Psykos

Ett tillstånd som är närbesläktat och ofta överlappande med trauma är psykos. Ordet psykos kommer från grekiskans psȳchē som betyder ’själ’ eller ’liv’ och -osis som kan översättas som ’abnormalt tillstånd’.

När jag pratar om psykos så menar jag ett tillstånd där en person:
• tappat greppet om sig själv eller verkligheten, på grund av att den
• varit med om en svår upplevelse eller kommit underfund med något jobbigt
• som den inte har haft verktyg, vilja eller mod att hantera.

Personens mentala funktioner har gått i baklås eftersom den inte kunnat eller velat hantera situationen på ett bättre sätt. Det är i det läget vanligt att exempelvis fastna i tankar, drabbas av vanföreställningar och att ens funktioner blir drastiskt nedsatta.

Vanliga psykoser

De flesta psykoser är kortvariga och övergående. En person är med om en traumatisk situation som får den att förlora fotfästet men återfår det inom timmar eller dagar. Under den tiden har personen funnit ett sätt att acceptera eller åtminstone hantera situationen så att den inte ska gå upp i limningen.

Vid en långvarig psykos har personen fastnat i tillståndet eftersom den inte kan eller är ovillig att göra det som är nödvändigt för att komma vidare. Det kan exempelvis vara att personen inte hittat ett sätt att hantera situationen, fastnar i gamla vanor och sammanhang, är alltför bekväm för att ta sig vidare eller är rädd för utmaningen.

En psykos kan utlösas av vilken traumatisk upplevelse som helst som personen inte är mentalt förmögen att hantera. Den allra vanligaste utlösande faktorn är att personen förlorar en betydelsefull relation. Det kan exempelvis vara att någon närstående dör, en överraskande skilsmässa eller att en familjemedlem bryter kontakten med en.

En annan utlösande orsak kan vara att man kommit åt minnen eller blottlagt beteenden hos sig själv som man inte vill kännas vid. Psykosen blir då en form av självförsvar inför något som man inte kan eller vill hantera. Jag har inga belägg men en misstanke om att en del så kallade drogutlösta psykoser i själva verket är sådana. Personen har under påverkan kommit åt något som den desperat försökt förtränga. När personen konfronteras med det den försökt förtränga vägrar den arbeta med eller ens kännas vid det varpå personen går i baklås.

Är det dåligt att få en psykos?

Psykosen är ett sammanbrott inför något som vi är ovilliga eller oförmögna att lösa. Problemet är inte psykosen utan vår ovilja eller oförmåga att konfrontera, acceptera och lösa det underliggande bekymret.

En psykos må kännas eländig men som väckarklocka kan den vara bra. Så länge livet känns hanterbart är incitamentet att lösa ett begravt bekymmer litet men vid ett akut sammanbrott ställs vi öga mot öga med uppgiften att läka och växa. Sådana sammanbrott rymmer en oerhörd utvecklingspotential som vi har all anledning att vara tacksamma för.

Att aktivera och gå in i ett trauma

När jag var i 20-årsåldern drabbades jag av en kortvarig psykos när min ungdomskärlek dumpade mig. Jag minns det fortfarande ganska tydligt. Det var mörkt, det regnade och jag kollapsade ensam mot ett träd på torget. Episoden varade bara i ett par timmar och jag hittade ut ur den genom att bygga en mur mot kärlek runt mitt hjärta. Jag lovade mig själv att aldrig vara den som älskade mest igen. Därefter blev det emellertid också svårt för mig att hantera avvisningar. Det tog 15 år innan jag ens blev medveten om blockeringen och därefter ytterligare fem innan jag hittade ut.

● ● ●

Vi satt där på stocken, hon och jag. Som omväxling var det hon som förde. Långsamt lät hon mig komma allt närmare henne. Röra – men bara lite. Smaka – men bara som flyktigast. Så plötsligt, när min kåthet passerat kokpunkten, satte hon hela handflatan i mitt bröst och sa:
– Och där slutar vi för idag.

Hennes intention var att bygga upp ett förspel som sträckte sig över dagar, kanske till och med veckor. Hon ville visa mig tålamod och att bygga upp lust.

Istället aktiverades min ursprungliga psykos. Avvisad. Jag kollapsade känslomässigt på samma sätt som då. Jag befann mig i ett töcken där jag knappt längre hörde vad hon sa eller kände min egen kropp. Med stapplande steg tog jag mig till bilen och hon körde mig hem.
– Gå in i det, uppmanade hon när jag satt där näst intill okontaktbar.
– Det är ju det jag gör, kved jag till svar.

När jag somnade den natten var jag tömd, bortkopplad och hade allvarliga sinnesrubbningar.

