Att vilja fortsätta vara sjuk

För den som vill fortsätta vara sjuk
ser medicinen ut som gift.

Det är vanligt att människor som är deprimerade dröjer sig kvar i eller rent av håller fast vid sjukdomstillståndet. Ofta beror det på en ovilja att möta och göra upp med det bakomliggande bekymret. Å ena sidan vill den deprimerade kanske bli kvitt sitt dåliga mående, men å andra sidan är den inte beredd att göra de uppoffringar som behövs. Då lägger personen sig till med strategier och programmeringar som garanterar att den stannar kvar i det deprimerade tillståndet. Dessa är ofta omedvetna och den som inte vill tillfriskna vill inte heller göra sig medveten om dem.

Det är också vanligt att man är rädd för vad som kommer efter tillfrisknandet och därför dröjer sig kvar i sjukdomen. Även om det gör ont så är det onda välbekant och upplevs därför som tryggt, medan det som kommer efter tillfrisknandet är obekant och därför otryggt och skrämmande.

Här är några exempel på sätt som deprimerade människor använder för att fortsätta vara kvar i depressionen.

Bortförklaringar

– Jag vill men jag kan inte, sa han.
– Du kan men du vill inte, svarade hon.

Den som är deprimerad vet ofta ganska väl vad den behöver göra för att börja tillfriskna men gör det inte eftersom den vill slippa obehaget och arbetet som det skulle medföra. Därför kommer den på ursäkter till varför den inte kan göra just det. Ursäkterna kan låta rationella eftersom sinnet inte vill avslöja sin bluff. Det saknas exempelvis pengar, tid eller något annat som antas vara väsentligt i sammanhanget. Men när bluffen synas genom att lösningar erbjuds blir bortförklaringarna allt märkligare och oviljan att tillfriskna framträder tydligt.

Den som vill tillfriskna kan tillfriskna. Hinder är utmaningar som kan övervinnas. Det finns inget hinder som är så stort att det omöjliggör tillfrisknandet. Det enda som kan omöjliggöra det är att viljan saknas.

Distraktioner

Den som vill slippa tillfriskna distraherar sig gärna från uppgiften. Tre vanliga exempel på det är:

Att fokusera på andra. Människor som själva behöver läka fokuserar gärna på andras sår eller att försöka hjälpa andra att läka. Därför finner vi många i hjälpande positioner som inte är klara med sin egen läkning. De distraherar sig från sin egen process genom att hänge sig åt någon annans.

Att ligga i konflikt. Den som har en inre konflikt lägger den gärna utanför sig själv och anklagar andra för det den själv behöver lösa. När vi har bekymmer med någon annan så är det ofta på grund av något som vi inte löst i oss själva. Det är typiskt för människor som distraherar sig att hålla igång konflikter och hänge sig åt drama.

Att bedöva sig. Vi förknippar gärna ”att bedöva sig” med substanser såsom alkohol eller andra droger men det finns ingen ände på allt människor använder för att stänga ner. Arbete, sex, sociala medier, sport, spel… Allt som distraherar från att möta oss själva kan användas för att bedöva oss.

Att programmera sig olycklig

Deprimerade människor omger sig ofta med sådant som garanterar att de fortsätter vara deprimerade. De lyssnar exempelvis på sorgsen eller arg musik, klär sig i svart, upprätthåller destruktiva relationer, tar inte hand om sig själva eller sitt hem, äter dåligt, överkonsumerar nyheter och skräpkultur. När detta påpekas så avfärdas det ofta utan eftertanke. Även i de fall då personen kan se att dessa saker inte är bra så följs det ofta av en förklaring till varför det måhända inte är bra för andra men att det faktiskt är bra för just dem.

Allt som vi omger oss med färgar vår tillvaro. Vi programmerar oss med det. När vi omger oss med destruktivitet och dålig energi så är det också vad som kommer att genomsyra vårt liv.

