Resan inåt

Resan inåt företar vi för att nå till roten av våra bekymmer, läka det som behöver läkas och göra de förändringar i livet som behöver göras. Medan vila och aktivitet möjliggör viss återhämtning till ett normaltillstånd så är det den inre resan som gör det möjligt att lösa de bakomliggande orsakerna till varför vi hamnat där.

Medvetenhet och förändringsarbete

Den inre resan är ett växelspel mellan reflektion och förändringsarbete på det sätt som beskrivs i fyrstegsmodellen för personlig och andlig utveckling.

I det första steget söker vi efter det mest närliggande bekymret som behöver lösas. Vi söker medvetenhet vilket vi exempelvis kan nå med reflektion eller spegling i en vän eller terapeut.

När medvetenheten finns behöver vi acceptera att så är fallet för att kunna börja arbeta med problemet.

Först därefter kan vi på allvar påbörja förändringsarbetet. Den processen kan innefatta en mängd olika verktyg och tillvägagångssätt. Om utmaningen exempelvis rör gränssättande kan en del vara att reflektera över vilka gränser vi tidigare satt, vilka vi vill sätta och hur vi hanterar när någon går över våra gränser. En annan del kommer sannolikt vara att vi ges otaliga möjligheter att markera våra gränser till dess att det inte längre är en utmaning för oss att göra det.

Medan en del av problemet kan vara att förändra hur vi hanterar en situation så kan en annan än del vara att läka tidiga händelser kopplade till det. Om en svårighet att sätta gränser exempelvis handlar om att någon tidigt i livet inte respekterat våra gränser kan vi exempelvis behöva läka de händelserna.

När vi bemästrat att sätta de gränser vi vill ha är utmaningen avklarad och vi kan gå vidare till nästa utmaning. En fråga som kan leda oss vidare kan exempelvis vara “Vad kom före min svårighet att sätta gränser?”. På så vis vägleder vi oss själva ner genom de lager av föreställningar, livsval, händelser och beteendemönster som ligger utanpå problemets faktiska kärna.

Under processen är det viktigt att stanna upp och vara tacksam över de framsteg man gjort. Det ger en känsla av att vara på väg och påminner oss vad vi har att vara tacksamma för. Ett sätt att spåra sina framgångar kan vara med en framgångstavla. Ett annat kan vara att rita växten och dess rot.

Växten och dess rot

Ett sätt att illustrera ett ursprungsproblem och dess efterföljande uttryck i våra liv är att tänka sig det som en växt. Någonstans har det såtts ett frö i oss som slagit rot. Från roten växer en planta och på den blad. Vart blad får sin näring från roten och är kopplad till ursprungsbekymret.

Om vi ritar en planta och sätter namn på bladen så kan detta vara ett sätt att tydliggöra vad som är en följd av det ursprungliga bekymret. När vi först ritar upp plantan vet vi kanske inte alls vad som döljer sig i roten och kan kanske bara namnge några av bladen men ju längre arbetet fortskrider, ju fler blad kan vi sätta namn på och ju tydligare blir det förhoppningsvis vad det är som döljer sig i roten.

Skam och skuld

Skam är känslan av att själv vara fel medan skuld är känslan av att ha gjort fel. En del kan uppleva mycket skam eller skuld i sin utmattning.

Det är viktigt att vara självreflekterande för att identifiera och läka det som behöver läkas och för att lära av sina misstag. Där har känslorna en praktisk betydelse eftersom de vägleder oss till områden som vi behöver skärskåda.

Bekymmersamt blir det emellertid när vi istället för att använda dem som vägledning ältar dem som negativa känslor och tankar. I boken finns ett flertal tekniker som kan vara relevanta för att arbeta med sådana men en som ligger nära till hands är den för att bryta negativa tankemönster. Finner vi sedan att det negativa tankemönstret grundar sig i att vi verkligen gjort något fel så kan vi göra vad vi förmår för att rätta till det, exempelvis genom att omprioritera eller arbeta med förlåtelse.

