Prioriteringar

Jag valde en väg i livet som innebar stora utmaningar och påfrestningar. Och jag var nöjd med det valet eftersom jag strävade efter största möjliga personliga och andliga utveckling.

När jag en bit in i arbetet med utmattningen skärskådade mina prioriteringar insåg jag dock att den prioriteringen inte längre låg i linje med vad jag ville ha ut av livet. Det var dags att omprioritera och göra andra val.

● ● ●

Det som en gång var en fullt rimlig prioritering behöver inte längre vara det. På samma sätt som med andra programmeringar kan en prioritering löpa på i bakgrunden trots att den inte längre är aktuell eller relevant. Om man har en sådan dissonans i livet kan det bidra till utmattning eftersom utmaningarna man får inte längre ligger i linje med vad man faktiskt vill.

När vi upptäcker att vi prioriterar fel i livet finns det ett antal saker vi kan eller bör göra:
• Avsluta den nuvarande programmeringen.
• Undersöka nuläget.
• Hitta våra nya prioriteringar.
• Implementera de nya prioriteringarna.

Avsluta programmeringen

När vi medvetandegjort oss om och accepterat att vi bär på prioriteringar som inte längre gynnar oss vill vi avsluta dem för att ge plats åt något nytt. Men hur avslutar vi en prioriteringsprogrammering?

Jag skulle säga att vi först behöver känna oss klara med det vi vill avsluta. Om vi inte gör det finns det fortfarande någonting inom oss som håller kvar vid det gamla. Det kan vara att vi fortsätter locka fram samma slags utmaningar eller mer subtilt att vi längtansfullt ser tillbaka på det som varit. En nostalgi som ett slags ältande. Inte heller då är vi klara för ett ordentligt avslut. Jag menar naturligtvis inte att vi ska glömma det som varit utan bara att vi inte längtansfullt ska fortsätta klamra oss fast vid det.

För mig sammanfattades min tidigare prioritering i en rad text, ett mantra som jag upprepat så många gånger att jag tröttnat på att höra mig själv säga det. “Min passion i livet är personlig och andlig utveckling.” Underförstått i det låg att jag strävade efter maximal utveckling oavsett konsekvenserna. Jag behövde sluta säga det och börja säga något nytt. Något som låg i samklang med vad jag ville nu.

Personlig och andlig utveckling är alltjämt min passion men inte längre maximal utveckling oavsett konsekvenserna.

När vi är färdiga att släppa taget om något kan vi göra det med en egen ceremoni för ändamålet. I en sådan är det brukligt att offra något symboliskt för det som varit och låta det transformeras, exempelvis genom eld. En annan betydelsefull del är att genuint uttrycka sin tacksamhet för det som varit och de lärdomar som det fört med sig. Men till syvende och sist är din ceremoni för att släppa taget din egen skapelse. Släpp taget på det sätt som känns bäst för dig.

Undersöka nuläget

Innan vi påbörjar ett förändringsarbete kan det vara till hjälp att veta vilket vårt utgångsläge är. Utan att veta var vi befinner oss kan det vara svårt att veta vilket håll vi ska gå för att komma dit vi vill. En övning för att reflektera över nuläget finner du i nästa avsnitt om tidsanalys.

Hitta nya prioriteringar

Att prioritera handlar om var vi lägger vår tid och energi. Där vi lägger vår tid och energi är där det händer saker.

Förmodligen har de nya prioriteringarna knackat på dörren en stund nu. Kanske har vi rent av släppt in gästerna men sedan inte riktigt vetat var vi skulle göra av dem. När vi släpper de gamla prioriteringarna kan vi känna oss vilsna men när vi finner de nya är vi kanske ändå inte särskilt överraskade att det var just de som skulle ta platsen.