Nästa morgon befann jag mig fortfarande i psykosen. Det tog några timmar innan jag lyckades försätta mig i ett meditativt tillstånd och koppla in i ursprungstraumat. Då kunde jag för första gången betrakta det första tillfället utifrån och se vad det lett till. På grund av min oförmåga att hantera situationen hade jag då tagit dåliga beslut vilket sedan blivit till dåliga reaktionsmönster som omedvetet spelades upp vid tillfällen som på minsta sätt påminde mig om natten då jag kände mig avvisad. Jag kunde konstatera att:
• de reaktionsmönster jag lagt mig till med var skadliga för mig.
• jag hade bättre verktyg för att hantera sådana känslor nu.
• reaktionen idag var inte rimlig i sammanhanget då hon faktiskt inte avvisade mig utan snarare ville förlänga och fördjupa akten.

När jag såg detta kunde jag enkelt utifrån medvetenhet välja annorlunda. Jag valde att:
• förlåta min ungdomskärlek och mig själv.
• ta nya beslut för hur jag skulle reagera inför liknande situationer framöver.
• se på den nyligen uppkomna situationen på nytt och välja ett annat sätt att hantera den på.

När jag väl hittade fram till rätt punkt tog meditationen där jag löste upp traumat inte mer än 20-30 minuter. Såväl psykosen som blockeringen försvann direkt.

Att fortsätta välja annorlunda

Bara för att man tagit bort det som varit försvinner inte möjligheten att fastna i liknande negativa tankar och beslut framöver. Faktum är att man tänkt dem så många gånger att de kan vara lätta att halka tillbaka i om man inte är uppmärksam och hängiven förändringen.

Med en ny medvetenhet kring det som varit är det emellertid lättare att känna igen gamla mönster och korrigera sina tankar och beteenden därefter. På så vis är det vanligt att man behöver fortsätta välja annorlunda under en bra tid efteråt för att nya mönster ska sätta sig.

Metoden

Det mest direkta sättet att bearbeta ett trauma är att aktivera det och därefter arbeta med det när det är aktivt. Samtidigt som det kan vara mycket kraftfullt är det dock också en väldig utmaning som kräver att personen är helhjärtat hängiven uppgiften att läka. Att påbörja en sådan process och sedan avbryta mitt i kan leda till att personen återtraumatiserar sig.

För att arbeta med sådana tekniker bör du antingen vara synnerligen skicklig på att vägleda dig själv, eller ha stöd av en terapeut eller annan stödperson, samt befinna dig i ett tryggt sammanhang.

Förenklat kan metoden beskrivas två steg:
1. Aktivera traumat.
2. Möt det och välj annorlunda.

Exempel: Svartsjuka

Marias ungdomskärlek lämnade henne för en äldre partner vilket resulterade i att hon lovade sig själv att aldrig vara den som älskade mest igen. Energimässigt uttrycker detta sig som ett avstängt flöde till vänster om hjärtat. I senare relationer har detta gjort henne misstänksam, svartsjuk och missunnsam vilket förstört varenda relation hon varit i.

Många år senare har hon en partner som hon känner sig trygg med och tillsammans bestämmer de sig för att göra upp med det som varit för att inte också deras relation ska bli förstörd. Hennes partner berättar ingående om sina tidigare partners och sparar inte på detaljerna vilket triggar Marias svartsjuka. En kyla sprider sig över hennes bröst, hon fokuserar på hjärtat och vänder sig inåt. Efter vågor av ilska kommer hon tillbaka till tillfället då hennes då 16-åriga pojkvän gjorde slut med henne för att han blivit tillsammans med någon i sin nya klass på gymnasiet.

Hon ser sig själv bryta ihop men det som slår henne allra mest när hon betraktar det såhär utifrån är hur liten han är. Han hade verkat så gammal och mogen då men nu ser hon en tafatt och osäker pojke. Hon ser att han var på väg vidare i livet, att de inte hade mycket gemensamt efter att han börjat gymnasiet och att han bara inte visste hur han skulle hantera situationen. Och så var han ju faktiskt nykär, precis som de varit en gång.

Såhär på avstånd blir hon rörd av situationen och känner såväl tacksamhet för det de haft och medlidande för barnen som inte visste hur de skulle avsluta det bättre. Och hon ser att inget av det som hände då har minsta lilla att göra med hennes senare relationer men att hennes reaktionsmönster som grundlades vid det tillfället är en viktig del till varför hennes relationer inte har fungerat.

Hon föreställer sig att hon kramar sin första pojkvän, tackar honom för det de haft och uppriktigt önskar honom lycka till i livet och med sin nya kärlek. Och hon väljer att själv älska sin nästa partner ännu mer än vad hon förmått älska sin första.

