.

Inkörsporten

Det börjar med hasch och slutar med heroin.

Teorin att en förhållandevis lätt drog leder vidare till allt tyngre droger kallas på engelska ”gateway drug theory”. Metaforen som den bygger på är en dörr eller port som leder vidare till något annat. Trots teorins popularitet har den blivit alltmer kontroversiell eftersom verkligheten inte är så enkel som förespråkarna ger sken av. Metaforen rymmer dock tankar som är värda att reflektera över.

De egentliga inkörssubstanserna

Den substans som oftast nämns som inkörsport är cannabis. De flesta som provar cannabis har emellertid innan dess rökt cigaretter och druckit alkohol vilka båda är mer typiska missbrukssubstanser än vad cannabis är. Och går vi längre tillbaka så har många som har börjat använda alkohol, nikotin och cannabis innan dess sökt distraktion och tröst i socker, koffein, skräpmat och liknande.

Cannabis är sällan substansen som öppnar dörren till tyngre missbruk. Däremot kan det öppna dörren till andra olagliga substanser eftersom cannabis är olagligt, men ha då i åtanke att de allra farligaste och mest beroendeframkallande missbrukssubstanserna alla i en eller annan form är lagliga.

Om substanser verkligen vore inkörsportar till vidare missbruk finner jag det rimligare att i första hand titta på socker, koffein, nikotin, alkohol, opiater och läkemedel. Jag har hitintills inte träffat en substansmissbrukare som inte först haft ett problematiskt förhållande till någon eller flera av dessa.

Personer, strukturer och situationer

Men är substanser verkligen inkörsporten?

Nej.

Missbruket är ett uttryck för att vilja bedöva, distrahera sig eller fly från något. Substansen är vad vi använder för att göra det. Bakom det vi använder finns en anledning och där finner vi personer, strukturer och situationer.

Familj och andra nära relationer är de mest uppenbara som leder fram oss till ett missbruk och de som vi vanligtvis minst av allt vill prata om. Det är i nära relationer som kränkningar gör störst skada och det är i våra nära relationer som vi lär oss hur vi ska hantera livet. Vi vill gärna tänka att det är någon annan, rentav en främling, som öppnat dörren till missbruket men i själva verket är det ofta de som står oss närmst och som älskar oss mest. Det är också i första hand de som för vidare sina tillkortakommanden och smittar oss med sina missbruk.

Samhället i stort är också en uppenbar orsak till missbruk som vi ogärna ärligt uppmärksammar. Vårt samhällsbygge har djupa avgrunder där människor kontinuerligt stigmatiseras, förnedras, kränks och bestraffas. Ta substansmissbruk som exempel. Vi behandlar fortfarande substansmissbruk i stora delar som en fråga för rättsväsendet. Den som missbrukar olagliga substanser ska i vårt samhälle inte bara skämmas utan också vara rädd för repressalier. Vården vi erbjuder är ofta undermålig, sätts in för sent och det ställs många gånger orimliga krav på de som vill ha tillgång till den. Dagens politik fokuserar kort och gott inte på människans tillfrisknande.

Inkörssituationerna till missbruk är otaliga men det är lätt att se återkommande drag. Missbrukare är ofta människor som är traumatiserade, som har blivit mobbade eller försummade, människor som har blivit misshandlade, utnyttjade, som använts och skadats. De är människor som inte känner sig älskade, som har låg självkänsla, känner sig ensamma, utstötta, har bekräftelsebehov eller har en historia av psykisk ohälsa. Nu må detta låta som en ganska snäv grupp men börjar vi skärskåda alla de sätt som ovanstående kan upplevas och ta sig uttryck så förstår vi snart att nästan varenda en av oss är kantstött.

Den verkliga inkörsporten

Den som inte vill ta ansvar för missbruket förlägger gärna skulden för det utanför sig själv. Därför är det tacksamt att skylla på en substans eftersom varken missbrukaren, närstående eller samhället behöver känna skuld eller ta ansvar. Men missbruket börjar inte med substansen utan har en historia.

När vi vill frigöra oss från missbruket är det till stor hjälp att förstå vår historia så att vi förstår grundorsakerna och varför vi reagerat som vi gjort. Varför valde vi en gång i tiden att fly, bedöva oss, distrahera eller glömma?

Nyckelordet är VAL. Någonstans har jag valt hur jag ska hantera situationen. I livet kan jag inte alltid välja vad som kommer att hända mig men jag kan välja hur jag hanterar det. Jag valde missbruket för att hantera situationen. Valet var förmodligen till stora delar omedvetet och jag upplevde sannolikt att jag saknade alternativ – men det var likväl ett val.

Nu är jag framme vid den verkliga inkörsporten. Jag är framme vid valet att:
a) försöka undvika obehaget, eller att
b) möta det.

Om jag väljer att försöka undvika någonting blir följdfrågan hur jag ska undvika det och då kan exempelvis alkohol, nikotin, socker eller cannabis hjälpa mig att göra det. Substanserna blir verktyg men det som fick mig att kliva igenom porten var valet att undvika obehaget.

Väljer jag istället att möta obehaget ställs jag inför samma fråga – hur? För att hantera det jag varit med om behöver jag ofta verktyg men eftersom vårt samhälle har tendensen att bedöva eller ignorera bekymmer står vi illa rustade för att möta obehaget. Därför är det i många fall lättare att välja flykten.

Inkörsporten är alltså till syvende och sist min historia och valen jag själv gjort, medvetet eller omedvetet, för att hantera det som jag varit med om.