Inkörsporten

Det börjar med hasch och slutar med heroin.

Teorin att en förhållandevis lätt drog leder vidare till allt tyngre droger kallas på engelska ”gateway drug theory”. Metaforen som den bygger på är en dörr eller port som leder vidare till något annat. Trots teorins popularitet har den blivit alltmer kontroversiell eftersom verkligheten inte är så enkel som förespråkarna ger sken av. Metaforen rymmer dock tankar som är värda att reflektera över.

De egentliga inkörssubstanserna

Den substans som oftast nämns som inkörsport är cannabis. De flesta som provar cannabis har emellertid innan dess rökt cigaretter och druckit alkohol vilka båda är mer typiska missbrukssubstanser än vad cannabis är. Och går vi längre tillbaka så har många som har börjat använda alkohol, nikotin och cannabis innan dess sökt distraktion och tröst i socker, koffein, skräpmat och liknande.

Cannabis är sällan substansen som öppnar dörren till tyngre missbruk. Däremot kan det öppna dörren till andra olagliga substanser eftersom cannabis är olagligt, men ha då i åtanke att de allra farligaste och mest beroendeframkallande missbrukssubstanserna alla i en eller annan form är lagliga.

Om substanser verkligen vore inkörsportar till vidare missbruk finner jag det rimligare att i första hand titta på socker, koffein, nikotin, alkohol, opiater och läkemedel. Jag har hitintills inte träffat en substansmissbrukare som inte först haft ett problematiskt förhållande till någon eller flera av dessa.

Personer, strukturer och situationer

Men är substanser verkligen inkörsporten?

Nej.

Missbruket är ett uttryck för att vilja bedöva, distrahera sig eller fly från något. Substansen är vad vi använder för att göra det. Bakom det vi använder finns en anledning och där finner vi personer, strukturer och situationer.

Familj och andra nära relationer är de mest uppenbara som leder fram oss till ett missbruk och de som vi vanligtvis minst av allt vill prata om. Det är i nära relationer som kränkningar gör störst skada och det är i våra nära relationer som vi lär oss hur vi ska hantera livet. Vi vill gärna tänka att det är någon annan, rentav en främling, som öppnat dörren till missbruket men i själva verket är det ofta de som står oss närmst och som älskar oss mest. Det är också i första hand de som för vidare sina tillkortakommanden och smittar oss med sina missbruk.

Samhället i stort är också en uppenbar orsak till missbruk som vi ogärna ärligt uppmärksammar. Vårt samhällsbygge har djupa avgrunder där människor kontinuerligt stigmatiseras, förnedras, kränks och bestraffas. Ta substansmissbruk som exempel. Vi behandlar fortfarande substansmissbruk i stora delar som en fråga för rättsväsendet. Den som missbrukar olagliga substanser ska i vårt samhälle inte bara skämmas utan också vara rädd för repressalier. Vården vi erbjuder är ofta undermålig, sätts in för sent och det ställs många gånger orimliga krav på de som vill ha tillgång till den. Dagens politik fokuserar kort och gott inte på människans tillfrisknande.

Inkörssituationerna till missbruk är otaliga men det är lätt att se återkommande drag. Missbrukare är ofta människor som är traumatiserade, som har blivit mobbade eller försummade, människor som har blivit misshandlade, utnyttjade, som använts och skadats. De är människor som inte känner sig älskade, som har låg självkänsla, känner sig ensamma, utstötta, har bekräftelsebehov eller har en historia av psykisk ohälsa. Nu må detta låta som en ganska snäv grupp men börjar vi skärskåda alla de sätt som ovanstående kan upplevas och ta sig uttryck så förstår vi snart att nästan varenda en av oss är kantstött.

Den verkliga inkörsporten

Den som inte vill ta ansvar för missbruket förlägger gärna skulden för det utanför sig själv. Därför är det tacksamt att skylla på en substans eftersom varken missbrukaren, närstående eller samhället behöver känna skuld eller ta ansvar. Men missbruket börjar inte med substansen utan har en historia.

När vi vill frigöra oss från missbruket är det till stor hjälp att förstå vår historia så att vi förstår grundorsakerna och varför vi reagerat som vi gjort. Varför valde vi en gång i tiden att fly, bedöva oss, distrahera eller glömma?

Nyckelordet är VAL. Någonstans har jag valt hur jag ska hantera situationen. I livet kan jag inte alltid välja vad som kommer att hända mig men jag kan välja hur jag hanterar det. Jag valde missbruket för att hantera situationen. Valet var förmodligen till stora delar omedvetet och jag upplevde sannolikt att jag saknade alternativ – men det var likväl ett val.

Nu är jag framme vid den verkliga inkörsporten. Jag är framme vid valet att:
a) försöka undvika obehaget, eller att
b) möta det.

