Psykos

Ett tillstånd som är närbesläktat och ofta överlappande med trauma är psykos. Ordet psykos kommer från grekiskans psȳchē som betyder ’själ’ eller ’liv’ och -osis som kan översättas som ’abnormalt tillstånd’.

När jag pratar om psykos så menar jag ett tillstånd där en person:
• tappat greppet om sig själv eller verkligheten, på grund av att den
• varit med om en svår upplevelse eller kommit underfund med något jobbigt
• som den inte har haft verktyg, vilja eller mod att hantera.

Personens mentala funktioner har gått i baklås eftersom den inte kunnat eller velat hantera situationen på ett bättre sätt. Det är i det läget vanligt att exempelvis fastna i tankar, drabbas av vanföreställningar och att ens funktioner blir drastiskt nedsatta.

Vanliga psykoser

De flesta psykoser är kortvariga och övergående. En person är med om en traumatisk situation som får den att förlora fotfästet men återfår det inom timmar eller dagar. Under den tiden har personen funnit ett sätt att acceptera eller åtminstone hantera situationen så att den inte ska gå upp i limningen.

Vid en långvarig psykos har personen fastnat i tillståndet eftersom den inte kan eller är ovillig att göra det som är nödvändigt för att komma vidare. Det kan exempelvis vara att personen inte hittat ett sätt att hantera situationen, fastnar i gamla vanor och sammanhang, är alltför bekväm för att ta sig vidare eller är rädd för utmaningen.

En psykos kan utlösas av vilken traumatisk upplevelse som helst som personen inte är mentalt förmögen att hantera. Den allra vanligaste utlösande faktorn är att personen förlorar en betydelsefull relation. Det kan exempelvis vara att någon närstående dör, en överraskande skilsmässa eller att en familjemedlem bryter kontakten med en.

En annan utlösande orsak kan vara att man kommit åt minnen eller blottlagt beteenden hos sig själv som man inte vill kännas vid. Psykosen blir då en form av självförsvar inför något som man inte kan eller vill hantera. Jag har inga belägg men en misstanke om att en del så kallade drogutlösta psykoser i själva verket är sådana. Personen har under påverkan kommit åt något som den desperat försökt förtränga. När personen konfronteras med det den försökt förtränga vägrar den arbeta med eller ens kännas vid det varpå personen går i baklås.

Är det dåligt att få en psykos?

Psykosen är ett sammanbrott inför något som vi är ovilliga eller oförmögna att lösa. Problemet är inte psykosen utan vår ovilja eller oförmåga att konfrontera, acceptera och lösa det underliggande bekymret.

En psykos må kännas eländig men som väckarklocka kan den vara bra. Så länge livet känns hanterbart är incitamentet att lösa ett begravt bekymmer litet men vid ett akut sammanbrott ställs vi öga mot öga med uppgiften att läka och växa. Sådana sammanbrott rymmer en oerhörd utvecklingspotential som vi har all anledning att vara tacksamma för.

Hallucinationer

En hallucination är något som kan uppfattas som externt och verkligt utan att det till synes finns något faktiskt yttre stimuli. En klassisk nidbild av hallucinationen är seriefiguren som ser rosa elefanter på fyllan. Den nidbilden lever kvar i det allmänna samtalet om sinnesförändrande substanser där hallucinationer‌ ‌ofta‌ ‌antas mena‌ vanföreställningar‌ ‌utan meningsfull förankring i verkligheten. Det är något slags inre nonsens som kokats ihop av vår egen hjärna.

Inre hallucinationer

Få hallucinationer är meningslösa vanföreställningar. Snarare är de återspeglingar av vårt inre, såväl det medvetna som det undermedvetna. De är inte rosa elefanter sprungna ur ingenting utan är i allra högsta grad meningsfulla representationer av sådant vi bär med oss. Vi må uppleva att vi ser, känner eller hör något utanför oss själva men vid en inre hallucination kommer signalen i själva verket inifrån. Utmaningen är att avkoda hallucinationen. Vad är den ett uttryck för? På vilket sätt får den mening i förhållande till mitt liv?

