Reinkarnationscykeln

Först är man myra, sist träd.
Först är man man, sedan kvinna.
Ärkeängel Ismael

Riktigt så linjär är inte reinkarnationscykeln men som en förenklad beskrivning duger ärkeängel Ismaels beskrivning bra. Först är vi något, sedan något annat. Först utforskar vi en existens och när vi är klara med dess utmaningar går vi vidare till nästa. Och i den långa kedjan av existenser är människa bara en. Vi är inte kronan på verket eller varandets mitt utan snarare en av många livsyttringar som vi kommer att utforska. Medan några i det gärna skulle föreställa sig en hierarki så är det inte så jag får det beskrivet för mig. Det bara är.

Många känner en stark fascination inför eller tillhörighet med exempelvis djur, växter eller platser. Det är ofta för att de levt liv som det djuret, använt den växten tidigare eller haft andra liv på den platsen. Så kan det exempelvis vara när man känner att man hittat hem trots att man aldrig varit på platsen tidigare. Det skvallrar om att man visst varit det, om än inte i detta livet. Och samma är det med människor. Vi träffar någon som vi redan efter en kort tid upplever att vi känt hela livet. Att ödet fört oss samman. Det är ingen slump utan den människan har vi redan byggt en relation med sedan tidigare.

Varför återföds vi?

Vi är här för att uppleva alla aspekter av livet. I det finns inget ont eller gott utan bara olika upplevelser. Vår själ vill uppleva allt – sjukdom och lidande, glädje och dans. I den mänskliga upplevelsen vill vi gärna kategorisera saker som onda eller goda men i en existens som vill utforska varandets alla aspekter finns ingen sådan uppdelning. Saker bara är. I ett liv är vi slaven och i ett annat förslavaren. I ett är vi offret och i ett annat förtryckaren. Hela tiden ett växelspel för att själen ska få möjlighet att utforska alla aspekter och det växelspelet pågår naturligtvis inte enbart mellan liv utan också inom samma liv.

Vi är kort och gott här för att utforska livet och alla dess utmaningar. Det är vår uppgift i alltet. Ändå är våra liv väldigt olika för någon är här för att utforska kärlek medan en annan är här för att utforska ensamhet. Någon har levt många liv som människa och förfinar de sista aspekterna för att sedan söka sig vidare till att återfödas som något annat medan en annan precis blivit människa och undrar hur man egentligen ska bete sig som en.

Detta är alltet som speglar sig i sig själv. I början fanns bara alltet som ett. Inget var åtskilt. Det är svårt att sätta i ord. Vissa kallar det alltet, andra Gud. En vän som använder ordet Gud säger att “Det fetaste Gud någonsin gjort var att dela på sig.”. Det började med en delning som snabbt övergick till ytterligare delning, snabbt som en explosion likt Big Bang-teorin som med tiden utvecklades till den myriad av uttryck som alltet kan uttryckas på. Och genom denna myriad av uttryck upplever alltet sig själv.

Och där är vi, varje människa en skärva som låter alltet uppleva sig själv från ett lite annat perspektiv. Även om vi kan känna oss frikopplade, autonoma eller rent av ensamma så är vi inte det. Även som delar är vi del av alltet.

När vi mediterar, arbetar med enteogener eller gör annat fördjupat andligt arbete kan vi ibland nå tillståndet då separationen upphör. Där det inte finns någon skiljelinje mellan mig och trädet eller bäcken eller en annan människa. Där gränserna suddas ut och allt som kvarstår är alltet. Det är inget hållbart tillstånd för att leva ett liv men det är en inblick i vad vi egentligen är och kommer ifrån. Det är då vi förstår att allt är ett.  

Den mänskliga reinkarnationscykeln

Fokuserar vi enbart på processen då vi återföds som människor så finns det dels den fysiska tillvaron som vi befinner oss i just nu och dels den andra sidan där vår själ befinner sig mellan liv. Vad händer där, frågade jag en gång en betrodd andehjälpare. “Varandets skola fortsätter”, svarade den. Mycket mer än så kan jag inte säga om vad vi gör mellan liven då vi befinner oss på andra sidan.