Att lägga ansvaret utanför sig själv

För många är det svårt att acceptera ett eget ansvar för sitt mående utan det behöver vara någon annans fel att man mår som man gör. Då är det lockande att stanna vid att skylla på sin barndom, sin partner, den idiotiska chefen, politiker, patriarkatet, samhällets normer eller någon annan som borde veta bättre. Jag säger inte att alla de där andra inte haft något med saken att göra eller att det inte ska belysas, men det är likväl upp till personen vad den sedan gör av erfarenheten. Man kan stanna vid att anklaga andra för sitt mående eller så kan man möta det onda i sig själv, göra sig kvitt det och växa som människa. Det kan aldrig den andra göra åt en.

Det är ingen annans fel att någon inte tar ansvar för sitt eget mående.

”Jag är sån”

En del människor verkar tänka på sig själva som statiska. De tror att de är stöpta i en viss form och sedan är det bara så. Men människan befinner sig tvärt om i ständig förändring. Hon utvecklas, lär sig och bestämmer själv vem hon vill vara i varje beslut hon tar. Att låsa sig i en position är att stagnera och börja förtvina inombords.

Att lösa en depression är att förändras. Om personen inbillar sig att den omöjligtvis kan förändras så håller den sig kvar i depressionen. Då behöver den först komma till insikt om att förändring faktiskt är möjligt. Att allting förändras är rent av en av få saker som vi kan vara säkra på i livet.

Att aktivera och gå in i ett trauma

När jag var i 20-årsåldern drabbades jag av en kortvarig psykos när min ungdomskärlek dumpade mig. Jag minns det fortfarande ganska tydligt. Det var mörkt, det regnade och jag kollapsade ensam mot ett träd på torget. Episoden varade bara i ett par timmar och jag hittade ut ur den genom att bygga en mur mot kärlek runt mitt hjärta. Jag lovade mig själv att aldrig vara den som älskade mest igen. Därefter blev det emellertid också svårt för mig att hantera avvisningar. Det tog 15 år innan jag ens blev medveten om blockeringen och därefter ytterligare fem innan jag hittade ut.

● ● ●

Vi satt där på stocken, hon och jag. Som omväxling var det hon som förde. Långsamt lät hon mig komma allt närmare henne. Röra – men bara lite. Smaka – men bara som flyktigast. Så plötsligt, när min kåthet passerat kokpunkten, satte hon hela handflatan i mitt bröst och sa:
– Och där slutar vi för idag.

Hennes intention var att bygga upp ett förspel som sträckte sig över dagar, kanske till och med veckor. Hon ville visa mig tålamod och att bygga upp lust.

Istället aktiverades min ursprungliga psykos. Avvisad. Jag kollapsade känslomässigt på samma sätt som då. Jag befann mig i ett töcken där jag knappt längre hörde vad hon sa eller kände min egen kropp. Med stapplande steg tog jag mig till bilen och hon körde mig hem.
– Gå in i det, uppmanade hon när jag satt där näst intill okontaktbar.
– Det är ju det jag gör, kved jag till svar.

När jag somnade den natten var jag tömd, bortkopplad och hade allvarliga sinnesrubbningar.

Nästa morgon befann jag mig fortfarande i psykosen. Det tog några timmar innan jag lyckades försätta mig i ett meditativt tillstånd och koppla in i ursprungstraumat. Då kunde jag för första gången betrakta det första tillfället utifrån och se vad det lett till. På grund av min oförmåga att hantera situationen hade jag då tagit dåliga beslut vilket sedan blivit till dåliga reaktionsmönster som omedvetet spelades upp vid tillfällen som på minsta sätt påminde mig om natten då jag kände mig avvisad. Jag kunde konstatera att:
• de reaktionsmönster jag lagt mig till med var skadliga för mig.
• jag hade bättre verktyg för att hantera sådana känslor nu.
• reaktionen idag var inte rimlig i sammanhanget då hon faktiskt inte avvisade mig utan snarare ville förlänga och fördjupa akten.

När jag såg detta kunde jag enkelt utifrån medvetenhet välja annorlunda. Jag valde att:
• förlåta min ungdomskärlek och mig själv.
• ta nya beslut för hur jag skulle reagera inför liknande situationer framöver.
• se på den nyligen uppkomna situationen på nytt och välja ett annat sätt att hantera den på.