Är det inte är helt uppenbart vilka våra nya prioriteringar är eller om de behöver befästas ytterligare och ges energi så finns det många sätt att göra det. Några som ligger mig varmt om hjärtat är:
• Övningen Min perfekta framtid.
• I kontemplation, riktad meditation eller djupmeditation.
• I ceremoni med andehjälpare och/eller enteogener.
• Genom egenterapi i naturen.

Utesittning

Ett annat sätt som är vanligt förekommande i kulturer världen runt är det som på svenska kallas utesittning och på engelska vision quest.

Innan vi inleder en utesittning kontemplerar vi våra frågor och vår intention så att de är så koncisa som möjligt. Med tydlig intention hittar vi sedan en plats i naturen där vi sätter oss ner för att meditera till dess att vi funnit svaren vi söker.

En utesittning varar i många fall flera dygn och utöver att meditera är vi under tiden vaksamma på tecken, drömmar och naturens viskningar. Ta gärna också med ditt kreativa uttryck för att dokumentera det som dyker upp.

I många traditioner är det vanligt att kombinera utesittningen med fasta för att nå djupare.

Implementera nya prioriteringar

När allt är släppt, när vi tackat och tagit farväl, när vi funnit våra nya prioriteringar och lyckats beskriva dem återstår bara en sak. Att göra det.

Vad behöver du för att lyckas med den processen? Efter att helhjärtat ha bestämt mig så är svaret för egen del huvudsakligen påminnelse. Jag behöver kontinuerligt påminna mig själv om vad det är jag prioriterar, vad det är jag ska fokusera min tid och energi på. Vissa skriver små meddelanden till sig själva som de hänger upp här och var omkring sig. Andra bär kraftsmycken för att påminna sig.

Jag föredrar det talade ordet. Genom mina ord skapar jag och genom mina ord påminner jag mig om vad jag vill skapa och återskapa. Därför är en enkel mening likt ett mantra som fångar essensen av det jag vill åstadkomma så kraftfull. Jag berättar den för mig själv och människor jag möter och befäster på så vis om och om igen vad det är jag prioriterar i livet.

Terapeutiskt skrivande

Vi människor har en tendens att gömma undan och förtränga sådant som vi tycker är jobbigt eller skäms för och det fräter sedan på oss inifrån. Samlar vi tillräckligt mycket på lager så förgör det oss till slut men även förhållandevis lite kan ge stora bekymmer. Vi blir förljugna, rädda och begränsade människor, oroliga för att bli påkomna eller att komma ihåg. När vi istället minns och törs blotta oss själva neutraliserar vi det som vi gömt undan.

Om du tar fram det du har inom dig
så kommer det du har inom dig att rädda dig.
Om du inte tar fram det du har inom dig
så kommer det du har inom dig att förgöra dig.
Jesus i Thomasevangeliet
Översatt från Elaine Pagels engelska översättning.

● ● ●

Under flera års tid var jag noga med att inte låta världar mötas. Å ena sidan arbetade jag med politik, å andra sidan hängav jag mig åt att läka och växa med hjälp av enteogener. Jag ljög inte men för att kunna göra båda var jag tvungen att dölja något som var in i själen viktigt för mig vilket med tiden fick mig att känna mig alltmer splittrad. Samtidigt fanns där en oro att jag skulle kunna bli avslöjad eller rentav utpressad.

Jag kom till en punkt då jag behövde smälta samman igen och ville samtidigt undanröja hållhakarna som människor kunde ha på mig. Så jag startade en blogg och började berätta allt det där som jag var orolig för att människor skulle få reda på om mig. Jag började med allt som hade med enteogener att göra men gick snart vidare till annat som ofta satt än längre in. Sådant som jag visste skulle väcka känslor, som kunde fördömas, förnekas, förringas eller förlöjligas. Jag skrev om andliga upplevelser, om dåliga val jag gjort och om situationer som jag skämts för.