När vi börjar bli redo att återfödas kommer vi överens med våra själsfränder om vilka utmaningar vi ska ta oss an, vilka relationer vi ska utforska tillsammans och vad vi vill lära oss. Kort och gott gör vi en skiss för vårt kommande liv och etablerar grundförutsättningarna för det. Vi kommer överens om vem som ska vara barn och vem som ska vara förälder, vem som ska vara vän och vem som ska vara fiende. Redan innan befruktningen är vi helt på det klara med var vi ska och längtan efter det fysiska livet är ofta mycket stark.

Vid befruktningen börjar själen sin vandring över till den fysiska kroppen. Själen kommer inte till kroppen vid ett tillfälle utan överförs långsamt under graviditetens gång. Under den tiden och särskilt i början är det fullt möjligt att ha kanaliserad kontakt med barnet. Redan efter ett par månader är så pass mycket av själen i den fysiska kroppen att det kan vara svårt att upprätthålla en sådan kontakt.

Som människa är det lätt att bli hemmablind inför hur fantastisk den fysiska upplevelsen är. Här i den materiella tillvaron kan vi äta, smaka, dansa, leka och lukta på saker. Vi kan känna dem med våra händer, leka med någons hår, kyssas och ha sex. Vi kan älska och hata och gå upp i limningen av förväntan. Allt det här är sådant som vi längtar efter att få uppleva igen när vi enbart är själ.

Med oss från våra tidigare liv har vi latenta färdigheter som om de återuppväcks gärna blommar ut i en talang. Den som exempelvis musicerat i många liv kommer att ha lätt att lära sig det även i detta. När vi tvärtom har exceptionellt svårt för att lära oss något så är det ofta för att vi faktiskt aldrig gjort det tidigare.

Men även livet har sitt slut och när kroppen dör lämnar själen. I bästa fall är övergången en lättnad. Det är exempelvis vanligt att någon älskad hämtar oss eller att vi upplever ett ljus som vi vill färdas mot. I nära anslutning till döden är det inte ovanligt att människor upplever en andlig kontakt med sina kära men när vandringen till den andra sidan påbörjats så upphör kontakten. Det händer helt enkelt för mycket annat för själen. Det kan ta månader eller ännu längre men när själen kommit över på andra sidan är det åter möjligt att ha kontakt.

Precis som barn under lång tid kan bibehålla en kontakt med andevärlden så kan en själ som vandrat över till den andra sidan under lång tid bibehålla en känsla för det fysiska livet. Den kan minnas ett mänskligt koncept såsom tid men ju längre den befinner sig på andra sidan, ju mer suddas det minnet ut.

Skulle själen av någon anledning inte vara redo att vandra vidare så kan den hamna i ett limbotillstånd mellan det fysiska livet och den andra sidan. I så fall kan den bli ett spöke eller en demon. Att vara ett spöke är ett förvirrande tillstånd för spöken har i vanliga fall inte förstått att de har dött. De virrar runt likt en dement människa och försöker hitta ut ur sitt limbotillstånd. En demon har däremot någonstans gjort ett aktivt val att hänge sig åt det destruktiva. Precis som en själ på andra sidan så börjar också demonen att längta efter den fysiska tillvaron och då kan den uppleva det genom att ta en människas kropp i besittning. Även från demontillståndet kan den komma vidare men det kräver ett aktivt val och ånger.

Jag vet inte om det finns liknande limbotillstånd från andevärlden till den fysiska upplevelsen.

Så som vi människor upplever tid kan tiden som själen befinner sig på andra sidan variera mycket. Vissa själar har bråttom tillbaka och kan då återvända inom loppet av ett decennium. Andra befinner sig på andra sidan i århundraden.