När jag väl hittade fram till rätt punkt tog meditationen där jag löste upp traumat inte mer än 20-30 minuter. Såväl psykosen som blockeringen försvann direkt.

Att fortsätta välja annorlunda

Bara för att man tagit bort det som varit försvinner inte möjligheten att fastna i liknande negativa tankar och beslut framöver. Faktum är att man tänkt dem så många gånger att de kan vara lätta att halka tillbaka i om man inte är uppmärksam och hängiven förändringen.

Med en ny medvetenhet kring det som varit är det emellertid lättare att känna igen gamla mönster och korrigera sina tankar och beteenden därefter. På så vis är det vanligt att man behöver fortsätta välja annorlunda under en bra tid efteråt för att nya mönster ska sätta sig.

Metoden

Det mest direkta sättet att bearbeta ett trauma är att aktivera det och därefter arbeta med det när det är aktivt. Samtidigt som det kan vara mycket kraftfullt är det dock också en väldig utmaning som kräver att personen är helhjärtat hängiven uppgiften att läka. Att påbörja en sådan process och sedan avbryta mitt i kan leda till att personen återtraumatiserar sig.

För att arbeta med sådana tekniker bör du antingen vara synnerligen skicklig på att vägleda dig själv, eller ha stöd av en terapeut eller annan stödperson, samt befinna dig i ett tryggt sammanhang.

Förenklat kan metoden beskrivas två steg:
1. Aktivera traumat.
2. Möt det och välj annorlunda.

Exempel: Svartsjuka

Marias ungdomskärlek lämnade henne för en äldre partner vilket resulterade i att hon lovade sig själv att aldrig vara den som älskade mest igen. Energimässigt uttrycker detta sig som ett avstängt flöde till vänster om hjärtat. I senare relationer har detta gjort henne misstänksam, svartsjuk och missunnsam vilket förstört varenda relation hon varit i.

Många år senare har hon en partner som hon känner sig trygg med och tillsammans bestämmer de sig för att göra upp med det som varit för att inte också deras relation ska bli förstörd. Hennes partner berättar ingående om sina tidigare partners och sparar inte på detaljerna vilket triggar Marias svartsjuka. En kyla sprider sig över hennes bröst, hon fokuserar på hjärtat och vänder sig inåt. Efter vågor av ilska kommer hon tillbaka till tillfället då hennes då 16-åriga pojkvän gjorde slut med henne för att han blivit tillsammans med någon i sin nya klass på gymnasiet.

Hon ser sig själv bryta ihop men det som slår henne allra mest när hon betraktar det såhär utifrån är hur liten han är. Han hade verkat så gammal och mogen då men nu ser hon en tafatt och osäker pojke. Hon ser att han var på väg vidare i livet, att de inte hade mycket gemensamt efter att han börjat gymnasiet och att han bara inte visste hur han skulle hantera situationen. Och så var han ju faktiskt nykär, precis som de varit en gång.

Såhär på avstånd blir hon rörd av situationen och känner såväl tacksamhet för det de haft och medlidande för barnen som inte visste hur de skulle avsluta det bättre. Och hon ser att inget av det som hände då har minsta lilla att göra med hennes senare relationer men att hennes reaktionsmönster som grundlades vid det tillfället är en viktig del till varför hennes relationer inte har fungerat.

Hon föreställer sig att hon kramar sin första pojkvän, tackar honom för det de haft och uppriktigt önskar honom lycka till i livet och med sin nya kärlek. Och hon väljer att själv älska sin nästa partner ännu mer än vad hon förmått älska sin första.

Flödet till hennes hjärta öppnas upp och från hennes hjärta strålar en intensiv värme. Missunnsamheten och svartsjukan är borta. Hon behöver fortsätta bearbeta sin misstänksamhet men känner sig förvissad om att hon kommer att klara det.

Exempel: Dödsfall

Claudes dotter Sofie hade nyligen fött sitt barn när hon fick reda på att hon hade cancer. Från första dag vägrade Claude prata om sjukdomen. Utåt kunde han verka säker och trygg men inombords hade han panik och vågade inte tänka på hur det kunde gå.

