Etikett: ljuset

ANDEVÄRLDEN

11. andevarlden web

Berättelsen om Ismael och Liv

Det var en kall höstdag när min dåvarande flickvän och jag besökte den ensligt belägna retreatgården som vi fått erbjudande om att ta hand om över vintern. Ägaren tog oss på en rundtur av platsen och det började skymma när vi åter styrde stegen mot värmen.
– Det står någon där nere, sa min flickvän och pekade mot ett buskage bakom huset.
Jag ansträngde mig men kunde inte se annat än växtlighet så jag avfärdade det.
– Jo, det verkar vara en man, insisterade hon utan att för den delen verka särskilt brydd över det.

En dryg månad senare flyttade vi in tillsammans med tre vänner. Det tog inte mer än ett par dagar innan två av dem kom till mig och berättade att de kände en vresig mans närvaro bakom huset. I sin ungdom hade en av dem använt anden i glaset för att prata med andar så vi bestämde oss för att se om vi kunde få kontakt den vägen.

Vi ritade upp en bräda med bokstäver, värmde ett glas, la våra fingrar på det och frågade om det var någon där. Omedelbart fick vi stark kontakt med två själar som berättade att de satt fast i den gamla jordkällaren bakom huset. En tredje själ, den vresige mannen, höll omedvetet kvar dem.

Under loppet av flera nätter klarnade bilden av vad som hänt. I huset bodde en gång i tiden en man, hans fru, deras son och en dräng. Frun dog i barnsäng varpå mannen blev arg, bitter och anklagade Gud för smärtan och saknaden. Hans grepp om verkligheten halkade. Några år senare var han ute och arbetade i skogen medan sonen och drängen reparerade taket till jordkällaren. När taket började ge vika ropade sonen efter pappan som snabbt kom springande. De begravdes alla tre i jordkällaren och dog. Mannen förstod inte att han var död utan vandrade runt vid huset och letade förtvivlat efter sin fru. I sin okontaktbarhet låste han de bägge andra själarna vid platsen.

Vi fick aldrig direktkontakt med mannen men däremot med hans fru som gått vidare till andra sidan. Hon bad oss att gå till ett gammalt altare på gården med ett kors och be till Gud att ta emot själarna som satt fast. Jag är inte kristen men insåg att vi behövde arbeta utifrån den tro som andarna hade, inte vår egen. Så kom det sig att vi pulsade ut i vintermörkret med ett hastigt hopsnickrat kors och några ljus för att be till något jag aldrig tidigare bett till.

Efter att tafatt ha mumlat till Gud i några minuter kände vi plötsligt en väldig närvaro som fick håren att resa sig.
– Kände ni också det där, frågade vi upphetsat varandra.
För att förstå vad som precis hänt tog vi oss in och satte oss åter vid brädan. Där fick vi kontakt med ärkeängeln Ismael som färdas genom kors och hjälper själar över till andra sidan. Hans energi var en helt annan än vad vi vant oss vid. Ismaels kraftfulla energi fyllde hela rummet och glaset sköt fram över brädan med tydliga instruktioner till oss.
– Imorgon bitti ska ni åka till kyrkan i Sankt Olof. Där ska ni be till Gud att ta emot själarna. Jag tar med dem dit och för dem sedan vidare därifrån.
– Men kyrkan är kanske inte öppen, invände jag.
– Det kommer den att vara, svarade Ismael. Ring dem på morgonen så öppnar de.

Nästa morgon ringde jag kyrkoförvaltningen. Egentligen höll kyrkan stängt vintertid men av en händelse var det en vaktmästare på plats. Han skulle öppna åt oss.

Vi åkte till kyrkan där vi följde Ismaels instruktioner och bad för själarna. Efter en stund kände vi en väldig lättnad.
– Nu är det nog klart, sa vi till varandra och åkte hem.
På gården kändes det som att platsen hade andats ut. För att försäkra oss om arbetet var slutfört tog vi åter kontakt med Ismael som bekräftade att själarna vandrat vidare.
– Det finns fortfarande ett avtryck kvar på platsen men det kommer att lätta helt inom några veckor, förklarade han.

För att avrunda samtalet frågade jag Ismael om han hade något mer att säga oss.
– Ja, svarade han. Sara, mamma. Och Daniel, pappa.
En rysning gick genom mig. Vi hade ju inga planer på att bli föräldrar än. Sedan sa Ismael:
– Vill ni prata med henne? Hon är här nu.

Där började samtalet med Liv, vår blivande dotter.

● ● ●

Där den här berättelsen tog sin början hade jag ingen uppfattning om en andevärld. Jag hade aldrig haft sådana upplevelser och det var inte heller något jag sökte efter eller ens ägnade en tanke.

Men som snabbt blev tydligt för mig den vintern finns det andra verkligheter än den materiella som vi till vardags upplever. Där finns det andar, änglar, spöken och allsköns hyss. Utöver det är livet som vi lever just nu bara ett bland många som vi har levt och våra själar möts på nytt i mänsklig skepnad i liv efter liv.

Dessa andra verkligheter är inte mindre verkliga, bara annorlunda jämfört med vad vi är vana vid. Här finns knutar att lösa, hjälp att få men också faror att lura.