Yttre hallucinationer

Jeremy Narby lägger i boken The Cosmic Serpent fram en helt annan bild av hallucinationen. Enligt honom menar de sydamerikanska shamanerna han besökt att hallucinationen är en yttre företeelse. Vad enteogener gör är att öppna upp vårt seende så‌ ‌att‌ ‌vi‌ ‌kan‌ ‌se‌ ‌sådant‌ ‌som‌ ‌annars‌ ‌är‌ ‌dolt‌ ‌för‌ ‌oss.‌

I vårt vardagliga liv är våra sinnen avtrubbade. Det vi förnimmer till vardags är därför bara en bråkdel av allt som kan förnimmas. Med tiden glömmer vi att vi kunnat uppfatta så mycket mer. Vår världsbild smalnar av så att vi till slut tror att det enbart är de grövsta stimuli som är verkliga. Detta är illusionen som döljer tillvarons mer subtila uttryck. Enteogener kan upplösa den illusionen så att vi kan se vad som faktiskt finns där. De ger oss tillgång till andra verkligheter och möjligheter.

Vad‌ ‌är‌ ‌då‌ ‌rätt?‌

Båda‌ ‌är‌ ‌rätt.‌ ‌En‌ ‌del‌ ‌hallucinationer‌ ‌är‌ ‌tydliga ‌återspeglingar‌ ‌av‌ ‌vad‌ ‌som‌ ‌rör‌ ‌sig‌ ‌i‌nom oss.‌ ‌Andra‌ ‌är‌ ‌uppenbarligen‌ ‌verkligheter‌ ‌som‌ ‌ligger‌ ‌utanför‌ ‌vårt‌ ‌vanligtvis‌ ‌smala‌ ‌spektrum‌ ‌av‌ ‌varseblivning.‌ Fel‌ ‌blir‌ ‌det‌ ‌när‌ ‌man‌ ‌tror‌ ‌att‌ ‌enbart‌ ‌ett‌ ‌av‌ ‌sätten‌ ‌att‌ ‌förstå‌ ‌hallucinationer‌ ‌är‌ ‌rätt‌ ‌och‌ ‌därför‌ ‌avfärdar‌ den‌ ‌andra.‌ ‌Då‌ ‌saknar‌ ‌man‌ ‌förståelse‌ ‌för‌ ‌en‌ ‌otroligt‌ ‌stor‌ ‌del‌ ‌av‌ ‌vad‌ ‌som‌ ‌faktiskt‌ ‌händer.‌ 

Hallucinationer och det undermedvetna

–‌ ‌Du‌ ‌förstår‌ ‌inte,‌ ‌Daniel.‌ ‌Om‌ ‌du‌ ‌håller‌ ‌på‌ ‌med‌ ‌sådana‌ ‌substanser‌ ‌så‌ ‌kommer‌ ‌saker‌ ‌från‌ ‌ditt‌ undermedvetna‌ ‌att‌ ‌komma‌ ‌upp.‌ ‌Och‌ ‌du‌ ‌vet‌ ‌aldrig‌ ‌vad‌ ‌som‌ ‌finns‌ ‌där‌ ‌nere.‌
–‌ ‌Men‌ ‌det‌ ‌är‌ ‌ju‌ ‌precis‌ ‌det‌ ‌jag‌ ‌vill.‌ ‌Jag‌ ‌vill‌ ‌släpa‌ ‌upp‌ varenda‌ rädsla‌ ‌och‌ ‌spöke‌ ‌i‌ ‌ljuset ‌så‌ ‌att‌ ‌jag‌ ‌kan‌ ‌befria‌ ‌mig‌ ‌från‌ ‌dem.‌