Han fick ytterligare två år med Sofie. Allt eftersom hon blev svagare och tappade livsgnistan tog han mer ansvar för sitt barnbarn. De sista veckorna var värst och han undvek att träffa Sofie med ursäkten att han behövde ta hand om barnbarnet.

Så kom dagen då tiden stannade. Sofies mamma ringde från sjukhuset och när han hörde att hon var död tappade han andan och la på. Han segnade ihop och efter att ha kippat efter luft ett tag somnade han. När han vaknade var allt färglöst och det enda som fanns var saknaden.

Åren därpå minns han inget av. Han var sjukskriven en stor del av tiden, träffade flera psykologer och åt antidepressiv medicin. Han var pliktskyldigt med på familjetillställningar men satt tyst.

Under en sådan tillställning började hans brorsdotter prata med honom om en terapeut hon kände som arbetade med MDMA-assisterad terapi. Det var visserligen olagligt men samtidigt mycket lovande vid djupa trauman, berättade hon. Om han ville kunde hon förmedla kontakten.

Det började med vanliga terapisamtal. Terapeuten frågade om hans relationer, hur det kändes när Sofie dog och om saknaden som följt. Det var samma sorg, saknad och tomhet som han redan pratat om flera gånger tidigare och han mindes inte mycket av samtalen.

Så kom dagen som Claude och terapeuten skulle ta MDMA tillsammans. De var hemma hos Claude och hade förberett dagen väl. Lägenheten var städad, telefonerna avstängda och på soffbordet låg minnen av Sofie. Främst var det fotoalbum och filmer men också några av hennes dagisteckningar och en halsduk hon stickat åt honom.

Någon timme efter att de tagit tabletten kom först en störtflod av gråt. Det kändes som att han var under vattenytan och desperat försökte ta sig upp för att få luft. Så plötsligt släppte hans andningsblockering och för första gången sedan telefonsamtalet om Sofies död tog han ett fullt andetag. Terapeuten vägledde honom att fortsätta andas och det var det enda de gjorde i 20 minuter.

Sedan gick de tillsammans igenom alla minnessaker de plockat fram inför sessionen. Han mindes tillbaka till semestrar, sommarlov och födelsedagar. Till skrapade knän, kramar, gräl och glädje. Han fick på nytt känna hur hans hjärta öppnades på vid gavel när han först höll henne i sin famn och hur alla i rummet skrattat när hon kissat ner honom. Och så fanns där bilden där han satt med sitt barnbarn i famnen. En skrynklig liten en, innan det hemska hade hänt och han fortfarande log.

Sofie var borta och inget kunde ändra på det, men gud vad tacksam han var att överhuvudtaget ha fått ha henne i sitt liv. Så mycket fantastiskt de hade upplevt tillsammans och så mycket kärlek.

Så kom han till en plats där han fick välja. Han kunde välja att fortsätta vara tyst, stänga in sig och sakna Sofie. Eller så kunde han ta till sig kärleken och tacksamheten han kände nu och fortsätta leva. Inget beslut hade nog någonsin varit så lätt.

Efter en hel natts sömn och en frukost som han verkligen njöt av klev han ut genom dörren. Där ute var världen åter i färg.

Att omprogrammera sig

Den hösten köpte jag min första musikmobil men hur jag än bar mig åt ville den inte veta av min dator. Istället för argsint punk och dystra visor fick jag därför nöja mig med att använda mobilen för att lyssna på radio.

Nu var det tisdag och jag gick på promenad med hörlurar i öronen. Några dagar tidigare hade jag efter ett långvarigt alkoholmissbruk tvärt slutat dricka och jag började sakta vakna till insikten att jag dessutom varit deprimerad i fyra år. Hoppet hade återvänt men jag hade inte den blekaste aning om hur jag skulle ta mig vidare. Jag visste att jag behövde läka men saknade verktyg och hade ingen som kunde vägleda mig. Det var ett miserabelt och ensamt tillstånd. 