Att aktivera och gå in i ett trauma

När jag var i 20-årsåldern drabbades jag av en kortvarig psykos när min ungdomskärlek dumpade mig. Jag minns det fortfarande ganska tydligt. Det var mörkt, det regnade och jag kollapsade ensam mot ett träd på torget. Episoden varade bara i ett par timmar och jag hittade ut ur den genom att bygga en mur mot kärlek runt mitt hjärta. Jag lovade mig själv att aldrig vara den som älskade mest igen. Därefter blev det emellertid också svårt för mig att hantera avvisningar. Det tog 15 år innan jag ens blev medveten om blockeringen och därefter ytterligare fem innan jag hittade ut.

● ● ●

Vi satt där på stocken, hon och jag. Som omväxling var det hon som förde. Långsamt lät hon mig komma allt närmare henne. Röra – men bara lite. Smaka – men bara som flyktigast. Så plötsligt, när min kåthet passerat kokpunkten, satte hon hela handflatan i mitt bröst och sa:
– Och där slutar vi för idag.

Hennes intention var att bygga upp ett förspel som sträckte sig över dagar, kanske till och med veckor. Hon ville visa mig tålamod och att bygga upp lust.

Istället aktiverades min ursprungliga psykos. Avvisad. Jag kollapsade känslomässigt på samma sätt som då. Jag befann mig i ett töcken där jag knappt längre hörde vad hon sa eller kände min egen kropp. Med stapplande steg tog jag mig till bilen och hon körde mig hem.
– Gå in i det, uppmanade hon när jag satt där näst intill okontaktbar.
– Det är ju det jag gör, kved jag till svar.

När jag somnade den natten var jag tömd, bortkopplad och hade allvarliga sinnesrubbningar.

Nästa morgon befann jag mig fortfarande i psykosen. Det tog några timmar innan jag lyckades försätta mig i ett meditativt tillstånd och koppla in i ursprungstraumat. Då kunde jag för första gången betrakta det första tillfället utifrån och se vad det lett till. På grund av min oförmåga att hantera situationen hade jag då tagit dåliga beslut vilket sedan blivit till dåliga reaktionsmönster som omedvetet spelades upp vid tillfällen som på minsta sätt påminde mig om natten då jag kände mig avvisad. Jag kunde konstatera att:
• de reaktionsmönster jag lagt mig till med var skadliga för mig.
• jag hade bättre verktyg för att hantera sådana känslor nu.
• reaktionen idag var inte rimlig i sammanhanget då hon faktiskt inte avvisade mig utan snarare ville förlänga och fördjupa akten.

När jag såg detta kunde jag enkelt utifrån medvetenhet välja annorlunda. Jag valde att:
• förlåta min ungdomskärlek och mig själv.
• ta nya beslut för hur jag skulle reagera inför liknande situationer framöver.
• se på den nyligen uppkomna situationen på nytt och välja ett annat sätt att hantera den på.

När jag väl hittade fram till rätt punkt tog meditationen där jag löste upp traumat inte mer än 20-30 minuter. Såväl psykosen som blockeringen försvann direkt.

Att fortsätta välja annorlunda

Bara för att man tagit bort det som varit försvinner inte möjligheten att fastna i liknande negativa tankar och beslut framöver. Faktum är att man tänkt dem så många gånger att de kan vara lätta att halka tillbaka i om man inte är uppmärksam och hängiven förändringen.

Med en ny medvetenhet kring det som varit är det emellertid lättare att känna igen gamla mönster och korrigera sina tankar och beteenden därefter. På så vis är det vanligt att man behöver fortsätta välja annorlunda under en bra tid efteråt för att nya mönster ska sätta sig.

Metoden

Det mest direkta sättet att bearbeta ett trauma är att aktivera det och därefter arbeta med det när det är aktivt. Samtidigt som det kan vara mycket kraftfullt är det dock också en väldig utmaning som kräver att personen är helhjärtat hängiven uppgiften att läka. Att påbörja en sådan process och sedan avbryta mitt i kan leda till att personen återtraumatiserar sig.