Själsvänner, -familjer och delning

Genom reinkarnationsprocessen skapar vi relationer och band till andra själar. Vi möts i liv efter liv för att utforska nya roller och tillstånd i förhållande till varandra och återsamlas sedan på andra sidan. Med tiden blir vi själsvänner och hittar gång på gång tillbaka till varandra.

I livet menar vi med själsvän ofta någon som vi får en djup kontakt med även på ett andligt plan. Ibland menar vi kanske även en romantisk relation. De kontakterna är oftast förhållandevist lätta att känna igen. Det kan emellertid vara bra att ha i åtanke att en del själsvänner är de vi tycker riktigt illa om i livet och de som sårat oss mest. För som sagt vill själen ha alla upplevelser, även de som vi i vår mänskliga upplevelse uppfattar som negativa. På andra sidan kommer vi därför överens med våra själsvänner om vilka trauman och hemskheter vi ska utsätta varandra för, för att prägla våra liv och ge oss de utmaningar som vi i vårt själstillstånd bestämt oss för att utforska i livet.

Nya själar tillkommer med tiden genom delning så vissa djupare själskontakter kommer också av att vi en gång i tiden varit del av samma själ. 

Våra själar kommer ursprungligen från olika platser eftersom de inte för evigt är bundna till en plats i universum utan kan emigrera. Själar som varit på jorden länge kan kännas rakt igenom jordbundna men även de kommer ursprungligen någon annanstans ifrån. De som kommit hit nyligen kan ibland kännas igen på att de känner sig ganska vilsna på jorden, inte riktigt förstår hur man fungerar som människa och längtar härifrån.

Här skulle man också kunna prata om själsfamiljer – själar som har liknande ursprung. En del människor verkar i mina ögon komma från en annan planet eftersom de resonerar så fullkomligt bakvänt jämfört med mig själv. Det är i en del fall en korrekt iakttagelse eftersom de faktiskt har ett annat ursprung.

Olika ursprung betyder naturligtvis inte att vi inte kan bli vänner eller själsvänner.

Missfall och abort

Det är ingen självklarhet att befruktning ska leda till ett fysiskt liv. Att inte födas på grund av missfall eller abort ingår också i den mänskliga upplevelsen. En själ kan ändå vara besviken över en möjlighet som inte gått i uppfyllelse men den far inte illa av det. Den kommer att få nya chanser.

Oles nät

XXX ILLUSTRATION XXX

En av de bättre illustrationerna av hur allt hänger samman har jag min vän Olof Dahlin att tacka för. Den består av ett antal ringar och från mitten löper linjer utåt i olika längder som delar upp ringarna i olikstora delar så att det liknar ett nät.

Utanför den yttersta ringen når inga linjer. Här finns ingen uppdelning. I detta tillstånd är allt ett.

Nästa ring är tudelad. Här har alltet delats i två delar och existensens motsatspar framträder. Ljus-mörker, ande-materia, manligt-kvinnligt.

För var ring vi går in mot mitten tilltar uppdelningarna och därmed komplexiteten. I realiteten är antalet ringar och uppdelningar obegränsat.

● ● ●

Ovanstående förklaring utgår från alltet och hur alltet delas upp i allt mindre beståndsdelar. Beståndsdelarna är alla del av alltet och tillsammans med varandra är de alltet.

När modellen tillämpas på den mänskliga reinkarnationscykeln blir det lättare att förstå vår nuvarande fysiska skepnad som blott ett av många uttryck som själen tagit sig. Som människa identifierar jag mig starkt med min nuvarande fysiska form men den är alltså bara ett litet fält långt in mot mitten av modellen.

När jag rör mig utåt längs cirklarna blir uppdelningarna större. Liv levda i olika epoker, som olika etniciteter, kön, sexuella läggningar etcetera. Och slutligen utanför den yttersta cirkeln är allt som min existens faktiskt är – min själ. Detta är vad jag ytterst är, om jag menar mig själv som begränsat till den här själen.