Just då kom det en låt på radion som jag aldrig skulle ha nedlåtit mig själv till att ladda ner – Shooting star med Amy Diamond. Jag kände mig plötsligt upprymd och kunde inte låta bli att le. Solen tycktes skina lite extra på mig och jag kände mig förvissad om att jag skulle kunna reda ut det trassel som blivit mitt liv. Och med ens förstod jag vilken oerhörd påverkan musiken hade på mitt mående.

Den kvällen lyckades jag äntligen få min dator och mobil att kommunicera med varandra. Nästa dag gav jag mig ut med de gladaste och fånigaste låtarna jag kunde hitta i öronen och skillnaden var som natt och dag.

Det är lätt att irritera sig, hålla kvar vid ilska eller snäsa när man har arg punk i lurarna. Och det är lätt att tycka synd om sig själv när man lyssnar på andra som gör detsamma. Men det är svårt att inte möta människor med ett leende när man samtidigt lyssnar på Disneys Var glad för allt som livet ger.

Vi programmerar oss ständigt, i stort och smått. Allt vi matar och omger oss med bidrar till vårt mående. När detta gick upp för mig började jag skärskåda mitt liv och vad jag programmerade mig själv med.

● ● ●

Jag träffade en gång en läkare i Indien som sa:
– Ni västerlänningar klär er så mycket i svart att det inte är att undra på att ni mår så dåligt.
Då avfärdade jag det läkaren sa som nonsens men när jag nu var i direkt kontakt med min depression klädde jag mig mycket riktigt helt i svart och hade tunga Doc Martens på fötterna.

Jag började med att byta ut alla mina strumpor. Svarta tubsockor byttes mot strumpor med kor och grisar, randigt, prickigt och flerfärgat. Och jag märkte snart att det är betydligt mycket svårare att vara sur eller ledsen om man lägger upp fötterna i soffan och tittar ner på ett par fånigt färgglada strumpor.

Sen bytte jag mina kängor mot röda gympaskor vilket gav mig känslan av att jag flöt fram i tillvaron. Jag älskade mina kängor. I kängor står man stadigt och får en bestämdhet i stegen men de begränsar samtidigt möjligheten att springa, dansa och klättra i träd. Med mina röda gympaskor kunde jag dansa igen.

Och jag fortsatte på det sättet att identifiera hur jag programmerade mig själv att må dåligt. Och jag började omprogrammera mig själv till att må bra. På så vis botade jag en fyra år lång depression på mindre än tre månader.

Omprogrammering

När jag pratar om omprogrammering menar jag att lokalisera och sedan radera, skriva om eller byta ut ogynnsam programmering som vi lagt oss till med, exempelvis uttryckt som en vana eller ett beteende.

Jag använder metaforen ”att omprogrammera” då jag tycker att den är enkel och tydlig. En aspekt som jag tycker är särskilt tilltalande är att en programmering inte är statisk. Den som är kunnig kan när som helst skriva om ett program, radera eller ersätta det. Sådana är människans beteenden och vanor också. Fastän vi ibland intalar oss motsatsen, att vi är statiska, så är människan till sin natur föränderlig. Så som vi är just nu är vi inte dömda att fortsätta vara utan vi kan när som helst radera, uppdatera eller byta ut vår programmering.

När jag arbetat med detta så har jag huvudsakligen rört mig mellan tre nivåer:
• Vad jag har närmst mig, såsom min kropp och mina kläder.
• Vad jag omger mig med, såsom umgänge och sammanhang.
• Vad jag matar mig med, såsom medier.

Jag påstår inte att dessa tre nivåer är generellt applicerbara utan de kan behöva anpassas efter personen. Detta är vad som var relevant för mig.

Det jag har närmst mig

Jag har redan varit inne på betydelsen av kläder, färger och skor. Jag håller numer väldigt mycket med den indiska läkaren som jag tidigare i livet avfärdade – det är inte att undra på att vi mår så dåligt när vi klär oss som vi gör. Färger och mönster gör otroligt mycket för vårt välmående men vi har en tendens i västvärlden att klä oss mycket i enfärgat svart eller grått. Våra färg- och mönsterval bidrar starkt till vårt mående.