För att arbeta med sådana tekniker bör du antingen vara synnerligen skicklig på att vägleda dig själv, eller ha stöd av en terapeut eller annan stödperson, samt befinna dig i ett tryggt sammanhang.

Förenklat kan metoden beskrivas två steg:
1. Aktivera traumat.
2. Möt det och välj annorlunda.

Exempel: Svartsjuka

Marias ungdomskärlek lämnade henne för en äldre partner vilket resulterade i att hon lovade sig själv att aldrig vara den som älskade mest igen. Energimässigt uttrycker detta sig som ett avstängt flöde till vänster om hjärtat. I senare relationer har detta gjort henne misstänksam, svartsjuk och missunnsam vilket förstört varenda relation hon varit i.

Många år senare har hon en partner som hon känner sig trygg med och tillsammans bestämmer de sig för att göra upp med det som varit för att inte också deras relation ska bli förstörd. Hennes partner berättar ingående om sina tidigare partners och sparar inte på detaljerna vilket triggar Marias svartsjuka. En kyla sprider sig över hennes bröst, hon fokuserar på hjärtat och vänder sig inåt. Efter vågor av ilska kommer hon tillbaka till tillfället då hennes då 16-åriga pojkvän gjorde slut med henne för att han blivit tillsammans med någon i sin nya klass på gymnasiet.

Hon ser sig själv bryta ihop men det som slår henne allra mest när hon betraktar det såhär utifrån är hur liten han är. Han hade verkat så gammal och mogen då men nu ser hon en tafatt och osäker pojke. Hon ser att han var på väg vidare i livet, att de inte hade mycket gemensamt efter att han börjat gymnasiet och att han bara inte visste hur han skulle hantera situationen. Och så var han ju faktiskt nykär, precis som de varit en gång.

Såhär på avstånd blir hon rörd av situationen och känner såväl tacksamhet för det de haft och medlidande för barnen som inte visste hur de skulle avsluta det bättre. Och hon ser att inget av det som hände då har minsta lilla att göra med hennes senare relationer men att hennes reaktionsmönster som grundlades vid det tillfället är en viktig del till varför hennes relationer inte har fungerat.

Hon föreställer sig att hon kramar sin första pojkvän, tackar honom för det de haft och uppriktigt önskar honom lycka till i livet och med sin nya kärlek. Och hon väljer att själv älska sin nästa partner ännu mer än vad hon förmått älska sin första.

Flödet till hennes hjärta öppnas upp och från hennes hjärta strålar en intensiv värme. Missunnsamheten och svartsjukan är borta. Hon behöver fortsätta bearbeta sin misstänksamhet men känner sig förvissad om att hon kommer att klara det.

Exempel: Dödsfall

Claudes dotter Sofie hade nyligen fött sitt barn när hon fick reda på att hon hade cancer. Från första dag vägrade Claude prata om sjukdomen. Utåt kunde han verka säker och trygg men inombords hade han panik och vågade inte tänka på hur det kunde gå.

Han fick ytterligare två år med Sofie. Allt eftersom hon blev svagare och tappade livsgnistan tog han mer ansvar för sitt barnbarn. De sista veckorna var värst och han undvek att träffa Sofie med ursäkten att han behövde ta hand om barnbarnet.

Så kom dagen då tiden stannade. Sofies mamma ringde från sjukhuset och när han hörde att hon var död tappade han andan och la på. Han segnade ihop och efter att ha kippat efter luft ett tag somnade han. När han vaknade var allt färglöst och det enda som fanns var saknaden.

Åren därpå minns han inget av. Han var sjukskriven en stor del av tiden, träffade flera psykologer och åt antidepressiv medicin. Han var pliktskyldigt med på familjetillställningar men satt tyst.

Under en sådan tillställning började hans brorsdotter prata med honom om en terapeut hon kände som arbetade med MDMA-assisterad terapi. Det var visserligen olagligt men samtidigt mycket lovande vid djupa trauman, berättade hon. Om han ville kunde hon förmedla kontakten.

