Min berättelse om att läka alkoholism

Vid 31 års ålder var jag deprimerad sedan fyra år då min självkänsla tillintetgjorts i en kulturkrock. Jag var alkoholist sedan sena tonåren, långtidsarbetslös och bodde därtill hemma hos min mormor. Det var inte mycket som stod rätt till i livet där jag drev runt i ett töcken. Jag ville överhuvudtaget inte finnas. Jag hatade livet, mig själv och anklagade allt och alla andra för situationen jag befann mig i.

Min huvuddrog var alltid spriten. Jag var den som köpte 5-litersdunkar med hembränt eller industrisprit. Andra droger intresserade mig inte nämnvärt även om jag ibland tackade ja till sådant som kom min väg på fyllan. Sommaren och hösten 2005 började jag röka cannabis också men på ungefär samma sätt som jag drack alkohol; för att bedöva mig själv, slippa leva och slippa ta ansvar.

● ● ●

– Min kompis har köpt alldeles för mycket LSD, sa min langare en dag. Skulle du vilja köpa lite?
Utan att ha den blekaste aning om vad LSD var svarade jag:
– Det är klart. Vad kostar det?
Där jag befann mig just då hade jag tackat ja till vad som helst som inte inbegrep nålar. Jag ville fly verkligheten och mig själv. Men som sagt, jag visste verkligen inte vad LSD var. Jag trodde att det skulle vara en kemisk fylla och bara diffust i bakhuvudet skvalpade någonting om hippies, gurus och summer of love omkring.

Redan samma helg bestämde mina kompisar och jag oss för att åka ut till ett lantligt hus och festa. Med oss hade vi mängder av öl, en del sprit men också en liten karta med papperslappar inslagna i folie. I något av en teatralisk lek ställde mina kompisar sig på knä och jag agerade LSD-utdelande guru á la 60-tal. När de på knä fått varsin lapp tog jag själv min.

På den här tiden saknade jag andliga begrepp. Det var inte bara att jag inte trodde på något utan jag var fientligt avståndstagande till sådant som jag inte förstod. Därför kände jag exempelvis inte till ett begrepp som chakra men det spelade ingen roll för vad som sedan hände. Ungefär två timmar efter att vi tagit LSDn öppnades mitt halschakra på vid gavel och från basen av min nacke sköt en energistråle rakt upp, ut i universum och kopplade in mig i alltet.

Jag insåg att jag kunde röra mig uppför energistrålen så jag gjorde det. Bara ett par meter. När jag såg mig själv utifrån såg jag att all smärta, all sorg, alla misslyckanden som jag bar omkring på och projicerade, var mina egna skapelser. Insikten landade i mig att jag skapar mitt eget liv. Och precis som jag skapar dimma, smärta och ilska så kan jag välja att skapa klarhet, befrielse och harmoni.

I det ögonblicket valde jag en annan väg. Det krävdes ingen ansträngning utan det var som att slå på ett ljus. Jag valde att återta kontrollen över mitt liv, ta ansvar för mina val och börja skingra smärtan och töcknet. Jag valde att tillfriskna.

Min upplevelse av att vara inkopplad i alltet och lämna min kropp varade ungefär 20 minuter. Sedan började ett nytt kapitel i mitt liv och jag har inte druckit sedan dess. Jag hade förväntat mig en kemisk fylla. Istället vaknade jag.

Jag är inte unik

Jag trodde länge att min upplevelse var något helt unikt.

Suget efter att bedöva mig med alkohol var borta och tomrummet hade fyllts av en vilja att leva och ta ansvar för mitt liv. Utifrån det jag dittills lärt mig var det helt obegripligt; ett sant mirakel.

Men ju mer jag läste på, ju mer insåg jag att jag ingalunda var unik. LSD hade innan det kriminaliserades med stor framgång använts just för att bryta alkoholism och andra missbruk. En av AA-grundarna, Bill Wilson, närde till och med långtgående planer att integrera LSD i organisationens arbete. När jag sökte fann jag många snarlika berättelser om mirakulöst tillfrisknande från allvarliga tillstånd av allehanda slag. Särskilt anmärkningsvärd framgång verkade enteogener ha vid tillstånd som den konventionella vården knappt ens rår på såsom långvarig missbruksproblematik, djupa depressiva tillstånd och svårläkt trauma efter övergrepp.

Jag var bara en bland många.

Det var ett mirakel som hände mig men mirakel är långt ifrån så sällsynta som vi må tro. Bland människor som vänder sig till enteogener i sin strävan att läka verkar de tvärtom vara ganska vanliga.