Men det är naturligtvis inte enbart färgerna som påverkar vårt mående utan också funktionaliteten i det vi har på oss. Jag tog skorna som exempel. Mina Doc Martens gav å ena sidan en väldig stabilitet men samtidigt hindrade de mig från att röra mig fritt. På samma sätt kan åtsittande eller illasittande kläder, eller för all del för stora kläder, begränsa våra rörelser och uttrycksförmåga. Det är exempelvis svårt att klättra i träd i skinny jeans, springa i högklackat eller känna sig fin när man är klädd som en säck potatis.

Lek med kläderna för att utforska vilka möjligheter de öppnar eller stänger och hur de på så vis påverkar ditt mående.

● ● ●

När jag började vakna ur min depression hade jag samma hästsvans som jag hade haft i åtminstone tio år. Jag gillade att ha hästsvans men i min iver att justera saker i mitt liv för att se hur det skulle påverka mitt mående så klippte jag av den. Skillnaden var mycket större än jag föreställde mig att den skulle vara.

Gemene man tänker nog sällan på det men hår väger ganska mycket. Uppsatt i en hästsvans stramar det dessutom. Därtill bär vi med oss spår av sådant vi varit med om i vårt hår. När jag klippte mig upplevde jag en oerhörd lättnad. Samtidigt som en tyngd och stramhet runt huvudet försvann så försvann också mycket av det skräp som jag bar med mig spår av i mitt hår. Mitt mående lyftes avsevärt.

Inledningsvis klippte jag mig bara kort men det är ofta ännu kraftfullare att vid en grundlig rensning och nystart dessutom raka av sig håret. När vi gör det så tar vi bort allt negativt som finns lagrat i håret och börjar om på nytt. Som symbolisk gest är det starkt förknippat med återfödelse. Många kopplar mycket av sin identitet till sitt hår och kan i det exempelvis uttrycka fåfänga eller gömma sig bakom det. Då är det ofta en särskilt stor och frigörande utmaning att raka av sig det.

För att komma tillrätta med depression skulle jag dock inte inledningsvis föreslå att raka av sig håret då det för många snarare är en prövning som kan föra med sig vånda. Att raka av sig håret är snarare en utmaning för den som vill växa.

Det jag omger mig med

Vi påverkas starkt av vilka vi omger oss med. Människor har en tendens att gruppera sig hyfsat homogent vilket förstärker de föreställningar och tillstånd som finns i gruppen. Den som mår dåligt befinner sig därför ofta i sammanhang och med människor som bidrar till och förstärker det dåliga måendet.

Om jag vill få till stånd en förändring i mitt mående så kan det vara mycket svårt att få det tillsammans med människor som fortfarande mår dåligt. Detsamma gäller såklart vilken förändring man än vill genomföra. Den som är spelmissbrukare har svårt att tillfriskna i ett sammanhang med aktiva spelmissbrukare på samma sätt som den som har ett shoppingberoende inte är hjälpt av att springa i butiker.

För att komma vidare behöver vi ofta skilja oss från sammanhanget och människorna som bidrar till att upprätthålla vårt dåliga mående. För många behövs det ett fullständigt avståndstagande men det är inte alltid nödvändigt.

Det är ofta lättare att tillfriskna på en annan plats. Den som har möjlighet att spendera tid i ett annat sammanhang tillsammans med stöttande medmänniskor är ofta mycket hjälpt av det.

Det jag matar mig med

Det vi exempelvis tittar på, lyssnar till eller läser har mycket stor betydelse för hur vi mår. Därför är det lätt för oss att påverka vårt mående genom att helt enkelt förändra vad vi väljer att ta in. Exemplen kan bli hur många som helst men låt mig begränsa mig till en handfull som många känner igen.

Musik. Vi har alla vår egen musiksmak och det som är ljuv musik för en är en ren plåga för en annan. Men bortom det består musik av vibrationer som aktiverar och påverkar kroppen på olika sätt. Viss musik är lättare att vara arg till, annan hjälper oss att slappna av och en del lockar fram saknad och vemod. Bara för att du gillar viss musik betyder det inte att den får dig att må bra. Mår du dåligt trots att du lyssnar på din favoritmusik kan det rent av vara en indikation att den i dagsläget inte hjälper ditt mående.