Jag satt ofta där med en oro på gränsen till panik över en text som jag egentligen inte alls ville publicera. Och när jag kände den där oron så visste jag att just detta måste jag publicera. Det var samma sak varje gång. Oron innan jag publicerade och lättnaden efteråt. För var hemlighet som jag släppte fram gick jag lite lättare, var lite gladare och sov lite bättre.

I två års tid skrev jag med intentionen att integrera, läka och rensa ut. När vårdagjämningen kom det andra året var jag äntligen klar. Jag inbillar mig inte att jag är slutgiltigt färdig med att vända ut och in på mig själv för det här livet, men jag är inte längre splittrad och jag hyser ingen oro för att någon ska få reda på någonting om mig. Jag har mött och gjort upp med mitt förflutna.

Många människor sorterade bort sig själva ur mitt liv under den perioden samtidigt som andra tillkom och uppskattade ärligheten.

Sociala medier

Jag pratade med en kvinna som gjort någonting liknande men istället för att skriva en blogg hade hon börjat avslöja saker om sig själv på Facebook för att utmana sig själv att vara ärlig med vem hon är.
–  Jag kan nog ha gått lite väl långt ibland och berättat saker som folk verkligen inte ville höra men för mig var det en del av utmaningen, berättade hon för mig.

Precis som sociala medier gör det lätt för oss att skapa förljugna identiteter så gör de det också lätt för oss att vara ärliga och sårbara inför varandra. När vi är ärliga och sårbara så attraherar vi människor som också vågar vara ärliga och sårbara och alienerar de som inte vågar vara det. På så vis gör vi plats åt och odlar ärligare kontakter.

Det är dock kanaler som också dras med betydande bekymmer. Saker sparas och det är svårt att radera sådant som tillhör det förgångna. Människor med ont uppsåt kan försöka använda ens process mot en och förvränga det man sagt. I en annan tid eller annat sammanhang kan det man skrivit helt missförstås. Det kan därför ibland vara viktigt att begränsa ämnesvalen efter vilka man når.

Ett sätt att göra det på är att begränsa vem som kan läsa det man skriver, exempelvis till enbart vänner. Ett annat är att skapa en stängd grupp med det specifika syftet att dela det man skriver. På så vis har man kontroll över vem som släpps in och vänner kan själva välja om de vill följa med på resan. Väljer man att ha en blogg kan man sätta lösenord på den och vara selektiv med vilka som får det.

Gällande ämnesval kan man välja att hantera ämnen på olika sätt. Allt passar sig kanske inte att avhandlas på samma sätt och med samma människor. Jag menar inte att man ska begränsa ämnena man tar upp utan enbart att när så behövs finna olika utlopp för dem. Begränsar vi oss till att enbart ta upp vissa ämnen så begränsar vi också vår frigörelse till enbart de områdena.

När du har publik

Om du låter andra läsa det du skriver, kom ihåg varför du skriver. Poängen med att blotta oss är att befria oss från våra egna rädslor och begränsningar, inte att söka bekräftelse för att vi gör det. Huruvida någon läser, gillar eller kommenterar det du skriver är mindre viktigt.

Det viktiga för din läkning och ditt växande är att du är modig och utmanar dig själv. Att vara modig är inte att berätta det som väcker mest uppmärksamhet, utan att berätta det som skrämmer dig mest att avslöja.

Att skriva av sig

Det finns många sätt att skriva terapeutiskt som inte förlitar sig på en publik. För många fyller exempelvis dagboken en terapeutisk funktion.

När man har ett avgränsat område i livet som är bekymmersamt, såsom en skilsmässa eller ett dödsfall, kan det vara av värde att skriva specifikt kring det och konstruera sin egen ceremoni för att få till ett bra avslut.

Vid en skilsmässa kan man exempelvis skriva ner all ilska och besvikelse man hyser gentemot den andra personen, allt man behöver förlåta och allt man själv behöver förlåtelse för. Med allt som kan behöva uttryckas i en sådan situation så kan det vara ett arbete som tar flera månader. Någonstans är det dock viktigt att ett sådant arbete också får ett tydligt avslut så att vi inte använder processen som förevändning för att vältra oss i det som varit. Gör vi det så slutar skrivandet vara en del av lösningen och bidrar istället till problemet.