Det började med vanliga terapisamtal. Terapeuten frågade om hans relationer, hur det kändes när Sofie dog och om saknaden som följt. Det var samma sorg, saknad och tomhet som han redan pratat om flera gånger tidigare och han mindes inte mycket av samtalen.

Så kom dagen som Claude och terapeuten skulle ta MDMA tillsammans. De var hemma hos Claude och hade förberett dagen väl. Lägenheten var städad, telefonerna avstängda och på soffbordet låg minnen av Sofie. Främst var det fotoalbum och filmer men också några av hennes dagisteckningar och en halsduk hon stickat åt honom.

Någon timme efter att de tagit tabletten kom först en störtflod av gråt. Det kändes som att han var under vattenytan och desperat försökte ta sig upp för att få luft. Så plötsligt släppte hans andningsblockering och för första gången sedan telefonsamtalet om Sofies död tog han ett fullt andetag. Terapeuten vägledde honom att fortsätta andas och det var det enda de gjorde i 20 minuter.

Sedan gick de tillsammans igenom alla minnessaker de plockat fram inför sessionen. Han mindes tillbaka till semestrar, sommarlov och födelsedagar. Till skrapade knän, kramar, gräl och glädje. Han fick på nytt känna hur hans hjärta öppnades på vid gavel när han först höll henne i sin famn och hur alla i rummet skrattat när hon kissat ner honom. Och så fanns där bilden där han satt med sitt barnbarn i famnen. En skrynklig liten en, innan det hemska hade hänt och han fortfarande log.

Sofie var borta och inget kunde ändra på det, men gud vad tacksam han var att överhuvudtaget ha fått ha henne i sitt liv. Så mycket fantastiskt de hade upplevt tillsammans och så mycket kärlek.

Så kom han till en plats där han fick välja. Han kunde välja att fortsätta vara tyst, stänga in sig och sakna Sofie. Eller så kunde han ta till sig kärleken och tacksamheten han kände nu och fortsätta leva. Inget beslut hade nog någonsin varit så lätt.

Efter en hel natts sömn och en frukost som han verkligen njöt av klev han ut genom dörren. Där ute var världen åter i färg.

Förlåtelse

Förlåter gör vi inte för att befria någon annan. Vi gör det för att befria oss själva. Så länge vi inte har förlåtit någon så bär vi med oss negativa olösta känslor som fräter på vårt inre.

Att förlåta innebär inte att vi säger att det som hänt är okej och det innebär inte heller att vi behöver återuppta kontakten ifall vi inte vill det. Det innebär att vi möter, accepterar och släpper taget om det som varit. Ibland kan det leda till att man vill återuppta kontakten för att lösa det som varit tillsammans med den andra, men det är ofta inte nödvändigt.

Jag kommer först att beskriva hur jag fick till mig tekniken men det är inte berättelsen som är poängen. Det är tekniken som är poängen. Berättelsen finns med som bakgrund till tekniken.

Berättelsen om Isak

Jag mediterade en dag när en dörr plötsligt forcerades upp till vänster om mig. In klev en man som presenterade sig som Isak.
– Vi känner varandra sedan tidigare, sa han utan att avslöja varifrån. Vi ska arbeta tillsammans.
– Vad är det vi ska göra, frågade jag.
– Vi ska stå till tjänst. Vi ses snart, broder, sa han och gick.

Flera veckor senare dök han åter upp.
– Det är tid för oss att börja arbeta, Daniel. Jag är här för att hjälpa dig att förlåta. Du ska få göra tre saker. Först ska du förlåta dig själv. Sedan ska du förlåta alla som gjort dig illa. När du gjort det ska du förlåta alla andra som behöver förlåtelse.
Jag höll andan en sekund.
– Menar du människor som jag inte känner?
– Ja.
– Att förlåta främlingar?
– Ja. Det är din uppgift. En av dem.
Blotta tanken var svår att greppa så jag lämnade det sista därhän för stunden.