Film. Det är samma med film som med musik – smak och grundvibration är olika saker. Mycket skräck, våld och sorg bidrar lätt till att en människa inte mår bra även om personen måhända gillar genren.

Nyheter. Många mår dåligt av att konsumera nyheter, till stor del för att ämnesvalen ofta är sådana att nyheterna är rent deprimerande att ta del av. Det finns dock en annan fara med nyheter, nämligen att vi får en fragmenterad världsbild. Detta verklighetssplitter lurar oss att tro att vi förstår vår omvärld medan vi i själva verket är ganska aningslösa. Det ger dessutom också ofta upphov till en splittrad uppmärksamhet som på många sätt liknar eller ibland kanske rent av är ADHD.

Sociala medier och smartphones. På samma sätt som nyheter har en tendens att göra så ger dessa upphov till en splittrad uppmärksamhet, men ofta exponentiellt mycket större. Det ständiga flödet av material gör oss huvudsakligen till passiva konsumenter och vi kopplar i värsta fall i allt högre grad ur oss från vårt verkliga liv. Att ständigt vara nåbar och ha ett behov av att uppdatera bidrar också ofta till oro och ångest.

Porr. En överkonsumtion av pornografi leder ofta till avtrubbning och att vi omprogrammerar oss sexuellt till att tända på det vi tittat mycket på. Då all slags porr idag är lättillgänglig är det lätt att en osund fascination eskalerar till allt grövre uttryck vilket sedan ytterligare förvränger vår sexualitet.

Att omprogrammera sig frisk

Vid omprogrammering utgår jag från fyrstegsmodellen för personlig utveckling.

Bli medveten. Undersök vad du har på och omkring dig och vad du matar dig själv med. Var uppmärksam på samband och triggers men utgå inte ifrån att du kommer att upptäcka dem innan du gör det faktiska förändringsarbetet.

Acceptera att du just nu mår som du gör och att det du omger och matar dig med bidrar till det, utan att för den del acceptera ditt dåliga mående som ett normaltillstånd.

Förändra. Byt ut det som du tar för givet. Ju mer du håller fast vid något, ju viktigare är det ofta att du släpper det. Våga åtminstone prova. Byt strumpor, skor, musik, umgänge och allt annat som kan misstänkas bidra till att du mår dåligt. Mata dig sedan medvetet med sådant som är gynnsamt för dig och för dig i riktningen som du vill.

Var tacksam för framstegen som du gör.

Vad jag inte säger

När jag ger exempel på sådant som kan bidra till dåligt mående är det vanligt att människor försvarar sina livsstilsval. Lika tvärsäkert som jag en gång förklarade för en indisk läkare att det inte fanns något samband mellan svarta kläder och depression, lika tvärsäkert berättar människor som mår dåligt för mig att just deras musik, kläder, umgänge, mat, alkoholvanor och allt vad det kan vara minsann inte påverkar deras mående. Och de gör det i princip alltid utan att ha gjort minsta ansats till att pröva hypotesen.

Det jag vill fråga i det läget är ”Vad är du egentligen beredd att göra för att tillfriskna?”. Jag är övertygad om att näst intill alla depressioner kan botas med hängiven utrensning och omprogrammering. Den som säger sig vilja tillfriskna men som har en hel lista på saker som de inte är beredda att rucka på i livet för att göra det, uppfattar jag inte som seriös i sin strävan. Om du vill tillfriskna – var öppen för att prova i princip allt och att offra även det du håller kärt.

Med det sagt så får människor naturligtvis klä sig precis hur de vill; det är inte upp till mig eller någon annan att ha synpunkter på det. De får umgås med vem de vill, lyssna på vilken musik de vill och titta på vilka filmer, nyheter eller porr de vill.

Det jag diskuterar här är inte någons smak. Jag diskuterar omprogrammering som ett sätt för att tillfriskna eller återhämta sig från ett negativt sinnestillstånd.