Shamanen

Ordet shaman betyder “den som vet” och kommer ursprungligen från evenkerna, en ursprungsbefolkning som återfinns i Ryssland, Mongoliet och Kina. Idag används det dock snarare som ett samlingsbegrepp för att beskriva sådana roller eller funktioner oavsett varifrån de kommer. I denna bredaste benämning skulle alltså kunna räknas in medicinmän/kvinnor, häxor, häxdoktorer, runmagiker, nåjder, völvor, druider, prästinnor, curanderos och helare av många slag och från världens alla hörn.

De flesta av dessa skulle emellertid aldrig kalla sig för shamaner eftersom de ju har sina egna namn för rollen. När ordet används som titel så är det ofta för att överbrygga den språkliga okunskapen kring den lokala termen eller för att det saknas en lokal term. Den som i Sydamerika snarare skulle kalla sig curandero (helare) eller ayahuascero (shaman som arbetar specifikt med Ayahuasca) skulle kunna använda det mer välkända ordet shaman för att göra sig förstådd. Som kontrast till detta använder många ordet shaman eftersom det saknas ett lämpligt lokalt uttryck.

Det som förenar

Jag upplever att det framförallt är två saker som förenar alla dessa olika traditioner och som därför skulle utgöra en definition av shamanism i dess bredaste bemärkelse, det vill säga som samlingsbegrepp.

Naturkontakt och animism. Shamanen arbetar i nära kontakt med naturen som också upplevs vara besjälad. Naturen ger oss medicin och material men håller också minnen och är hem till entiteter av många slag. Det är inte bara möjligt utan ofta centralt att kunna kommunicera med naturen och dess invånare.

Kontakt med andevärld. Shamanen arbetar i nära kontakt med andevärlden. Dessa kontakter begränsas inte enbart till naturen utan kan också inbegripa så vitt skilda saker som förfäder, kraftdjur, guider, änglar och tidigare liv.

Den egna resan

Utöver kontakten med naturen och andevärlden är det vanligt att shamanen är någon som själv upplevt och övervunnit svårigheter i livet. Det är någon som företagit sin egen läkanderesa och på så sätt frigjort sin potential och funnit verktyg för att hjälpa andra. I många fall är det rent av det som varit startskottet för personens resa till att bli shaman.

Tradition eller ursprungsshamanism

Utöver det som förenar finns det naturligtvis också mycket som skiljer även om mycket snarare är olika tolkningar av samma sak. En skiljelinje man skulle kunna dra går vid de som verkar inom en tradition och de som inte gör det.

De som verkar inom en tradition går ofta i lära hos en eller flera mästare inom den traditionen. Kunskapen förs vidare från mästare till lärjunge och det finns ofta beprövade sätt som lärjungar väljs ut och tränas.

Vi behöver shamaner.
Om vårt samhälle inte tillhandahåller dem,
så kommer universum att göra så.
Joe Lewels

I kontrast finns en ursprungsshamanism som inte förs vidare genom en specifik tradition utan som gror i människor i de mest skilda sammanhang. Shamaner med en sådan bakgrund är oftare vad vi skulle kalla självlärda vilket snarare betyder att de inte haft någon människa som mästare. Istället kan de ha lärt sig av andevärlden, enteogener, sina medmänniskor och livet i stort. De kan ha inspirerats av många traditioner eller inga alls.

I många kulturer har förföljelsen av den gamla visdomen varit så brutal att det inte finns någon tradition att bygga vidare på. Ibland har de som fått kallet då fått återupptäcka sitt eget ursprung genom andras traditioner. I andra fall har de istället fått förlita sig på den egna kontakten med andevärlden och Moder Jord. För även om visdomen förföljts så kan den inte utrotas. Den väntar bara på att återupptäckas.

Visdomen finns inom oss alla.

avslut web