– Vad gör vi nu?
– Du ska gå en pilgrimsvandring. Under den ska du utföra arbetet med att förlåta inom de relationer som du har. Gör såhär. Skriv ner namnen på alla som du behöver förlåta eller som du behöver förlåtelse av på varsin lapp. Sortera dem så att den viktigaste ligger först och resten sedan i fallande ordning. Ta sedan den första lappen i högen, lägg den över ditt hjärta och säg personens namn. Börja gå. Under tiden som du vandrar, prata högt. Be om förlåt för allt du kommer på som du vill säga förlåt för. Lämna ingenting osagt. Det kan ta tid. Låt det göra det. När du sagt allt som du vill ha förlåtelse för, vänd på saken och säg allt som den andra gjort mot dig som du vill förlåta den för. Det är viktigt att du talar högt och tydligt när du går eftersom det ger betydligt mycket mer kraft till orden än om du säger dem tyst för dig själv. När allt sagts så sätt dig ner och meditera. Koppla samman ditt kronchakra och hjärtchakra med chakrana i dina handflator. Tillkalla därefter mig och be mig frigöra energin. Du kommer att känna ett energiflöde uppåt. När det avtar så är det klart. Bränn, riv sönder eller gräv sedan ner lappen.

Jag skrev ner namnen på alla jag kunde minnas som någonsin hade gjort mig illa eller som jag hade gjort illa. Till slut satt jag där med en rejäl bunt namn.

● ● ●

Handen på bröstet och en fot framför den andra. Jag gick själv och med tydlig stämma uttalade jag allt som jag kände att jag behövde be den första personen om förlåtelse för. Tårarna rann och det tog tre kvart innan jag vände på det och började förlåta personen för vad den gjort mot mig. Sen satte jag mig ner och kopplade upp till Isak som frigjorde energin. Jag brände lappen och andades ut.

– Jag förstår nu att vi alla redan är förlåtna, sa jag till Isak efter att ha avverkat ytterligare några personer.
– Det stämmer, sa Isak. Har du kommit underfund med varför?
– Jag tror det. När jag började förlåta andra för allt de gjort mig förstod jag snart att det inte fanns något att förlåta eftersom de alltid gjort så gott de kunnat. Det var kanske inte gott nog men personen var inte förmögen att göra bättre. Människor kan vara klumpiga, dumma, uttrycka sig kränkande eller nedvärdera sina medmänniskor men bara för att de i stunden inte förstår bättre. Det är som ett barn som råkar ha ihjäl en myra som den plockat upp. Det finns inget illvilligt eller överlagt i handlingen. Det bara blev så.
– Och detsamma gäller mig, fortsatte jag. Jag har verkligen varit skittaskig mot människor. Jag har ljugit, manipulerat, varit arg, skrikit, svurit, kallat människor både det ena och andra, slagits, förstört och sårat. Men bara utifrån oförstånd och omedvetenhet. Jag vill i grunden människor gott. Ibland är jag bara inte tillräckligt klok och inkännande för att klara det. Därför är jag redan förlåten. Därför är vi alla redan förlåtna. Vi har alla gjort så gott vi har kunnat med verktygen och den nivå av medvetenhet som vi haft just då.
– Precis så, sa Isak.

● ● ●

Kyrkklockorna började ringa precis som jag stod bredvid kyrkan med min 3-åriga dotter.
– Vad är det, frågade hon exalterat.
– Det är klockorna från kyrkan där, förklarade jag och pekade.
– Vi måste gå dit, insisterade hon och drog med mig.
Vi steg in genom de stora portarna till kyrkrummet. Hon sprang upp och ned för gångarna innan hon hittade en lekhörna. När jag stod där och betraktade henne kände jag plötsligt en välbekant energi.
– Är du här, Isak, frågade jag.
– Ja, svarade Isak.
Jag kände efter. Förlåtelse.
– Är du den de kallar Jesus?
– Ja.
– Men varför kallar du dig för Isak?
– För att jag heter så.
– Håller du till här inne, i kyrkrummet?
– Nej, skrattade han. Nästan minst av allt här, faktiskt. Jag är mest där ute.
– Men vad gör jag här?
– Gå en sväng här inne, Daniel. Det finns något till dig.