Guider, sitters och andra

Det finns många anledningar till att vilja ha med sig någon på sin resa. Den som är ovan kan ha det för att känna sig trygg, det kan finnas aktiviteter på schemat där det vore bra att ha med sig någon nykter eller det kan göras fördjupat terapeutiskt arbete där en terapeut eller shaman behövs för att leda det.

Oavsett vem det är och vilken funktion de fyller så är det viktigt att det är någon som vi känner oss trygga med, som är orädd och som förmår låta oss ha vår egen process utan att projicera sitt eget på oss.

Shaman

Eftersom ordet shaman kan inrymma många olika traditioner är det vanskligt att generalisera men ska jag ändå göra det så skulle jag säga att shamanens arbetssätt inkluderar kontakter med andevärlden och moder jord. En shamans arbete är dock inte avgränsat till det som uppfattas som andligt utan kan i mångt gå in i och även låna tekniker från det som vi uppfattar som konventionell terapi. En shaman som arbetar med enteogener har troligtvis något slags ceremoniellt ramverk och en personlig relation till växten, svampen eller substansen.

Shamanen är en god följeslagare när vi vill möta enteogenen i ett sammanhang som betonar andlighet och tradition. Det är till den vi vänder oss om vi exempelvis vill få kontakt med tidigare liv, lösa karmaknutar eller arbeta med moder jord och änglar. Då olika traditioner kan ha väsentligt olika uppfattningar om världens beskaffenhet och hur vi bör möta det gudomliga så kan det vara klokt att undersöka om det stämmer överens med våra egna föreställningar.

En del enteogener såsom Ayahuasca och San Pedro har förvaltats inom särskilda traditioner. De kan naturligtvis användas även utanför dessa men den som söker kunskap med mångtusenårig historia bör vända sig till shamaner från dessa traditioner.

Det är vanligt att shamanen också tar enteogenen när den arbetar med en men det finns tillfällen då det enbart är shamanen eller den som blir behandlad som tar den.

Terapeut

Med terapeut menar jag här såväl alternativterapeuter som akademiskt skolade terapeuter. Terapeuten har sin verktygslåda med tekniker som exempelvis kan innefatta sådant som samtal eller somatiskt arbete. Den kan också låna från andliga traditioner på samma sätt som shamanen kan låna från terapeutiska sådana.

Det pågår just nu en diskussion om en terapeut nödvändigtvis behöver ha en personlig relation till enteogenen den arbetar med eller om det räcker att den har sin terapeutiska verktygslåda. Min personliga åsikt är att den som arbetar med enteogener bör ha en egen relation men det betyder inte nödvändigtvis att den också tar enteogenen under sessionen.

Fram till 1960-talet bedrevs mycket forskning kring terapeutisk användning av enteogener men i och med kriminaliseringen gick den verksamheten under jorden. Sedan millennieskiftet bedrivs det åter forskning vilket leder till att terapeutiska modeller åter utvecklas och det finns idag åter utbildning för terapeuter som vill inkludera enteogener i sitt arbete. Terapeuten har inte nödvändigtvis en långvarig tradition att luta sig mot men är den skicklig och verktygen bra så behövs den inte alltid.

Guide

En guide är någon som varken titulerar sig som shaman eller terapeut men som vanligtvis har gedigen erfarenhet av enteogener och därför känner sig bekväm med att guida andra i deras upplevelser. Guiden lånar ofta friskt från såväl shamanska som terapeutiska traditioner men utan att nödvändigtvis vara bunden till något ramverk.

Den träning som en shamansk eller terapeutisk tradition innehåller kan upplevas som en kvalitetsstämpel på behandlingen de ger. Till syvende och sist är det dock personens lämplighet, erfarenhet och förmåga att stötta den specifika personen som de arbetar med som avgör hur väl de kan hjälpa. I många fall är det viktigare att personen som stöttar har egen erfarenhet av problemet än att den är utbildad. Jämför exempelvis med en missbrukare som ofta kan bli bättre hjälpt av någon som själv blivit nykter än en professionell behandlare som inte gjort samma resa. 

