INLEDNING

1. inledning web

Om boken

Inbilla dig inte att du vet något för att du har läst en bok. Innan du har den egna upplevelsen så vet du faktiskt inte. Du kan försöka föreställa dig utifrån andras beskrivningar men vet gör bara den som själv har upplevt.

Tro därför inte på något som står här. Om det känns meningsfullt bör du själv undersöka saken.

Plocka russinen ur kakan

Jag föreställer mig inte att allt i boken är relevant för dig och en del håller du kanske inte heller med om. Sålla bort sådant och leta istället efter det som är av nytta för dig.

Språket jag använder

Jag försöker uttrycka mig enkelt, tydligt och kortfattat för att göra materialet tillgängligt för så många som möjligt. För mig är det helt enkelt viktigt att tröskeln för att ta till sig en teknik som kan vara till hjälp är låg.

Hänvisningar

Hänvisningar lämnas när det känns påkallat. Om jag fått en teknik från en viss källa så vill jag berätta det. Mycket är emellertid sådant som jag fått från många olika håll – i meditation, i kontakt med växter och andevärld, från tidigare liv, i samtal och genom upplevelser. I sådana fall känns det ofta varken rimligt eller praktiskt möjligt att namnge allt och alla som bidragit till en viss kunskap.

Metoder i punktform

För tydlighetens skull beskriver jag i boken gärna metoder i punktform. Men det är inte så jag gör. Jag må ha en grundstruktur i huvudet men framförallt försöker jag lyssna in vad som vill hända just då. Tekniker som vi lär oss i stegform blir kraftfullare när vi förmår koppla på vår intuition och lämna manualen därhän.

Berättelser och exempel

Boken innehåller ett flertal berättelser och exempel som alla i någon mening är rotade i verkligheten. En del är raka återgivningar av faktiska händelser. I några fall har jag lånat delar av olika sessioner för att skapa ett mer heltäckande och begripligt exempel. I andra är exemplet fiktivt men innehållet så pass allmängiltigt att jag sett det som beskrivs flera gånger i olika tappningar.

Ditt ansvar

En del ämnen som jag tar upp i boken kan upplevas som kontroversiella i dagens Sverige. Det jag presenterar är ett shamanskt perspektiv och det jag skriver bör därför förstås utifrån den kontexten.

Enteogener

En betydelsefull del av boken handlar om hur man på ett säkert sätt arbetar med enteogener i syfte att läka och växa. De flesta enteogener är i dagsläget förbjudna under Sveriges narkotikalagstiftning men de är alla i någon form lagliga någon annanstans eller i en annan kontext.

Jag känner mig uppriktigt förtvivlad inför en lagstiftning som aktivt hindrar människor att läka, växa och utöva sin andlighet så som den utövats sedan människans begynnelse. Med det jag upplevt och sett, med den djupt transformativa läkning som jag bevittnat hos mig själv och andra, så kan jag utifrån mitt samvete inte respektera den lagstiftningen. Men det är mitt ställningstagande.

Jag uppmanar inte till lagbrott utan tycker snarare att du själv behöver ta ställning till vad du anser om saken. Det jag gör är att presentera verktyg och fakta för ett säkert användande. Vad du gör med den informationen är upp till dig.

När en människas samvete och lagen krockar
är det samvetet människan behöver följa.
Henry David Thoreau

Medicinska råd

Jag har ingen medicinsk utbildning utan presenterar i boken ett shamanskt perspektiv. Det jag skriver baseras på egna och andras erfarenheter. Även om det finns forskning som stödjer mycket av det jag presenterar så gör jag inga anspråk på att vara vetenskapligt förankrad. Annat i boken ligger bortom vetenskapens domäner.

Avstå inte konventionell vård för att du har läst något som jag har skrivit. Undersök saken själv för att hitta det som är sant för och fungerar för dig.

Om du blir triggad av det du läser

Om du känner dig triggad av något du läser, betrakta i första hand inåt och fråga dig själv vad det är som får dig att reagera som du gör. Var sitter känslan? Vad handlar den om? Hur reagerar du? Ta ansvar för det som är ditt.

Känner du trots det att något jag skrivit är fel, behöver utvecklas eller förtydligas så får du gärna berätta det för mig.

Att vilja fortsätta vara sjuk

För den som vill fortsätta vara sjuk
ser medicinen ut som gift.

Det är vanligt att människor som är deprimerade dröjer sig kvar i eller rent av håller fast vid sjukdomstillståndet. Ofta beror det på en ovilja att möta och göra upp med det bakomliggande bekymret. Å ena sidan vill den deprimerade kanske bli kvitt sitt dåliga mående, men å andra sidan är den inte beredd att göra de uppoffringar som behövs. Då lägger personen sig till med strategier och programmeringar som garanterar att den stannar kvar i det deprimerade tillståndet. Dessa är ofta omedvetna och den som inte vill tillfriskna vill inte heller göra sig medveten om dem.