Jag sneglade över på dottern som var fullt upptagen med att stoppa in trädjur i Noaks ark.
– Jag går bara en liten sväng. Stanna kvar här.
– Mmm, svarade hon utan att titta upp.

Jag gick nedför raderna och fram till altaret. Inget fångade min blick. Jag rundade altaret och tittade på fotografier av de kyrkoherdar som varit verksamma vid kyrkan. Halvvägs tillbaka till dottern kom jag förbi en stor bok som låg uppslagen på ett podium. Jag kastade ett öga på den och fångades av sidans enda rubrik: TILLÄGG TILL DANIEL.
– Här är det, tänkte jag och började läsa.
Boken berättade om när bibelns Daniel vid unga år fick sin första Gudskontakt och började förmedla det som Gud sa till honom.
– Andra må tvivla, viskade Isak i mitt öra, men det finns ingen anledning för dig att göra det.

Isaks förlåtelseteknik

• Skriv ner namnen på alla som du behöver förlåta eller som du behöver förlåtelse av på varsin lapp. Sortera dem så att du har den allra viktigaste först och därefter i fallande ordning.

• Ta den första lappen i högen, lägg den över ditt hjärta och säg personens namn. Börja gå. Under tiden som du vandrar, prata högt. Be om förlåtelse för allt du vill förlåtas för. Lämna ingenting osagt. Det kan ta tid. Låt det göra det.

• När du är klar med det du vill ha förlåtelse för, vänd på processen. Säg på samma sätt högt allt som personen gjort mot dig som du vill förlåta den för.

• När allt sagts så sätt dig ner och meditera. Lägg dina öppna händer på benen med handflatorna uppåt. Koppla samman toppen av ditt huvud (kronchakra) och ditt hjärta (hjärtchakra) med dina handflator (handchakran). Tillkalla därefter Isak och be honom frigöra energin. Du kommer att känna ett energiflöde uppåt. När flödet avtar så är det klart.

• Bränn, riv sönder eller gräv sedan ner lappen.

• Tacka.

• Ta sedan nästa lapp, lägg den över hjärtat och gör om det hela tills du inte har några fler lappar.

Lite mer om tekniken

Att vandra
Tekniken är menad att utföras på vandring men kan ändras för att passa personen. Anledningen till att den passar sig särskilt väl för vandring är att den fysiska rörelsen och yttre förflyttningen hjälper processen framåt. Rörelsen hjälper oss dels att komma åt och frigöra minnen som vi kanske glömt och den hjälper oss också att göra den inre förflyttningen som förlåtelsen innebär.

Att tala högt
Det är viktigt att du talar högt och tydligt när du går eftersom det ger betydligt mycket mer kraft till orden än om du säger dem tyst för dig själv. När vi säger saker tyst är det dessutom lätt hänt att vi börjar tänka på annat. Att tala högt hjälper oss att hålla fokus på det vi gör. Inledningsvis kan det kännas ganska konstigt att tala så men efter ett tag släpper det och talet hjälper det vi förträngt att komma upp till ytan.

Vad mer behövs?
Vi kan ibland behöva göra mer för att verkligen bli färdiga med processen. Isak kan exempelvis under meditationen säga till oss att be någon om ursäkt när vi träffas, att lämna tillbaka något eller göra något annat. Under meditationen kan vi också fråga Isak om vi behöver göra något mer.

Hur mycket behöver jag be om förlåtelse för?
Den första gången jag gick en förlåtelsevandring hade jag med mig ett 50-tal lappar. Jag hade verkligen grävt djupt i mina gömmor av oförrätter och klavertramp, ända bak till dagistiden. Efter ungefär halva vandringen började Isak avfärda mina försök att ge eller finna förlåtelse.