Sitters och hjälpare

En sitter eller hjälpare är någon som är nykter vid tillfället och vars huvudsakliga uppgift är att skapa en trygg atmosfär och hantera praktiska göromål. Många känner sig tryggare i vetskapen att någon i rummet är nykter och kan hantera sådant som dyker upp. Det kan exempelvis vara att hämta vatten, hålla någon i handen, prata med främmande personer eller framföra fordon.

Det kan vara önskvärt att sittern har egen erfarenhet av enteogener men då den inte är där för att fylla en terapeutisk roll så är det viktigare att den är avslappnad, trygg och låter personen ha sin egen process utan att störa.

För den som företar sin upplevelse utanför ett organiserat sammanhang kan en vän vara en bra sitter.

Team

Vid en organiserad ceremoni med flera deltagare finns ofta flera av dessa roller samtidigt. Teamet kan exempelvis bestå av en eller flera shamaner som leder ceremonin med stöttning av någon terapeut och ett antal hjälpare som sköter det praktiska runtomkring. När vi organiserar en sådan ceremoni är det viktigt att på förhand tänka på vilka roller och ansvarsområden vi har och på vilka sätt de kan överlappa.

I sällskap av vänner

Shamaner, terapeuter och guider i all ära men i många fall är det inte intressant att blanda in någon annan att leda eller arbeta med en under resan. Att resa i vänners sällskap kan vara precis lika bra och i många fall mycket bättre.

Då är det viktigt att tillsammans ta ansvar för att upplevelsen blir trygg och fruktbar. Ta hand om varandra och var på förhand överens om vad ni vill göra. Sätt intentioner, avlägg löften och befinn er i ett sammanhang som ni alla känner er trygga i. För att undvika onödiga krissituationer bör ni vara vaksamma på om någon befinner sig i ett mindset som inte är lämpligt för en upplevelse med enteogener.

Precis som upplevelser med enteogener kan vara oerhört betydelsefulla för individen så kan de också vara det för gruppen. När vi reser tillsammans kan det ge oss möjlighet att dela djupt meningsfulla upplevelser, se varandra med nya ögon och skapa nya band mellan oss.

Andligt arbete med enteogener

De traditioner som har arbetat med visionära växter i årtusenden är andliga. De tar hänsyn till sådant som andra verkligheter, andar, parasiterande energier och tidigare liv. Andligt arbete med enteogener utgår ifrån en förståelse att det i de flesta fall finns en entitet eller intelligens på andra sidan som ofta vördnadsfullt kallas för lärare eller mästare.

Om man förstår att enteogenerna de facto är kraftfulla entiteter som hjälper oss att arbeta med oss ​​själva så säger det sig självt att man ska möta dem med respekt. I traditionella sammanhang återspeglas detta i ceremonin men respekt bör inte förväxlas med tradition eller ceremoni. Att vara respektfull innebär att ha goda avsikter, vara villig att utvecklas och att möta enteogenen som den lärare och hjälpare den är. Att integrera de insikter du har fått är också ett sätt att visa respekt. Respekten syns i hur vi förbereder oss för att möta enteogenen, i vilken inställning vi har och hur vi behandlar och hjälper dem vi reser med.

Det finns många sätt att vara respektlös. Det kan exempelvis vara att man använder enteogenen som en drog, använder den med onda avsikter eller blandar den med smutsiga substanser.

Öppna ceremonin

Öppnandet av en ceremoni kan exempelvis se ut såhär:
• Vi renar oss med rök eller vatten.
• Har det inte redan gjorts så renar vi platsen på liknande sätt.
• Vi öppnar ett helgat rum och i det helgade rummet bjuder var och en in de andar som de vill arbeta med.
• I ett tillstånd av medveten närvaro tar vi enteogenen och tackar den för att den vill arbeta med oss.