● ● ●

Samhällets‌ ‌rädsla‌ ‌för‌ ‌enteogener ‌och‌ ‌hallucinationer‌ ‌handlar‌ ‌till‌ ‌stor‌ ‌del‌ ‌om‌ ‌just‌ ‌detta‌ –‌ rädslan‌ ‌för‌ det‌ ‌undermedvetna.‌ ‌Vi‌ ‌är‌ ‌skräckslagna‌ ‌för‌ ‌vad‌ ‌vi‌ ‌tryckt‌ ‌ner‌ ‌och‌ ‌försökt‌ ‌glömma,‌ ‌såväl‌ ‌individuellt‌ som‌ ‌kollektivt.‌ ‌När‌ ‌vi‌ ‌plockar‌ ‌upp‌ ‌det‌ ‌kommer‌ ‌vi‌ ‌inte‌ ‌bara‌ ‌behöva‌ ‌möta‌ ‌alla‌ ‌de‌ ‌trauman‌ ‌vi‌ ‌utsatts‌ ‌för utan‌ ‌också‌ ‌alla‌ ‌de‌ ‌trauman‌ ‌som‌ ‌vi‌ ‌utsatt‌ ‌andra‌ ‌för,‌ ‌vilket‌ ‌i många fall är‌ ‌en‌ ‌betydligt‌ ‌mycket‌ ‌större‌ ‌utmaning.‌ Den‌ ‌som‌ ‌möter‌ ‌sitt‌ ‌undermedvetna‌ ‌behöver‌ ‌ta‌ ‌ansvar‌ ‌för‌ ‌sina‌ ‌gamla‌ ‌trauman,‌ ‌säga‌ ‌sina‌ förlåt‌ ‌och‌ framöver‌ ‌försöka leva‌ ‌bättre.‌

Om‌ ‌vi‌ ‌mötte‌ ‌vårt‌ ‌undermedvetna‌ ‌på‌ ‌en‌ ‌kollektiv‌ ‌skala‌ ‌skulle‌ ‌vi‌ ‌behöva‌ ‌ta‌ ‌ansvar‌ för‌ ‌alla‌ ‌de‌ ‌smutsigheter‌ ‌som‌ ‌vi‌ ‌alla‌ ‌vet‌ ‌om ‌men‌ ‌försöker‌ ‌ignorera.‌ ‌Vi‌ ‌skulle‌ ‌behöva‌ ‌rannsaka‌ ‌hur‌ ‌vi‌ behandlar‌ ‌kvinnor,‌ ‌invandrare,‌ ‌barn,‌ ‌fattiga‌ ‌och‌ ‌de‌ ‌som‌ ‌behöver‌ ‌oss‌ ‌mest.‌ ‌Vi‌ ‌skulle‌ ‌på‌ ‌allvar‌ ‌behöva‌ möta‌ ‌hur‌ ‌vi‌ ‌behandlar‌ ‌djur,‌ ‌förgiftar‌ ‌jorden,‌ ‌vältrar‌ ‌oss‌ ‌i‌ ‌vapen,‌ ‌våld‌ ‌och‌ ‌död.‌ ‌Och‌ ‌tusen‌ ‌andra‌ smutsiga‌ ‌hemligheter‌ ‌som‌ ‌vi‌ ‌alla‌ ‌känner‌ ‌till‌ ‌och‌ ‌bidrar‌ ‌till‌ ‌varje‌ ‌dag. Det‌ ‌är‌ ‌väl‌ ‌klart‌ ‌att‌ ‌vårt‌ ‌samhälle‌ ‌är‌ ‌skräckslaget‌ ‌inför‌ ‌blotta‌ ‌tanken‌ ‌att‌ ‌kika‌ ‌i‌ ‌det‌ ‌undermedvetna ‌för‌ aldrig‌ ‌har‌ ‌vi‌ ‌gjort‌ ‌så‌ ‌mycket‌ ‌fel‌ ‌och‌ ‌på‌ ‌en‌ ‌sådan‌ ‌monumental‌ ‌skala‌ ‌som‌ ‌vi‌ ‌gör‌ ‌just‌ ‌nu.‌