När allt är skrivet stänger vi processen. Ett klassiskt sätt att göra det på är att koppla loss från det som varit genom att symboliskt elda upp det vi skrivit och därefter önska alla inblandade gott i livet. Vilket sätt som passar dig bäst är upp till dig att komma underfund med.

Vid ett dödsfall skulle det istället kunna handla om att minnas och vara tacksam för det som varit för att därefter kunna säga farväl och fortsätta leva. Tillvägagångssättet vore i princip detsamma; att skriva avgränsat och med ett tydligt avslut, gärna med en ceremoni som markerar avslutet.

Tacksamhetsbrev

Vi har oerhört mycket att vara tacksamma för i livet men begriper det kanske inte alltid eftersom vi fokuserar på annat. Hur vi än gör det så gör det oss gott att stanna upp och vara tacksamma för allt livet ger oss möjlighet att uppleva.

Ett sätt att fokuserat arbeta med tacksamhet är att skriva ett tacksamhetsbrev till sig själv eller någon annan. Det kan vara särskilt förlösande om man befunnit sig i en långvarig konflikt eller annan låst position till en person och har svårt att se allt man har att vara tacksam för i den relationen. När vi styr om vårt fokus från konflikt till tacksamhet uppmärksammar och minns vi andra saker.

Det kan vara en stor utmaning att fokusera om så, särskilt när det finns mycket fientlighet och ilska. För att släppa sådana känslor helt rekommenderar jag att det kompletteras med en förlåtelsevandring.

När brevet är skrivet kan du själv välja om du vill ge det till personen som det berör eller om du vill avsluta skrivprocessen på annat sätt.

Vad är en ritual eller ceremoni?

En ritual är en handling med symbolisk betydelse, i detta fall andlig eller förknippat med personlig utveckling. Ordet ceremoni betyder för mig i många fall samma sak men skulle jag ändå göra en distinktion mellan dem skulle det vara att ceremonin är något mer uppstyrd, mer omfattande och oftare inbegriper andra.

En ritual eller ceremoni för en själv skulle exempelvis kunna vara att bjuda in det nya genom att bränna upp det gamla, att skriva med intentionen att integrera sig själv eller att helga ett kraftsmycke. Tillsammans med andra skulle det exempelvis kunna vara att välsigna maten, hålla en namngivningsceremoni för ett barn eller att i grupp göra en djupdykning i sina trauman och brister med hjälp av enteogener.

Den verkliga ceremonin

Den verkliga ceremonin börjar där den formella slutar.
Linda Hogan

Medan den planerade ritualen eller ceremonin lätt upplevs ha en tydlig början och slut så upplever jag att den pågår så länge vi arbetar med de insikter och utmaningar som den gett oss. Så länge vi arbetar med dem befinner vi oss fortfarande i processen. I det perspektivet blir det som vi vanligtvis tänker på som akten faktiskt bara förspelet och den verkliga ceremonin är när vi omsätter det vi fått till oss i vårt dagliga liv.

Allt kan göras till ceremoni

När vi medvetandegör oss om våra handlingar och vilken symbolisk betydelse de kan ha kan i princip allt göras till ceremoni. Att tömma återvinningen samtidigt som jag lyssnar på en pod och ropar till barnen att skynda sig är knappast ceremoni eftersom jag varken är medvetet närvarande eller fäster någon symbolisk betydelse vid handlingen. Stannar jag däremot upp och tackar det jag sorterat för det goda det fört in i mitt liv och skickar med en önskan om att det ska fortsätta skänka glädje när det återvinns så har även en banal handling som att slänga skräp blivit en meningsfull ceremoni.