Att meditera med enteogenen

Svampen gav mig tidigt en enkel meditation att utföra när effekterna på allvar tar tag. Liknande meditation kan göras med alla naturliga enteogener och den har åtminstone två tydliga syften:

• Att till fullo integrera enteogenen. Yrar vi omkring och distraherar oss med sådant som samtal och musik missar vi en stor portion av kontakten. När vi integrerar enteogenen letar den sig ut i varenda cell och nervkoppling.

• Det är ett tillfälle att låta enteogenen arbeta med en. I många fall kan det ta sig formen av samtal där den rotar fram sådant som bekymrar oss och visar oss lösningar. I andra kan det det vara ett tillfälle för den att lära oss saker såsom en teknik att öva på under resan. Men det kan också vara tystnad medan den arbetar i vår energistruktur.

Svampmeditation

• Sitt eller ligg i en position som är bekväm för dig.

• Blunda och andas djupt.

• Prata med svampen. Säg exempelvis: ”Du är välkommen att arbeta med min kropp. Hjälp mig att läka, utvecklas och förstå. Visa mig gärna samtidigt vad du gör med mig.”

• Observera. Följ med.

• När meditationen är klar, tacka svampen.

• Tillämpa insikterna från meditationen i ditt liv.

På en plats

Många ceremonier med enteogener sker på en tydligt avgränsad plats såsom ett rum, en kyrka eller i ett tält. Detta har jag framförallt upplevt med Ayahuasca där deltagarna under merparten av ceremonin förväntas ligga eller sitta på sina mattor och meditera medan shamanen går runt och arbetar med var och en. Vid sådana ceremonier är belysningen ofta sparsam för att begränsa de yttre intrycken. Lämnar sin plats gör man för att gå på toaletten eller för att man av annan anledning behöver tid borta från gruppen. Det är ett sätt som fungerar mycket bra med Ayahuasca.

Jag har hört om svampceremonier med flertalet deltagare som görs på samma sätt men blir personligen inte riktigt klok på det. Så har svampen inte uppmanat mig att använda den i grupp. Den har däremot vid ett fåtal tillfällen velat göra så när jag varit själv med den.

Det finns många fördelar med att befinna sig på en avgränsad plats, särskilt när många deltagare är inblandade. Framförallt är det lättare att ha kontroll över vad som händer och det blir lättare att ha sina saker tillgängliga. Många shamaner har en rik samling föremål som de dukar upp och använder sig av under ceremonins gång.

På vandring

Jag föredrar emellertid att arbeta utomhus, i nära kontakt med naturen och på vandring vilket är vad svampen dirigerar mig att göra. Det kräver eftertanke gällande vad jag packar med mig men naturen ger å andra sidan många andra möjligheter. Tre saker som är särskilt positiva med att utföra arbete med enteogener till fots är att man utnyttjar rörelseenergin, att man skapar en berättelse och att man tar hjälp av moder Jord och de väsen som vistas i henne.

Rörelsen. Förändringsarbete handlar till stor del om förflyttningar. Om rörelse från ett tillstånd till ett annat eller från en position till en annan. När vi vandrar uppfylls vi av rörelseenergin och det som stagnerat inom oss lossnar. I det tillståndet är det lättare att också göra mentala förflyttningar.

Berättelsen. När jag rör mig ute skapas en berättelse som jag sedan kan använda för att bättre förstå min resa. Är vi flera på vandring har vi en gemensam berättelse att dra lärdomar ur i efterföljande samtal. Det kan exempelvis låta “Kommer du ihåg när du var orolig att gå över bron och hur skönt det var när du tagit dig över?” eller “Minns du vad trädet sa till dig?”.

Som guide under en sådan resa kan en del av rollen vara att å ena sidan bidra till att skapa berättelsen och å andra sidan vara historieberättaren som minns den. Jag bidrar till att skapa genom att föreslå lekar och övningar som kommer till mig och dra med människor på äventyr och stötta dem att övervinna sina utmaningar. Historieberättaren behöver å andra sidan vara så pass närvarande att den i efterhand kan plocka upp ämnen och situationer i samtalet och kanske också se en röd tråd i upplevelsen.