– Varför ber du om ursäkt för det här, ifrågasatte han.
Sedan förklarade han att vi i många fall känner skuld i onödan. Allt behöver man inte be om förlåtelse för. En del saker bara blev som de blev utan att det var någons fel. I andra fall var det en nödvändig och god handling även om vi i efterhand betvivlat det.

Om du har med dig väldigt många lappar behöver det inte nödvändigtvis betyda att du har mycket att förlåta eller be om förlåtelse för. Det kan vara ett uttryck för att du tar på dig alltför mycket skuld, eller i andra ytterligheten att du är alltför snarstucken och långsint. Ta med dem alla ändå men var uppmärksam på vad Isak säger.

Att få hjälp med att frigöra energin
Om den som behöver arbeta på förlåtelse inte själv kan eller känner sig trygg i att skapa kontakten med Isak så kan detta göras av någon som kan. I så fall utförs början av tekniken på samma sätt som beskrivits genom att den som arbetar med sin förlåtelse tydligt uttalar allt det som den vill be om förlåtelse för och förlåta. Den som hjälper i processen lyssnar utan att lägga sig i.

När energin ska frigöras till Isak görs detta istället genom att den som hjälper. Det kan exempelvis se ut såhär:

• Sitt ner för att meditera tillsammans och håll då händer.

• Den som hjälper drar in energin som ska frigöras genom händerna, vidare till hjärtchakrat och upp genom kronchakrat till Isak.

• På samma sätt som när tekniken utförs själv så kommer energiflödet att avta när processen är klar. Det är på samma sätt också möjligt att Isak kommer med ytterligare anvisningar om vad som behöver göras för att slutföra arbetet.

Att arbeta på detta sättet kan liknas vid en fördjupad form av bikt. Den som hjälper behöver vara noga med att enbart agera mottagare och kanal. Projicera inte egna känslor på situationen genom att exempelvis lägga in ytterligare förlåtelsesteg efter eget tycke. Förmedla enbart det som Isak säger.

Att hjälpa själen vidare

När en människa dör frigörs själen från kroppen. Eventuella parasiterande energier frigörs samtidigt eftersom de parasiterat på kroppen och inte på själen. I normala fall börjar själen då röra sig över till andra sidan. Vanliga upplevelser av det är att själen hämtas av själsvänner eller lärare som hjälper den över eller att själen vandrar mot ett ljus eller någon slags portal.

I vissa fall fastnar dock själen och blir vad jag skulle kalla för ett spöke. I de fall jag sett så hänger det samman med ett trauma eller något olöst i livet som gör att själen klamrar sig fast och inte klarar av att gå vidare. Det kan bero på en hastig eller traumatisk bortgång men kan också härröra från trauman och föreställningar långt tidigare i livet. I berättelsen om Ismael och Liv sitter exempelvis själen fast på grund av ett trauma som hänt flera år tidigare när mannens fru dött i barnsäng. Han befann sig sedan dess i ett depressivt förtvivlat tillstånd, tog avstånd från Gud och när han själv dog satt han fortfarande så fast i det att han inte förmådde vandra vidare.

Ett spöke är inte själv medveten om att den är död men kan vara medveten om att den sitter fast och behöver hjälp att ta sig vidare. Ett spöke är inte något ont och ingenting att vara rädd för. Det är en människas själ som inte förmått ta sig vidare och ska hjälpas vidare med samma kärlek som vi hjälper en medmänniska som sitter fast.

Inför en ytterst förvirrande tillvaro kan spöken liksom människor reagera olika. Vissa kan vara arga och utåtagerande medan andra blir introverta. Men inte heller ett argt och utåtagerande spöke är någonting att vara rädd för eftersom ilskan snarare är uttryck för frustration än illvilja.

Att släppa taget och ta farväl

När en människa ska dö finns det mycket den och vi kan göra för att den ska vandra vidare. Som döende är det gott att ha avslutat våra affärer här i den fysiska tillvaron. Förlåt det som behöver förlåtas, läk det som behöver läkas och släpp taget om det som behöver släppas taget om. Förlika dig med döden och välkomna den.

Döden är inte yxan som hugger ner trädet
utan äpplet som växer på det.
Osho

Som närstående kan vi hjälpa med mycket av det som behöver lösas inför döden. Om personen är för stolt för att själv ta initiativ kan vi exempelvis öppna upp för en förlåtelseprocess. Om personen oroar sig för något som den själv inte kan ordna så kan vi göra det åt den. Just därför är närvaron i slutskedet särskilt viktigt då vi kan hjälpa till att lätta de bördor och bekymmer som människan klamrar sig fast vid i sin rädsla inför döden.

När döden är nära förestående är det gott att försäkra dem om att allt kommer att bli bra, att de är älskade och kommer att vara ihågkomna med kärlek. Framförallt är det bra att påminna dem om att släppa taget. Att det är okej att göra det.

Om du ska hjälpa en person att vandra vidare är det viktigt att stötta dem utifrån deras tro och föreställning. Tror personen på ett liv efter detta kan det vara bra att påminna den att gå mot ljuset eller följa med den som hämtar dem. Om den tror att den behöver att en präst läser bön över dem, be då en präst göra det. Tror den inte på något sådant så ska du inte i det läget försöka föra in dina egna föreställningar. Detta är den personens ögonblick, inte ditt.

Om du inte kan vara fysiskt närvarande med personen så kan du göra arbetet telepatiskt. Du kan därtill frigöra energi genom att göra ditt eget förlåtelsearbete i förhållande till personen, städa upp relationen, be böner eller be avlidna anhöriga till den som ska dö att hjälpa vid övergången. Det är dock viktigt att alltid göra det på ett sätt som är respektfullt gentemot den som ska dö och utan att inkräkta på eller försöka ändra den personens tro.

Efter personen dött kan det också vara på sin plats att hålla någon slags övergångsceremoni där vi får möjlighet att säga farväl och uttrycka tacksamhet. Detta sker exempelvis vid en begravning men vi kan också skapa en egen personlig ceremoni för ändamålet.

Om människan har gjort det nödvändiga i att reda ut det som behövts och förlikat sig med döden och därtill fått stödet att släppa taget är risken att själen fastnar försumbar.

Om själen fastnar

Skulle själen fastna och bli ett spöke så kan vi som jag tidigare nämnt hjälpa den vidare. Jag har ingen metod i punktform för det utan förlitar mig på intuitionen att leda mig rätt. De delar som jag tar upp nedan gäller oavsett om själen nyligen fastnat eller suttit fast i hundratals år.

Förstå traumat. Om en själ fastnat blir det lättare för mig att hjälpa om jag förstår traumat som gjort att den inte kunnat vandra vidare. Finns det något jag kan göra för att lätta det traumat? Finns det något som behöver sägas eller ställas tillrätta?

Återknyt kontakten. I en del fall kan själen behöva återknyta kontakten med någon som är relevant i förhållande till traumat. I berättelsen om Ismael och Liv var det exempelvis viktigt för själen att återknyta kontakten med sin älskade som redan vandrat vidare till andra sidan. I andra fall kan det vara till lättnad att återknyta kontakten med någon som fortfarande befinner sig i livet och som själen som fastnat oroar sig för.

Få hjälp från andra sidan. Slutligen är det till hjälp att söka stöd från den andra sidan. Det kan som jag tidigare nämnt vara till gagn att avlidna närstående till själen som sitter fast möter upp den. Den yttersta hjälpen jag arbetar med är dock ärkeängeln Ismael som är ärkeängeln som styr över liv, död, övergång och pånyttfödelse. Det är hans uppgift att lotsa själar över till den andra sidan och han ger den vägledning jag behöver för att bistå honom i det. 

Övergångsceremoni. I arbetet att lotsa en själ över kan det vara till hjälp att skapa en egen ceremoni för ändamålet där själen överlämnas till exempelvis Ismael att föras över till andra sidan. Det kan också ge oss själva en möjlighet att avsluta sådant som behöver avslutas, säga farväl och uttrycka tacksamhet.