Flödet till hennes hjärta öppnas upp och från hennes hjärta strålar en intensiv värme. Missunnsamheten och svartsjukan är borta. Hon behöver fortsätta bearbeta sin misstänksamhet men känner sig förvissad om att hon kommer att klara det.

Exempel: Dödsfall

Claudes dotter Sofie hade nyligen fött sitt barn när hon fick reda på att hon hade cancer. Från första dag vägrade Claude prata om sjukdomen. Utåt kunde han verka säker och trygg men inombords hade han panik och vågade inte tänka på hur det kunde gå.

Han fick ytterligare två år med Sofie. Allt eftersom hon blev svagare och tappade livsgnistan tog han mer ansvar för sitt barnbarn. De sista veckorna var värst och han undvek att träffa Sofie med ursäkten att han behövde ta hand om barnbarnet.

Så kom dagen då tiden stannade. Sofies mamma ringde från sjukhuset och när han hörde att hon var död tappade han andan och la på. Han segnade ihop och efter att ha kippat efter luft ett tag somnade han. När han vaknade var allt färglöst och det enda som fanns var saknaden.

Åren därpå minns han inget av. Han var sjukskriven en stor del av tiden, träffade flera psykologer och åt antidepressiv medicin. Han var pliktskyldigt med på familjetillställningar men satt tyst.

Under en sådan tillställning började hans brorsdotter prata med honom om en terapeut hon kände som arbetade med MDMA-assisterad terapi. Det var visserligen olagligt men samtidigt mycket lovande vid djupa trauman, berättade hon. Om han ville kunde hon förmedla kontakten.

Det började med vanliga terapisamtal. Terapeuten frågade om hans relationer, hur det kändes när Sofie dog och om saknaden som följt. Det var samma sorg, saknad och tomhet som han redan pratat om flera gånger tidigare och han mindes inte mycket av samtalen.

Så kom dagen som Claude och terapeuten skulle ta MDMA tillsammans. De var hemma hos Claude och hade förberett dagen väl. Lägenheten var städad, telefonerna avstängda och på soffbordet låg minnen av Sofie. Främst var det fotoalbum och filmer men också några av hennes dagisteckningar och en halsduk hon stickat åt honom.

Någon timme efter att de tagit tabletten kom först en störtflod av gråt. Det kändes som att han var under vattenytan och desperat försökte ta sig upp för att få luft. Så plötsligt släppte hans andningsblockering och för första gången sedan telefonsamtalet om Sofies död tog han ett fullt andetag. Terapeuten vägledde honom att fortsätta andas och det var det enda de gjorde i 20 minuter.

Sedan gick de tillsammans igenom alla minnessaker de plockat fram inför sessionen. Han mindes tillbaka till semestrar, sommarlov och födelsedagar. Till skrapade knän, kramar, gräl och glädje. Han fick på nytt känna hur hans hjärta öppnades på vid gavel när han först höll henne i sin famn och hur alla i rummet skrattat när hon kissat ner honom. Och så fanns där bilden där han satt med sitt barnbarn i famnen. En skrynklig liten en, innan det hemska hade hänt och han fortfarande log.

Sofie var borta och inget kunde ändra på det, men gud vad tacksam han var att överhuvudtaget ha fått ha henne i sitt liv. Så mycket fantastiskt de hade upplevt tillsammans och så mycket kärlek.

Så kom han till en plats där han fick välja. Han kunde välja att fortsätta vara tyst, stänga in sig och sakna Sofie. Eller så kunde han ta till sig kärleken och tacksamheten han kände nu och fortsätta leva. Inget beslut hade nog någonsin varit så lätt.

Efter en hel natts sömn och en frukost som han verkligen njöt av klev han ut genom dörren. Där ute var världen åter i färg.

MEDITATION OCH
MEDVETEN NÄRVARO

Meditation

– Hur är det med din son? Är han fortfarande arbetslös?
– Sist jag hörde hade han börjat med meditation.
– Jaha, vad är det då?
– Jag vet inte riktigt, men det är ju bättre än att han sitter och gör ingenting.

Vad är meditation?

Ursprungligen kom ordet meditation från latinet via franskan och betydde då att kontemplera, begrunda, reflektera och fundera över. I latinet användes det mer aktivt att betyda studera, öva eller planera. Med senare österländska och nyandliga influenser har det i högre utsträckning kommit att handla om att stilla sinnet och finna inre frid.

Eftersom ordet meditation används i många olika sammanhang kan innebörden skilja sig väsentligt åt. Det används idag för att exempelvis beskriva tekniker för att uppnå inre tystnad, avslappning, introspektion, visualisering, kontemplation, bön och kommunikation med något högre eller inre.

