Vi människor har en tendens att gömma undan och förtränga sådant som vi tycker är jobbigt eller skäms för och det fräter sedan på oss inifrån. Samlar vi tillräckligt mycket på lager så förgör det oss till slut men även förhållandevis lite kan ge stora bekymmer. Vi blir förljugna, rädda och begränsade människor, oroliga för att bli påkomna eller att komma ihåg. När vi istället minns och törs blotta oss själva neutraliserar vi det som vi gömt undan.
Om du tar fram det du har inom dig
så kommer det du har inom dig att rädda dig.
Om du inte tar fram det du har inom dig
så kommer det du har inom dig att förgöra dig.
Jesus i Thomasevangeliet
Översatt från Elaine Pagels engelska översättning.
● ● ●
Under flera års tid var jag noga med att inte låta världar mötas. Å ena sidan arbetade jag med politik, å andra sidan hängav jag mig åt att läka och växa med hjälp av enteogener. Jag ljög inte men för att kunna göra båda var jag tvungen att dölja något som var in i själen viktigt för mig vilket med tiden fick mig att känna mig alltmer splittrad. Samtidigt fanns där en oro att jag skulle kunna bli avslöjad eller rentav utpressad.
Jag kom till en punkt då jag behövde smälta samman igen och ville samtidigt undanröja hållhakarna som människor kunde ha på mig. Så jag startade en blogg och började berätta allt det där som jag var orolig för att människor skulle få reda på om mig. Jag började med allt som hade med enteogener att göra men gick snart vidare till annat som ofta satt än längre in. Sådant som jag visste skulle väcka känslor, som kunde fördömas, förnekas, förringas eller förlöjligas. Jag skrev om andliga upplevelser, om dåliga val jag gjort och om situationer som jag skämts för.
Jag satt ofta där med en oro på gränsen till panik över en text som jag egentligen inte alls ville publicera. Och när jag kände den där oron så visste jag att just detta måste jag publicera. Det var samma sak varje gång. Oron innan jag publicerade och lättnaden efteråt. För var hemlighet som jag släppte fram gick jag lite lättare, var lite gladare och sov lite bättre.
I två års tid skrev jag med intentionen att integrera, läka och rensa ut. När vårdagjämningen kom det andra året var jag äntligen klar. Jag inbillar mig inte att jag är slutgiltigt färdig med att vända ut och in på mig själv för det här livet, men jag är inte längre splittrad och jag hyser ingen oro för att någon ska få reda på någonting om mig. Jag har mött och gjort upp med mitt förflutna.
Många människor sorterade bort sig själva ur mitt liv under den perioden samtidigt som andra tillkom och uppskattade ärligheten.
Sociala medier
Jag pratade med en kvinna som gjort någonting liknande men istället för att skriva en blogg hade hon börjat avslöja saker om sig själv på Facebook för att utmana sig själv att vara ärlig med vem hon är.
– Jag kan nog ha gått lite väl långt ibland och berättat saker som folk verkligen inte ville höra men för mig var det en del av utmaningen, berättade hon för mig.
Precis som sociala medier gör det lätt för oss att skapa förljugna identiteter så gör de det också lätt för oss att vara ärliga och sårbara inför varandra. När vi är ärliga och sårbara så attraherar vi människor som också vågar vara ärliga och sårbara och alienerar de som inte vågar vara det. På så vis gör vi plats åt och odlar ärligare kontakter.
Det är dock kanaler som också dras med betydande bekymmer. Saker sparas och det är svårt att radera sådant som tillhör det förgångna. Människor med ont uppsåt kan försöka använda ens process mot en och förvränga det man sagt. I en annan tid eller annat sammanhang kan det man skrivit helt missförstås. Det kan därför ibland vara viktigt att begränsa ämnesvalen efter vilka man når.
Ett sätt att göra det på är att begränsa vem som kan läsa det man skriver, exempelvis till enbart vänner. Ett annat är att skapa en stängd grupp med det specifika syftet att dela det man skriver. På så vis har man kontroll över vem som släpps in och vänner kan själva välja om de vill följa med på resan. Väljer man att ha en blogg kan man sätta lösenord på den och vara selektiv med vilka som får det.
Gällande ämnesval kan man välja att hantera ämnen på olika sätt. Allt passar sig kanske inte att avhandlas på samma sätt och med samma människor. Jag menar inte att man ska begränsa ämnena man tar upp utan enbart att när så behövs finna olika utlopp för dem. Begränsar vi oss till att enbart ta upp vissa ämnen så begränsar vi också vår frigörelse till enbart de områdena.
När du har publik
Om du låter andra läsa det du skriver, kom ihåg varför du skriver. Poängen med att blotta oss är att befria oss från våra egna rädslor och begränsningar, inte att söka bekräftelse för att vi gör det. Huruvida någon läser, gillar eller kommenterar det du skriver är mindre viktigt.
Det viktiga för din läkning och ditt växande är att du är modig och utmanar dig själv. Att vara modig är inte att berätta det som väcker mest uppmärksamhet, utan att berätta det som skrämmer dig mest att avslöja.
Att skriva av sig
Det finns många sätt att skriva terapeutiskt som inte förlitar sig på en publik. För många fyller exempelvis dagboken en terapeutisk funktion.
När man har ett avgränsat område i livet som är bekymmersamt, såsom en skilsmässa eller ett dödsfall, kan det vara av värde att skriva specifikt kring det och konstruera sin egen ceremoni för att få till ett bra avslut.
Vid en skilsmässa kan man exempelvis skriva ner all ilska och besvikelse man hyser gentemot den andra personen, allt man behöver förlåta och allt man själv behöver förlåtelse för. Med allt som kan behöva uttryckas i en sådan situation så kan det vara ett arbete som tar flera månader. Någonstans är det dock viktigt att ett sådant arbete också får ett tydligt avslut så att vi inte använder processen som förevändning för att vältra oss i det som varit. Gör vi det så slutar skrivandet vara en del av lösningen och bidrar istället till problemet.
När allt är skrivet stänger vi processen. Ett klassiskt sätt att göra det på är att koppla loss från det som varit genom att symboliskt elda upp det vi skrivit och därefter önska alla inblandade gott i livet. Vilket sätt som passar dig bäst är upp till dig att komma underfund med.
Vid ett dödsfall skulle det istället kunna handla om att minnas och vara tacksam för det som varit för att därefter kunna säga farväl och fortsätta leva. Tillvägagångssättet vore i princip detsamma; att skriva avgränsat och med ett tydligt avslut, gärna med en ceremoni som markerar avslutet.
Tacksamhetsbrev
Vi har oerhört mycket att vara tacksamma för i livet men begriper det kanske inte alltid eftersom vi fokuserar på annat. Hur vi än gör det så gör det oss gott att stanna upp och vara tacksamma för allt livet ger oss möjlighet att uppleva.
Ett sätt att fokuserat arbeta med tacksamhet är att skriva ett tacksamhetsbrev till sig själv eller någon annan. Det kan vara särskilt förlösande om man befunnit sig i en långvarig konflikt eller annan låst position till en person och har svårt att se allt man har att vara tacksam för i den relationen. När vi styr om vårt fokus från konflikt till tacksamhet uppmärksammar och minns vi andra saker.
Det kan vara en stor utmaning att fokusera om så, särskilt när det finns mycket fientlighet och ilska. För att släppa sådana känslor helt rekommenderar jag att det kompletteras med en förlåtelsevandring.
När brevet är skrivet kan du själv välja om du vill ge det till personen som det berör eller om du vill avsluta skrivprocessen på annat sätt.