Om jag väljer att försöka undvika någonting blir följdfrågan hur jag ska undvika det och då kan exempelvis alkohol, nikotin, socker eller cannabis hjälpa mig att göra det. Substanserna blir verktyg men det som fick mig att kliva igenom porten var valet att undvika obehaget.

Väljer jag istället att möta obehaget ställs jag inför samma fråga – hur? För att hantera det jag varit med om behöver jag ofta verktyg men eftersom vårt samhälle har tendensen att bedöva eller ignorera bekymmer står vi illa rustade för att möta obehaget. Därför är det i många fall lättare att välja flykten.

Inkörsporten är alltså till syvende och sist min historia och valen jag själv gjort, medvetet eller omedvetet, för att hantera det som jag varit med om.

ENTEOGENER

12. enteogener web

Vad är enteogener?

Enteogener är inte droger.
Gudarna har gett er dem.
De är nycklar för att ni ska kunna tala med det gudomliga.
ur en kanalisering med Liv

Enteogener är psykoaktiva växter, svampar och substanser som bland annat gör det möjligt att få kontakt med det högre och det inre, vår potential och våra visioner men också med vår smärta och sorg. Därför är de ypperliga verktyg för att läka mentalt, känslomässigt och själsligt men också för att se lösningar och vägar framåt i livet. De är också verktyg för att öppna dörrar till andevärlden. På alla dessa sätt och många fler därtill har de använts av shamaner, häxor och medicinkunniga i tusentals år.

Några av de vanligaste från växt- och svampriket är psilocybinsvampar, San Pedro, Peyote, cannabis och Ayahuasca medan den mest välkända kemiska förmodligen är LSD.

Hjälparen bakom

Det är relevant, åtminstone från ett shamanskt perspektiv, att göra skillnad på naturliga enteogener och enteogena substanser.

En naturlig enteogen återfinns i naturen. Den har en själ, ett medvetande och en personlighet. När vi arbetar med en naturlig enteogen har vi med andra ord att göra med en intelligens. Detta menas inte metaforiskt utan bokstavligt. När vi arbetar med en naturlig enteogen skapar vi en relation med en intelligens utanför oss själva.

En enteogen substans däremot är en molekyl. Det är något som en människa har skapat. I den finns ingen intelligens som är separat från oss själva. När vi syntetiserar ett ämne så är den just bara ett ämne; en substans utan intelligens. När vi arbetar med en substans behöver vi förlita oss på våra egna förmågor.

Orden jag använder

Bland de som arbetar med dem från ett shamanskt perspektiv kallas dessa växter och svampar gärna vördnadsfullt för lärare, mästare, moder eller fader. Detta för att betona den respekt man har för det inneboende medvetandet i växten eller svampen och vilken roll de har för en. Ett annat sätt är att försöka beskriva deras funktion. Då kallas de exempelvis medicin eller visionära.

I boken har jag huvudsakligen valt att kalla dem enteogener. Ordet myntades 1979 av etnobotanister och bygger på grekiskans entheos (uppfylld av gud, inspirerad) och genesthai (blivit till, skapats). Det vill säga något som lockar fram det gudomliga inom oss och inspirerar oss, särskilt i andlig bemärkelse. Ordets huvudsakliga fördel är att det betonar den andliga aspekten vilket är en koppling som jag tycker är viktig att framhålla. Som Liv sa är enteogener inte droger utan nycklar för att vi ska kunna kommunicera med det gudomliga.

Ett annat ord som jag tycker fångar mycket av essensen är psykedelier vilket betyder “själs- eller sinnesavslöjande”. Det bygger på det grekiska psyke (själ, sinne) och delein (att manifestera) och myntades 1957 av den brittiske psykiatern Humphry Osmond. Vid den tiden diskuterade han och Aldous Huxley vad man ska kalla dessa växter, svampar och substanser. De båda utväxlade rim på namnförslag när Osmond skrev “To fathom Hell or soar angelic, just take a pinch of psychedelic.”. Och med det var ordet fött. Psykedelier är ett lämpligt ord eftersom de sätter oss i kontakt med vårt inre och avslöjar vad som rör sig i vårt sinne och vår själ.

Mina verktyg och allierade

Min nära allierade är den heliga svampen och LSD. Cannabis har jag erfarenhet av såväl som missbruksdrog och som enteogen. Jag är därtill god vän med såväl San Pedro som Ayahuasca.

Under en period studerade jag fröer innehållande LSA i hopp om att kunna finna ett alternativ som är lagligt i Sverige. Jag har också haft enstaka upplevelser med ketamin och MDMA. De två sista är jag personligen tveksam till att kalla enteogener men jag förstår att en del gör det.

Jag är tacksam för alla de som burit medicinen före mig så att den kunnat finna sin väg hem till mig igen.