Ett‌ ‌vet‌ ‌jag‌ ‌dock‌ ‌säkert.‌ ‌Vi‌ ‌kommer‌ ‌inte‌ ‌att‌ ‌lösa‌ ‌vår situation med fortsatt förträngning, varken individuellt eller kollektivt.‌

Hallucinationer och andra verkligheter

Shamaner,‌ ‌medicinmän,‌ ‌häxor‌ ‌och‌ ‌liknande‌ ‌har‌ ‌länge‌ ‌utforskat‌ ‌andra‌ ‌verkligheter.‌ ‌I‌ ‌vår‌ ‌materiellt‌ orienterade‌ ‌värld‌ ‌får‌ ‌vi‌ ‌ibland‌ ‌för‌ ‌oss‌ ‌att‌ ‌det‌ ‌enda‌ som‌ ‌är‌ ‌verkligt‌ ‌är‌ ‌det‌ som ‌vi‌ ‌kan‌ ‌ta‌ ‌på ‌men‌ ‌den‌ ‌ståndpunkten‌ ‌verkar‌ ‌för‌ ‌mig‌ ‌fullkomligt‌ ‌orimlig‌ ‌när‌ människor‌ ‌världen över‌ ‌och‌ ‌i‌ ‌alla‌ ‌tider‌ ‌haft‌ ‌upplevelser‌ ‌av‌ ‌sådant‌ ‌som‌ ‌andar,‌ ‌själen,‌ ‌tidigare‌ ‌liv‌ ‌och‌ ‌besjälad‌ ‌natur.‌

Vi‌ ‌kan‌ ‌alla‌ ‌få‌ ‌tillgång‌ ‌till‌ ‌sådana upplevelser av andra‌ ‌verkligheter.‌ ‌Det‌ ‌finns‌ ‌en‌ ‌mängd‌ ‌tekniker‌ ‌och‌ hjälpmedel ‌där‌ ‌enteogener ‌är‌ bland de ‌äldsta‌ ‌i‌ ‌mänsklighetens‌ ‌historia.‌ ‌I‌ ‌ett‌ ‌tillstånd‌ ‌då‌ ‌vi‌ ‌får‌ ‌tillgång‌ till‌ ‌andra‌ ‌verkligheter‌ ‌finns‌ ‌det‌ ‌få‌ ‌gränser‌ ‌för‌ ‌vad‌ ‌som‌ ‌är‌ ‌möjligt.‌

Med enteogener är upplevelser som vi i andra fall skulle uppfatta som otroliga eller rent magiska vanligt förekommande. Det kan exempelvis vara att:
• förnimma människors auror och energiflöden/blockeringar
• ha förmåga att kommunicera med kroppen
• förnimma energimönster i naturen, vatten under jord och djurs rörelse
• ha förmåga att kommunicera med djur, växter, naturen och elementen
• ha förmåga att förnimma och kommunicera med andar, naturväsen, navigera andra verkligheter och tidigare liv
• koppla in i själens visdom

För någon som arbetar med enteogener är detta varken konstigt eller märkvärdigt. Det kräver dock förmåga och förankring att navigera sådana verkligheter. Därför är det klokt att ha med sig någon som kan om man själv inte känner sig trygg med det.

Att se karaktärsdrag och parasiter

Han har auktoritära drag så jag blev inte förvånad att se honom som en general under vår resa tillsammans.

● ● ●

En sorts hallucinationer som varit särskilt vanliga för mig är att en människas karaktärsdrag uttrycks eller förstärks visuellt. Medan den som är auktoritär kan se ut som en general kan den som är ett busfrö ta sig skepnaden av ett skogstroll, den som har en inneboende trädgårdsmästare anta formen av en vis gammal man i naturen och den som är manipulativ och elak se rent grotesk ut.

Gränsen mellan vad som faktiskt tillhör personen och vad som tillhör en själv är dock sällan knivskarp så man bör inte låta det allena bestämma ens uppfattning om personen. Låt det snarare vara en av många ledtrådar som tillsammans skapar en bild.