Att kombinera enteogener med vandring eller annan utevistelse såsom naturterapi är naturligtvis inte förbehållet andligt arbete utan kan användas också i terapeutiska eller lekfulla sammanhang.

Andra hjälpare. Energier och väsen är ständigt i rörelse. När vi vågar oss ut på vandring öppnar vi samtidigt upp för nya kontakter. Vid ceremonins öppnande brukar jag när det ska vandras lägga till en inbjudan till dem när jag öppnar ett helgat rum. Det kan exempelvis låta såhär: “Alla de energier och väsen som vill mig gott, som vill hjälpa mig att läka och växa, är välkomna in i mitt rum. Jag ber Ismael att hålla borta de med tvivelaktiga motiv.”

Möten med andra energier kan vara särskilt viktiga delar av berättelsen och processen. Det kan vara en kontakt med någon som dött, ett träd som skänker trygghet eller en plats som vill älska med en.

Utrensning

En av de första gångerna som jag tog Ayahuasca spenderade jag en stor del av tiden på toaletten. Jag kräktes och bajsade om vartannat som om jag varit kraftigt magsjuk. Det var jag inte utan det var Ayahuascan som grundligt rengjort mig och därefter satt mig på att göra mig av med allt den samlat ihop. Jag har nog aldrig varit så lyckligt tom som efter det toabesöket.

Jag satte mig åter framför shamanen och fick en ännu större kopp Ayahuasca. “Oroa dig inte Daniel” viskade Ayahuasca i mitt öra. “Du är ren nu. Denna gången stannar jag och från och med nu kommer jag alltid att vara med dig.”

● ● ●

Vid shamanskt arbete med enteogener är det vanligt förekommande med kraftfulla utrensningar. Det är särskilt vanligt med Ayahuasca och San Pedro men förekommer också på svamp och mindre sällan också på LSD. Det är inte ett tecken på förgiftning utan enteogenen som rengör oss. Ibland kan utrensningen vara generell såsom i exemplet ovan men den kan också vara specifik och åtföljas av bilder och känslor. Var i så fall uppmärksam på dem då de är tydliga ledtrådar till vad det är som rensas ut.

Om en person inte själv förmår kräkas är det inte ovanligt att shamanen kräks åt den. Shamanen kanaliserar spyan. Samma sak kan hända med gråt eller ilska. När någon själv inte förmår släppa taget kan någon annan behöva göra det åt dem. Vill vi bespara andra obehaget att göra sig av med vår skit bör vi göra vårt yttersta att själva göra det. Det gäller såväl med som utan enteogener.

För att orka spy på det sättet är det bra att ha druckit ordentligt med vatten innan.

Att kontinuerligt rena sig

När vi arbetar ceremoniellt med andra så händer det att vi plockar upp skräp från dem. Då kan vi behöva sätt att snabbt rena oss själva. Några vanliga sätt att göra det är med rök, vatten, sång eller trummande. För mig fungerar skaktekniken som jag fick av svampen också mycket väl. 

Att inte finna det gudomliga

Jag behöver inte jaga, sträva eller söka.
Det som är menat för mig
kommer till mig
när jag är redo för det.

Ordet enteogen betonar kontakten med det gudomliga eller att uppfyllas av gudomlig inspiration. Det är en anledning till att jag tycker att ordet är bra, för det framhäver en koppling som varit central för min och många andras upplevelse. Enteogener är nycklar för att tala med det gudomliga. De är aktiva sakrament för oss att använda i vårt andliga utövande.

Men det är inte alla som gör sådana kopplingar eller har sådana upplevelser. För en del stannar det vid färger och former och känslor medan andra skjuts ut i universum för att möta alltet. Man får det man behöver och är rustad för just då; det som är relevant för en. För en del är det närkontakt med det gudomliga och för andra är det inte det.