Meditation eller meditativt tillstånd

Jag skiljer på meditation och meditativt tillstånd.

Meditation. Med meditation stillar vi sinnet och kan på sikt uppnå en inre tystnad. Inget annat eftersträvas även om listan på andra effekter kan göras lång.

Meditativt tillstånd. När vi mediterar så kan vi uppnå ett meditativt tillstånd där vi har lyckats stilla eller stänga av det mentala tjatter som annars pågår inom oss. Vi kan sedan använda det tillståndet för att göra andra saker, såsom att:
• tänka klarare kring något, planera
• visualisera
• kommunicera med oss själva, något högre eller andevärlden
• arbeta terapeutiskt
• öka vår mottaglighet/känslighet

Medvetenhet och fokus

Du bör meditera 20 minuter om dagen.
Förutom om du är för upptagen.
Då bör du meditera i en timme.

Buddistiskt talesätt

För den som har alldeles för mycket att göra kan det kännas slösaktigt att lägga en timme på att meditera. Men ingen tid är egentligen bättre än just då. Det meditativa tillståndet kännetecknas av en hög grad av medvetenhet och klarhet samt färre mentala distraktioner vilket gör det ypperligt för uppgifter som kräver närvaro och fokus. Virrvarret i hjärnan reds ut och arbetet går sedan mycket smidigare.

Det undermedvetna och andra verkligheter

Jag småpratade med en tjej när en annan person kom fram och frågade om vi visste något om meditation.
– Ja, svarade vi i mun på varandra, varpå personen undrade vad vi kunde berätta.
Jag märkte att tjejen hade något att säga om saken och är nyfiken på andras upplevelser så jag lyssnade.

– Det är jättefarligt! Du kan hamna i en psykos. Man går in i andra medvetandetillstånd och många hittar aldrig ut igen. Man öppnar upp för allt ont man någonsin utsatts för och det är, som du förstår, svårt för någon som översköljs av alla dessa begravda trauman att inte hamna i en psykos. Så lita på mig, håll dig borta från meditation. Det är verkligen ingenting för vanliga människor att prova. Det är något som bara några få kan hantera, sa hon.

● ● ●

Det finns en utbredd rädsla i samhället för att få tillgång till det undermedvetna. Tanken är att vi under livets gång stoppat undan så mycket skräp att minsta skymt riskerar att leda till psykos och att vi därför helt borde undvika det undermedvetna. Den som vet med sig att den har bagage undanstoppat som den under inga omständigheter vill komma i kontakt med bör kanske inte ägna sig åt meditation. När vi mediterar finns det nämligen en möjlighet att vi blir medvetna om sådant som vi försökt förtränga.

Personligen tycker jag emellertid inte att det undermedvetna ska undvikas. Den som har stoppat undan jobbigheter behöver framförallt öppna upp och vädra ut. När vi gör oss kvitt vårt bagage läker vi och kommer vidare i livet. Att undvika det undermedvetna är att undvika läkning och det vi fortsätter att vara omedvetna om styr oss.

Många hyser liknande rädslor inför andra medvetandetillstånd. De är exempelvis rädda att förlora kontrollen eller få kontakt med andar. Den som är rädd bör inte meditera förrän den tagit itu med rädslorna eller skaffat sig strategier för att känna sig trygg.

När vi mediterar vill vi stilla sinnet för att kunna vara mer närvarande vilket mycket riktigt är ett annat medvetandetillstånd än vad många är vana vid. Där kommer emellertid rädslan för att förlora kontrollen på skam eftersom kontrollen ju faktiskt ökar.

Det människor faktiskt är rädda för är att förlora kontrollen inför negativa medvetandetillstånd. Den risken finns i princip enbart när vi vägrar ta itu med det som kommer upp. När vi är rädda och försöker fly från det som vi tycker är obehagligt kan vi, om vi är oförsiktiga, hamna i negativa tankebanor som är svåra att bryta. Det bästa sättet att hantera obehagligheter är att undersöka och göra upp med dem och den som inte är beredd att göra det skulle jag inte rekommendera att meditera.

Att få kontakt med andevärlden är vanligtvis lättare i ett meditativt tillstånd. Den som är rädd för andekontakter kan därför ha anledning att inte meditera. Oönskade kontakter är dock förhållandevis ovanliga.

När det är nog

Meditation är medicin, inte ett praktiserande.
När dörren är öppen – sluta ringa på klockan.
Alan Watts

Många tänker att meditation ska göras till daglig övning. Medan det kan finnas anledning att meditera regelbundet under en längre tid så är det ingalunda så att daglig meditation bör vara en självklar strävan. Hur länge och på vilket sätt man väljer att meditera ska anpassas till ändamålet.

Skyddad: Risker med sinnesförändrande substanser

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan: