Fyrstegsmodell för personlig och andlig utveckling

1. Bli medveten
2. Acceptera
3. Förändra
4. Vara tacksam

Detta är den fyrstegsmodell som jag använder för att förstå var jag befinner mig i en process. Eftersom den inte är en metod behöver den fyllas med innehåll vilket särskilt lämpar sig för kreativa människor som arbetar intuitivt.

Det finns många liknande modeller som har fler steg men jag har fortfarande inte hittat något steg som jag tycker saknas här. Många har snarare försökt göra metod av processen genom att lägga till steg men har då samtidigt begränsat den till att vara på ett visst sätt.

Bli medveten

All avsiktlig förändring börjar med att vi blir medvetna. Så länge vi inte är medvetna om ett bekymmer så kan vi inte heller aktivt ta oss an det. Ibland kommer medvetenheten som ett hastigt uppvaknande men den kan också växa fram över tid. Oavsett vilket så är det steg ett i att arbeta med sig själv.

Acceptera

När vi blir medvetna om att något är på ett visst sätt så behöver vi också acceptera att det är så för att på allvar kunna börja arbeta med det. Innan vi accepterar läget som det är står vi still eftersom vi samtidigt förnekar det. Att acceptera att någonting är på ett visst sätt betyder inte att vi tycker att det är okej. Det är bara ett konstaterande av hur situationen är just nu.

Det är lätt att tro att steg ett och två är samma sak. Det är de inte. Många som exempelvis blir medvetna om ett barndomstrauma eller egna dåliga beteenden accepterar det inte när de konfronteras med det. Istället försöker de förneka eller bortförklara. Från den positionen kan vi inte förändra eftersom vi inte har förlikat oss med att något behöver förändras.

Förändra

När vi blivit medvetna och accepterat läget kan vi börja göra förändringar som leder oss i riktningen som vi vill. Min upplevelse är att när jag klarat av steg ett och två så ger livet mig möjligheter att förändra min situation. Jag styrs till att undersöka något närmare, träffar rätt människa eller får en ny teknik som kan hjälpa mig. Det jag behöver göra är att vara uppmärksam och ta emot det som kommer.

Det är detta steget som många andra modeller bryter ner i detaljerade punkter.  De försöker göra metod av det genom att specificera vad som ska göras för att förändring ska kunna ske. Det är exempelvis vanligt att en metod innehåller någon slags förlåtelseprocess. Nu anser jag att människor generellt behöver arbeta med förlåtelse men det är faktiskt inte alltid ett relevant steg. Min upplevelse är istället att metoden behöver vara föränderlig då människors utmaningar och processer kan se väldigt olika ut.

Vara tacksam

Den som glömmer att vara tacksam glömmer till slut vad den har att vara tacksam för.

När jag kommer till punkten då allt som finns kvar är ett minne och en lärdom så har jag kommit till slutet av processen. Då har mitt fokus förflyttats från det jag mist till det jag funnit och från vad som varit till vad som är. Ofta kommer då tacksamheten av sig själv. Jag har kommit underfund med varför jag tog mig an läxan och har vuxit genom den.

Den som inte förmår vara tacksam för det som kommit ur processen är förmodligen inte klar.

Exempel: Missbruk

Det är inte ovanligt att en missbrukare plötsligt blir smärtsamt medveten om hur djupt destruktivt och sårande dens missbruk är. Inte sällan är det i ett ångestladdat ögonblick när missbruket lett till något riktigt hemskt. I stundens klarhet lovar personen sig själv exempelvis att aldrig dricka igen. Den här personen är på steg ett.

När bakfyllan avklingar börjar personen sedan bli medveten om alla de sätt som den förstört för sig själv och andra genom sitt missbruk. När den möter detta så finns två möjliga responser. Många mår i det läget så ofantligt dåligt att de snart inte längre vill kännas vid det och de försöker därför åter bedöva sig, exempelvis genom att återfalla i missbruket. Den personen har inte accepterat det den blivit medveten om. Den försöker genom förträngning åter omedvetandegöra sig och på så vis ökar den interna spänningen. Missbruket kan då faktiskt förvärras.

Den bättre responsen är att acceptera situationen som den är. Personen väjer inte för det obehagliga utan möter det trots smärtan som det bär med sig. Utifrån den positionen kan den arbeta vidare med sin process att tillfriskna. Det kan i det här läget exempelvis vara viktigt att inför familj, vänner och kollegor erkänna sitt problem. Nu har personen klarat av steg två.

Med acceptansen börjar ledtrådar till hur personen kan ta sig vidare uppenbara sig. Det kan exempelvis vara att den träffar någon annan som varit igenom samma process, att en chef hjälper den med en samtalskontakt eller att personen känner ett behov av att bryta kontakten med tidigare bekanta som fortfarande missbrukar. Detta är steg tre och är en resa som tas en utmaning åt gången. När den börjar ser man inte slutet och det kan finnas många lager att läka.

Den här delen av processen, att läka och förändra sitt liv, kan ta många år och det är inte ovanligt att under det arbetet flera gånger fastna, ha djupa svackor och tappa modet. Inte sällan leder det till återfall men så länge personen återvänder till sin process så är det inte ett misslyckande. Återfall är tvärt om ofta en viktig del av tillfrisknandet.

Om personen inte ger upp så kommer det oundvikligen en dag då allt är läkt och spänningarna har släppt. Det som återstår då är minnet av det som varit och de lärdomar som personen fått till sig på vägen. Den människan kommer att ha vuxit något alldeles oerhört, ha fördjupat kontakten med sig själv och förstå saker som många aldrig kommer att begripa. Den människan har befriat sig. Då kommer tacksamheten naturligt och personen kommer att befinna sig på det fjärde steget.

● ● ●

Modellen beskrivs här i punktform men livet fungerar inte så. Ofta går en person inte igenom processen steg för steg utan kan istället fastna på steg, vackla mellan dem eller stundtals falla tillbaka på tidigare steg. Så länge personen fortsätter så är det inte ett bekymmer.

Jag brukar tänka att vi har flera sådana processer igång samtidigt. En person kan exempelvis vara på steg tre med sitt alkoholmissbruk, steg ett med sitt nikotinmissbruk och samtidigt fortfarande vara omedveten om sitt matmissbruk.

Modellens styrka är att bli medveten om processens olika faser för att förstå var man befinner sig.

Allt förändras

Det kommer en dag då allt detta inte är mer än ett minne. Med tiden kommer minnet att blekna eftersom du kommer att ha lärt dig läxorna och gått vidare. Något kan kännas vedervärdigt just nu men det finns en enda sak som är konstant i livet och det är att det förändras. Det förändras alltid, i stort och smått. Där du befinner dig idag kommer du inte att befinna dig imorgon. Det som plågar dig idag kommer inte alltid att plåga dig. När livet känns som jävligast, när du fått dig en ordentlig kallsup och har svårt för att andas – minns då detta. Det kommer en dag när allt som finns kvar av detta är ett minne.

Psykos

Ett tillstånd som är närbesläktat och ofta överlappande med trauma är psykos. Ordet psykos kommer från grekiskans psȳchē som betyder ’själ’ eller ’liv’ och -osis som kan översättas som ’abnormalt tillstånd’.

När jag pratar om psykos så menar jag ett tillstånd där en person:
• tappat greppet om sig själv eller verkligheten, på grund av att den
• varit med om en svår upplevelse eller kommit underfund med något jobbigt
• som den inte har haft verktyg, vilja eller mod att hantera.

Personens mentala funktioner har gått i baklås eftersom den inte kunnat eller velat hantera situationen på ett bättre sätt. Det är i det läget vanligt att exempelvis fastna i tankar, drabbas av vanföreställningar och att ens funktioner blir drastiskt nedsatta.

Vanliga psykoser

De flesta psykoser är kortvariga och övergående. En person är med om en traumatisk situation som får den att förlora fotfästet men återfår det inom timmar eller dagar. Under den tiden har personen funnit ett sätt att acceptera eller åtminstone hantera situationen så att den inte ska gå upp i limningen.

Vid en långvarig psykos har personen fastnat i tillståndet eftersom den inte kan eller är ovillig att göra det som är nödvändigt för att komma vidare. Det kan exempelvis vara att personen inte hittat ett sätt att hantera situationen, fastnar i gamla vanor och sammanhang, är alltför bekväm för att ta sig vidare eller är rädd för utmaningen.

En psykos kan utlösas av vilken traumatisk upplevelse som helst som personen inte är mentalt förmögen att hantera. Den allra vanligaste utlösande faktorn är att personen förlorar en betydelsefull relation. Det kan exempelvis vara att någon närstående dör, en överraskande skilsmässa eller att en familjemedlem bryter kontakten med en.

En annan utlösande orsak kan vara att man kommit åt minnen eller blottlagt beteenden hos sig själv som man inte vill kännas vid. Psykosen blir då en form av självförsvar inför något som man inte kan eller vill hantera. Jag har inga belägg men en misstanke om att en del så kallade drogutlösta psykoser i själva verket är sådana. Personen har under påverkan kommit åt något som den desperat försökt förtränga. När personen konfronteras med det den försökt förtränga vägrar den arbeta med eller ens kännas vid det varpå personen går i baklås.

Är det dåligt att få en psykos?

Psykosen är ett sammanbrott inför något som vi är ovilliga eller oförmögna att lösa. Problemet är inte psykosen utan vår ovilja eller oförmåga att konfrontera, acceptera och lösa det underliggande bekymret.

En psykos må kännas eländig men som väckarklocka kan den vara bra. Så länge livet känns hanterbart är incitamentet att lösa ett begravt bekymmer litet men vid ett akut sammanbrott ställs vi öga mot öga med uppgiften att läka och växa. Sådana sammanbrott rymmer en oerhörd utvecklingspotential som vi har all anledning att vara tacksamma för.