Det är också vanligt att man är rädd för vad som kommer efter tillfrisknandet och därför dröjer sig kvar i sjukdomen. Även om det gör ont så är det onda välbekant och upplevs därför som tryggt, medan det som kommer efter tillfrisknandet är obekant och därför otryggt och skrämmande.

Här är några exempel på sätt som deprimerade människor använder för att fortsätta vara kvar i depressionen.

Bortförklaringar

– Jag vill men jag kan inte, sa han.
– Du kan men du vill inte, svarade hon.

Den som är deprimerad vet ofta ganska väl vad den behöver göra för att börja tillfriskna men gör det inte eftersom den vill slippa obehaget och arbetet som det skulle medföra. Därför kommer den på ursäkter till varför den inte kan göra just det. Ursäkterna kan låta rationella eftersom sinnet inte vill avslöja sin bluff. Det saknas exempelvis pengar, tid eller något annat som antas vara väsentligt i sammanhanget. Men när bluffen synas genom att lösningar erbjuds blir bortförklaringarna allt märkligare och oviljan att tillfriskna framträder tydligt.

Den som vill tillfriskna kan tillfriskna. Hinder är utmaningar som kan övervinnas. Det finns inget hinder som är så stort att det omöjliggör tillfrisknandet. Det enda som kan omöjliggöra det är att viljan saknas.

Distraktioner

Den som vill slippa tillfriskna distraherar sig gärna från uppgiften. Tre vanliga exempel på det är:

Att fokusera på andra. Människor som själva behöver läka fokuserar gärna på andras sår eller att försöka hjälpa andra att läka. Därför finner vi många i hjälpande positioner som inte är klara med sin egen läkning. De distraherar sig från sin egen process genom att hänge sig åt någon annans.

Att ligga i konflikt. Den som har en inre konflikt lägger den gärna utanför sig själv och anklagar andra för det den själv behöver lösa. När vi har bekymmer med någon annan så är det ofta på grund av något som vi inte löst i oss själva. Det är typiskt för människor som distraherar sig att hålla igång konflikter och hänge sig åt drama.

Att bedöva sig. Vi förknippar gärna ”att bedöva sig” med substanser såsom alkohol eller andra droger men det finns ingen ände på allt människor använder för att stänga ner. Arbete, sex, sociala medier, sport, spel… Allt som distraherar från att möta oss själva kan användas för att bedöva oss.

Att programmera sig olycklig

Deprimerade människor omger sig ofta med sådant som garanterar att de fortsätter vara deprimerade. De lyssnar exempelvis på sorgsen eller arg musik, klär sig i svart, upprätthåller destruktiva relationer, tar inte hand om sig själva eller sitt hem, äter dåligt, överkonsumerar nyheter och skräpkultur. När detta påpekas så avfärdas det ofta utan eftertanke. Även i de fall då personen kan se att dessa saker inte är bra så följs det ofta av en förklaring till varför det måhända inte är bra för andra men att det faktiskt är bra för just dem.

Allt som vi omger oss med färgar vår tillvaro. Vi programmerar oss med det. När vi omger oss med destruktivitet och dålig energi så är det också vad som kommer att genomsyra vårt liv.

Att lägga ansvaret utanför sig själv

För många är det svårt att acceptera ett eget ansvar för sitt mående utan det behöver vara någon annans fel att man mår som man gör. Då är det lockande att stanna vid att skylla på sin barndom, sin partner, den idiotiska chefen, politiker, patriarkatet, samhällets normer eller någon annan som borde veta bättre. Jag säger inte att alla de där andra inte haft något med saken att göra eller att det inte ska belysas, men det är likväl upp till personen vad den sedan gör av erfarenheten. Man kan stanna vid att anklaga andra för sitt mående eller så kan man möta det onda i sig själv, göra sig kvitt det och växa som människa. Det kan aldrig den andra göra åt en.

Det är ingen annans fel att någon inte tar ansvar för sitt eget mående.

”Jag är sån”

En del människor verkar tänka på sig själva som statiska. De tror att de är stöpta i en viss form och sedan är det bara så. Men människan befinner sig tvärt om i ständig förändring. Hon utvecklas, lär sig och bestämmer själv vem hon vill vara i varje beslut hon tar. Att låsa sig i en position är att stagnera och börja förtvina inombords.

Att lösa en depression är att förändras. Om personen inbillar sig att den omöjligtvis kan förändras så håller den sig kvar i depressionen. Då behöver den först komma till insikt om att förändring faktiskt är möjligt. Att allting förändras är rent av en av få saker som vi kan vara säkra på i livet.

Inkörsporten

Det börjar med hasch och slutar med heroin.

Teorin att en förhållandevis lätt drog leder vidare till allt tyngre droger kallas på engelska ”gateway drug theory”. Metaforen som den bygger på är en dörr eller port som leder vidare till något annat. Trots teorins popularitet har den blivit alltmer kontroversiell eftersom verkligheten inte är så enkel som förespråkarna ger sken av. Metaforen rymmer dock tankar som är värda att reflektera över.