Enteogener har också en förmåga att avslöja parasiterande energier. För mig har det framförallt gällt medvetna parasiter som på olika sätt kontrollerar en persons beteenden och hallucinationerna kopplade till det är sådana som Jeremy Narby skulle kalla yttre hallucinationer. Människor som har parasiterande energier har ofta märkliga egenheter för sig samtidigt som den styrande kraften bakom försöker dölja sig. Med enteogener ser jag igenom illusionerna som parasiten använder för att vilseleda. Tittar jag sedan in i personens ögon så syns parasiten tydligt och förmågan att se förstärks betydligt av enteogenerna.

En parasit som blir påkommen kan dock bli aggressiv så ser du en parasit och inte är i en situation där du kan konfrontera och avlägsna den så låtsas att du inte ser den. Observera i smyg.

Den fetaste hallucinationen

– Shit, du måste komma och kolla den här blomman. Det är helt galet.
Vi stod där en bra stund tillsammans och förundrades över hallucinationen vi delade. Blomman som bara. Wow. Tills vi började inse att det överhuvudtaget inte hände något med blomman. Den bara. Var. En blomma. Precis som blommor är. Helt fantastisk. En visuell orgasm helt i sin egen rätt.

● ● ●

De är de fetaste hallucinationerna, de där ögonblicken då man står och storögt förundras över något i tron om att enteogenerna skruvat till upplevelsen, men då det visar sig att de snarare fått vanans och vardagens slöjor och illusioner att falla bort. Kvar blir det som faktiskt är och sett med vakna ögon är det fullkomligt fantastiskt.

När hallucinationer dröjer sig kvar

I dagarna och veckorna efter en session är det vanligt att befinna sig i ett afterglow-tillstånd där man nyvaket betraktar världen. Tröskeln över till det enteogena tillståndet är lågt och hallucinationer kan ibland dröja kvar, framförallt hallucinationer av det yttre slaget. När vi aktiverat ett förfinat seende eller sätt att förnimma vår omvärld så är det inte självklart att gå tillbaka till att se världen som den var för oss tidigare.

Låt mig återvända till ett exempel som jag redan nämnt i boken. När jag med hjälp av LSD läkte min depression så hade jag en upplevelse där jag för första gången såg trädens löv igen. I flera år hade jag bara sett pinnar med ett grönt blurr ovanpå. Men plötsligt såg jag alltså hundratals individuella löv. Mitt seende hade förfinats och efter den upplevelsen kunde jag inte gå tillbaka till att se ett grönt blurr.

I den upplevelsen hittade jag tillbaka till att se något som vi alla är överens om finns, nämligen löv. Men låt säga att upplevelsen gällde något vi inte alla var överens om. Säg istället att personen från en dag till en annan började se auror eller förnimma växters förehavanden. Personen skulle kanske acceptera upplevelsen under en session men skulle den acceptera den efter sessionen? Om den inte gjorde det, hur skulle den då beskriva vad som händer?

En förklaring som jag landar i är att vi öppnat upp nya sätt att förnimma saker och har svårt att stänga ner dem, om stänga ner ens vore realistiskt eller önskvärt. Den som då gör tolkningen att det de ser inte är sant kan tro att något är fel. Mitt råd är då att stanna med, acceptera och kontemplera effekterna. Vad är de ett uttryck för?

Den som snarare försöker förstå saken ur ett västerländskt medicinskt perspektiv skulle förmodligen dra andra slutsatser. När enteogena effekter kommer plötsligt långt efteråt kallas de flashbacks. När de snarare är långvarigt kvardröjande effekter kallas det för HDDP-syndrom. Vetenskapligt är begreppen omtvistade men det finns uppenbarligen de som har sådana upplevelser, även om de är mycket ovanliga.

En tolkning av HDDP som verkar ha visst vetenskapligt stöd är att det är en cocktaileffekt i kombination med depressivitet. Enteogener allena har inte visats ge HDDP. Däremot har sådana effekter rapporterats av blandmissbrukare med depressiva tillstånd.