Om tid och hur den kan gå sönder

När livet löper på som vanligt går vi från en tid till nästa men när vi upplever ett trauma kan det uppstå en tidsskada som förändrar vår upplevelse av tiden. Vi kan fastna där eller fortsätta vidare med bruten tid. Fyra uttryck som det kan ta sig är:

• Splittrad tid
• Luckor i tiden
• Uppförstorad tid
• Att fastna i en tid

Splittrad tid

Den som är med om ett trauma kan uppleva att tiden går i bitar eller splittras. Det blir en oreda i tiden där vi tidigare kunnat skapa ordning. När tid splittras kan vi ha svårt att skapa ordning igen.

Ett sätt att arbeta med splittrad tid och tidsluckor är genom att minnas. Om en bit tid går i bitar kan vi börja pussla ihop den igen genom att minnas hur bilden var innan den gick sönder. Det som var innan traumat finns fortfarande kvar. Jämför före och efter. Vad försvann däremellan?

Det finns många sätt att minnas. Att minnas med sinnet kan vara ett verktyg men vi minns exempelvis också med kroppen. Genom att säga saker högt och undersöka med våra olika sinnen kan vi få igång processen att minnas.

Luckor i tiden

Vid ett trauma kan det uppstå en lucka i tiden, likt en minneslucka. Även här kan det vara bra att arbeta med minnet.

Uppförstorad tid

Ibland går tiden sönder så att den stannar just där. Vi noterar detaljer som vi sedan alltid minns. Då är inte utmaningen att minnas utan att få bilden att anta samma proportioner som resten av tiden. Den bilden sticker nämligen ut från allt annat.

Genomgående för att arbeta med tidsskador är att befästa och skapa vår tillvaro utifrån nuet. Det är dock av än större vikt när något blivit uppförstorat eller vi fastnat i en tid. Då behöver vi hitta tillbaka till nuet.

Att fastna i en tid

Man kan också fastna i en tid och då ofta i en sekvens. För en människa som exempelvis mist någon och inte kunnat hantera det kan tiden skadas så att det lika gärna kunde ha gått sju sekunder som sju år sedan det hände. En sådan människa kan fastna på ett sätt där de går sönder på nytt varje dag.

Såväl en människa som en plats kan fastna i en viss tid. När något traumatiskt händer på en plats så ristas den tiden in där. När tiden inte har gått vidare på en plats kan man komma dit och uppleva traumat på nytt.

Övning: Att kartlägga blockeringar

Ett trauma lämnar ett avtryck i vår energikropp vilket med tiden kan utvecklas till fysiska sjukdomar. Det innebär att traumat har en plats. Genom att observera oss själva kan vi komma underfund med vilka blockeringar vi har, var de sitter och hur de påverkar oss. Med den kunskapen blir det lättare att läka.

Till den här övningen behöver du en lugn plats, papper och penna. Gör en snabb skiss av din kropp innan du börjar.

● ● ●

1. Försätt dig i ett meditativt tillstånd.

2. Scanna kroppen. Leta efter förnimmelser som avslöjar ett minskat eller blockerat energiflöde, spänningar och annat som påkallar din uppmärksamhet.

3. När du hittar ett sådant område eller punkt – undersök det noggrant. Hur känns det? Har det en färg? En form? Vad handlar det om? Vad händer när uppmärksamheten fästs vid det? Sitter det ihop med något annat? Ställ frågor, känn efter, peta på och utmana det. Kommunicera med kroppen.

En sådan blockering kan exempelvis uttrycka sig som ett klet, en tagg, en skärva, ett skärp, pulserande rött eller stelnat svart. Det kan vara kopplat till andra problemområden i kroppen, ha sitt ursprung i en sak som sedan byggts på med annat, vara kopplat till ett specifikt minne eller till ett tidigare liv. Det kan ge upphov till känslotillstånd och trigga reaktionsmönster när det observeras. Rita och anteckna dina iakttagelser på skissen.

4. Fortsätt scanna och undersöka tills du känner dig klar.

Du har nu en karta över de blockeringar som du upplever att du har.

Exempel: Kartläggning

En genomsnittlig människa har ofta redan i ung ålder samlat på sig blockeringar där åtminstone en del av dem är sammanlänkade. En kartläggning skulle exempelvis kunna låta såhär:

Jag har ett moln runt huvudet som gör att jag ser dimmigt vilket hör ihop med att jag inte vill se. Jag förstärker det till vardags genom att röka.

Min vänstra arm och mitt hjärta känns avstängda och kalla. Det är som en mur där jag inte släpper in någon och jag tror att det har att göra med min första partner.

Jag har också ett tryck över bröstet som ger mig panikartad andnöd vilket jag misstänker har något att göra med det stängda hjärtat.

Det känns som att jag har en spjutspets inkörd i ryggen, på vänster sida ungefär vid njuren. Jag känner ett svek och kalla ilningar som går därifrån upp mot hjärtat.

Nedanför midjan är jag energimässigt avsnörpt vilket gör att jag varken känner livslust eller sexuell lust.

I mitt kön har jag ett svart klet efter sexuella relationer som jag ångrar.

Mitt högra ben är avdomnat och det känns som att jag går i cirklar. Jag har ingen aning vad det har att göra med.