De egentliga inkörssubstanserna

Den substans som oftast nämns som inkörsport är cannabis. De flesta som provar cannabis har emellertid innan dess rökt cigaretter och druckit alkohol vilka båda är mer typiska missbrukssubstanser än vad cannabis är. Och går vi längre tillbaka så har många som har börjat använda alkohol, nikotin och cannabis innan dess sökt distraktion och tröst i socker, koffein, skräpmat och liknande.

Cannabis är sällan substansen som öppnar dörren till tyngre missbruk. Däremot kan det öppna dörren till andra olagliga substanser eftersom cannabis är olagligt, men ha då i åtanke att de allra farligaste och mest beroendeframkallande missbrukssubstanserna alla i en eller annan form är lagliga.

Om substanser verkligen vore inkörsportar till vidare missbruk finner jag det rimligare att i första hand titta på socker, koffein, nikotin, alkohol, opiater och läkemedel. Jag har hitintills inte träffat en substansmissbrukare som inte först haft ett problematiskt förhållande till någon eller flera av dessa.

Personer, strukturer och situationer

Men är substanser verkligen inkörsporten?

Nej.

Missbruket är ett uttryck för att vilja bedöva, distrahera sig eller fly från något. Substansen är vad vi använder för att göra det. Bakom det vi använder finns en anledning och där finner vi personer, strukturer och situationer.

Familj och andra nära relationer är de mest uppenbara som leder fram oss till ett missbruk och de som vi vanligtvis minst av allt vill prata om. Det är i nära relationer som kränkningar gör störst skada och det är i våra nära relationer som vi lär oss hur vi ska hantera livet. Vi vill gärna tänka att det är någon annan, rentav en främling, som öppnat dörren till missbruket men i själva verket är det ofta de som står oss närmst och som älskar oss mest. Det är också i första hand de som för vidare sina tillkortakommanden och smittar oss med sina missbruk.

Samhället i stort är också en uppenbar orsak till missbruk som vi ogärna ärligt uppmärksammar. Vårt samhällsbygge har djupa avgrunder där människor kontinuerligt stigmatiseras, förnedras, kränks och bestraffas. Ta substansmissbruk som exempel. Vi behandlar fortfarande substansmissbruk i stora delar som en fråga för rättsväsendet. Den som missbrukar olagliga substanser ska i vårt samhälle inte bara skämmas utan också vara rädd för repressalier. Vården vi erbjuder är ofta undermålig, sätts in för sent och det ställs många gånger orimliga krav på de som vill ha tillgång till den. Dagens politik fokuserar kort och gott inte på människans tillfrisknande.

Inkörssituationerna till missbruk är otaliga men det är lätt att se återkommande drag. Missbrukare är ofta människor som är traumatiserade, som har blivit mobbade eller försummade, människor som har blivit misshandlade, utnyttjade, som använts och skadats. De är människor som inte känner sig älskade, som har låg självkänsla, känner sig ensamma, utstötta, har bekräftelsebehov eller har en historia av psykisk ohälsa. Nu må detta låta som en ganska snäv grupp men börjar vi skärskåda alla de sätt som ovanstående kan upplevas och ta sig uttryck så förstår vi snart att nästan varenda en av oss är kantstött.

Den verkliga inkörsporten

Den som inte vill ta ansvar för missbruket förlägger gärna skulden för det utanför sig själv. Därför är det tacksamt att skylla på en substans eftersom varken missbrukaren, närstående eller samhället behöver känna skuld eller ta ansvar. Men missbruket börjar inte med substansen utan har en historia.

När vi vill frigöra oss från missbruket är det till stor hjälp att förstå vår historia så att vi förstår grundorsakerna och varför vi reagerat som vi gjort. Varför valde vi en gång i tiden att fly, bedöva oss, distrahera eller glömma?

Nyckelordet är VAL. Någonstans har jag valt hur jag ska hantera situationen. I livet kan jag inte alltid välja vad som kommer att hända mig men jag kan välja hur jag hanterar det. Jag valde missbruket för att hantera situationen. Valet var förmodligen till stora delar omedvetet och jag upplevde sannolikt att jag saknade alternativ – men det var likväl ett val.

Nu är jag framme vid den verkliga inkörsporten. Jag är framme vid valet att:
a) försöka undvika obehaget, eller att
b) möta det.

Om jag väljer att försöka undvika någonting blir följdfrågan hur jag ska undvika det och då kan exempelvis alkohol, nikotin, socker eller cannabis hjälpa mig att göra det. Substanserna blir verktyg men det som fick mig att kliva igenom porten var valet att undvika obehaget.

Väljer jag istället att möta obehaget ställs jag inför samma fråga – hur? För att hantera det jag varit med om behöver jag ofta verktyg men eftersom vårt samhälle har tendensen att bedöva eller ignorera bekymmer står vi illa rustade för att möta obehaget. Därför är det i många fall lättare att välja flykten.

Inkörsporten är alltså till syvende och sist min historia och valen jag själv gjort, medvetet eller omedvetet, för att hantera det som jag varit med om.