Gå dit energin är som starkast

Vår största potentialen att läka och växa finns ofta i det som vi mest aktivt förträngt och där vi är som mest rädda för att titta. Där ligger det som begränsar oss mest och också det som styr oss undermedvetet.

Men det finns en anledning till att vi inte redan varit där och rotat, nämligen att det skrämmer livet ur oss. Därför distraherar vi oss gärna med att fokusera på trivialiteter, symptom och sådant som vi redan har löst.

Ursprungsbekymret i periferin

Låt säga att en person har känslan av att ha varit utsatt för ett övergrepp vid unga år men att blotta möjligheten att det faktiskt hänt fått den att lägga locket på. Det kan vara lockande att tro att den där isolerade känslan snällt ligger där under locket utan att påverka någonting annat men så beter sig inte sådana känslor.

Istället ligger de i periferin, dit vi inte vågar titta, och påverkar våra liv i stort och smått. Det är exempelvis rimligt att en sådan känsla kan återspeglas i en generell otrygghet och oro, svårigheter att knyta an till eller lita på någon, en rubbad självbild, självskadebeteende och missbruk. Genom att inte möta känslan har personen inte bara sparat ursprungsbekymret utan har sedan staplat många andra bekymmer ovanpå det. Och så kommer personen att fortsätta att göra.

När personen förmår lösa ursprungsbekymret kommer den att lösa många andra problem varav många förmodligen verkar fullkomligt orelaterade.

Vad händer när vi konfronterar obehaget?

Den allra vanligaste reaktionen när vi möter det som skrämmer oss mest är att luften går ur spöket. Så länge vi inte vågar titta på något så växer dess läskighet och antar ofta helt orimliga proportioner. När vi istället tittar intensivt på det så skalas fantasifostret bort och kvar blir det som är, vilket i sin tur brukar vara mycket lättare att hantera.

Mycket blir löst redan där, när personen undersöker känslan och kommer underfund med att reaktionen är överdriven eller rent av obefogad. I de fall som det faktiskt finns något av substans att ta sig an så får personen veta det och kommer förmodligen samtidigt underfund med hur den ska gå vidare.

Den som finner något av substans och sedan flyr riskerar istället att återtraumatisera sig. Därför bör man bara konfrontera obehaget om man är uppriktig i sin intention att ta hand om det som kommer upp. Det gäller oavsett om man arbetar med en terapeut, meditation eller enteogener.

Smärta och lidande

Livet innehåller smärta. Det är oundvikligt.

Hur vi väljer att möta smärtan och vad vi gör av den är däremot vårt eget val. Det är lätt att tro att lidande är en naturlig följd av smärta men det är det inte. Smärtan är ofta oundviklig men lidandet väljer vi.

När vi förmår skilja på de två blir smärtan i regel lättare att uthärda. Behöver vi möta något som är smärtsamt är det alltså bra om vi först kan koppla loss lidandet eftersom vår smärttröskel höjs avsevärt när vi inte distraheras av lidandet.

Det största hindret

Det är vanligt att människor söker anledningen till varför de inte lyckas, läker eller växer utanför sig själva. Mina föräldrar var elaka, lärarna korkade, lagarna diskriminerande och systemet riggat. När vi befinner oss i sådana tankegångar så intalar vi oss att i princip vad som helst förutom vi själva skjutit oss i sank.

Sanningen är att jag är mitt största hinder. Oavsett vad som händer omkring mig så är det mitt val hur jag hanterar det och allt det som jag uppfattar som negativt kan omvandlas till det motsatta.

Ofta är det enda som behövs att jag kliver ur vägen för mig själv.

Alltid en ny chans

Du får så många försök som du behöver för att lära dig läxan. Det betyder inte nödvändigtvis att samma person kommer att ge dig en ny chans eller att du ens får det i samma liv men det kommer alltid att öppnas nya dörrar för dig.

Jag har ibland stött på invändningen att ett oändligt antal chanser borde göra personen mindre motiverad att ta itu med läxan. Inledningsvis kan det vara så men samtidigt har jag funnit åtminstone två saker som alltid knuffar på. Det första är att läxan blir skarpare och mer smärtsam för var gång vilket efter ett tag inte går att ignorera. Det andra är att det är tråkigt att brottas med samma utmaning under lång tid.