Kunskapens fragmentariska natur

Precis som jag inte undersökt världens alla hörn och därför omöjligtvis kan ha en heltäckande förståelse av världens beskaffenhet inbillar jag mig inte att ha en heltäckande förståelse av andevärlden och dess invånare. Jag har enbart de fragment som mina egna upplevelser försett mig med. Därtill befinner jag mig just nu i en mänsklig upplevelse vilket ytterligare begränsar min förmåga att förstå en del koncept. För mig är exempelvis upplevelsen av tid högst verklig och därför svår att skilja mig ifrån. När jag får till mig information om exempelvis tid som skiljer sig från hur jag upplever den ligger den utanför min förståelse. Medan det ibland kan vara lockande att intellektuellt försöka begripa något obegripligt så finner jag det sällan särskilt givande. Därför har jag istället valt att acceptera att min mänskliga upplevelse begränsar min förståelse och att min förståelse av andevärlden är just fragmentarisk.

Detsamma kan naturligtvis sägas om allt som jag tar upp i den här boken och om alla människor och alla försök att förstå vår omvärld. All vår kunskap är fragmentarisk.

Jag har hört en del teorier där andevärlden delas upp och kategoriseras i dimensioner och på andra sätt men kan själv inte säga mycket om det eftersom jag inte haft den upplevelsen. För mig räcker det oftast att kort och gott kalla det för andevärlden, som motpol till den materiella världen som vi vanligtvis rör oss i.

Att hjälpa själen vidare

När en människa dör frigörs själen från kroppen. Eventuella parasiterande energier frigörs samtidigt eftersom de parasiterat på kroppen och inte på själen. I normala fall börjar själen då röra sig över till andra sidan. Vanliga upplevelser av det är att själen hämtas av själsvänner eller lärare som hjälper den över eller att själen vandrar mot ett ljus eller någon slags portal.

I vissa fall fastnar dock själen och blir vad jag skulle kalla för ett spöke. I de fall jag sett så hänger det samman med ett trauma eller något olöst i livet som gör att själen klamrar sig fast och inte klarar av att gå vidare. Det kan bero på en hastig eller traumatisk bortgång men kan också härröra från trauman och föreställningar långt tidigare i livet. I berättelsen om Ismael och Liv sitter exempelvis själen fast på grund av ett trauma som hänt flera år tidigare när mannens fru dött i barnsäng. Han befann sig sedan dess i ett depressivt förtvivlat tillstånd, tog avstånd från Gud och när han själv dog satt han fortfarande så fast i det att han inte förmådde vandra vidare.

Ett spöke är inte själv medveten om att den är död men kan vara medveten om att den sitter fast och behöver hjälp att ta sig vidare. Ett spöke är inte något ont och ingenting att vara rädd för. Det är en människas själ som inte förmått ta sig vidare och ska hjälpas vidare med samma kärlek som vi hjälper en medmänniska som sitter fast.

Inför en ytterst förvirrande tillvaro kan spöken liksom människor reagera olika. Vissa kan vara arga och utåtagerande medan andra blir introverta. Men inte heller ett argt och utåtagerande spöke är någonting att vara rädd för eftersom ilskan snarare är uttryck för frustration än illvilja.

Att släppa taget och ta farväl

När en människa ska dö finns det mycket den och vi kan göra för att den ska vandra vidare. Som döende är det gott att ha avslutat våra affärer här i den fysiska tillvaron. Förlåt det som behöver förlåtas, läk det som behöver läkas och släpp taget om det som behöver släppas taget om. Förlika dig med döden och välkomna den.

Döden är inte yxan som hugger ner trädet
utan äpplet som växer på det.
Osho

Som närstående kan vi hjälpa med mycket av det som behöver lösas inför döden. Om personen är för stolt för att själv ta initiativ kan vi exempelvis öppna upp för en förlåtelseprocess. Om personen oroar sig för något som den själv inte kan ordna så kan vi göra det åt den. Just därför är närvaron i slutskedet särskilt viktigt då vi kan hjälpa till att lätta de bördor och bekymmer som människan klamrar sig fast vid i sin rädsla inför döden.

När döden är nära förestående är det gott att försäkra dem om att allt kommer att bli bra, att de är älskade och kommer att vara ihågkomna med kärlek. Framförallt är det bra att påminna dem om att släppa taget. Att det är okej att göra det.

Om du ska hjälpa en person att vandra vidare är det viktigt att stötta dem utifrån deras tro och föreställning. Tror personen på ett liv efter detta kan det vara bra att påminna den att gå mot ljuset eller följa med den som hämtar dem. Om den tror att den behöver att en präst läser bön över dem, be då en präst göra det. Tror den inte på något sådant så ska du inte i det läget försöka föra in dina egna föreställningar. Detta är den personens ögonblick, inte ditt.

Om du inte kan vara fysiskt närvarande med personen så kan du göra arbetet telepatiskt. Du kan därtill frigöra energi genom att göra ditt eget förlåtelsearbete i förhållande till personen, städa upp relationen, be böner eller be avlidna anhöriga till den som ska dö att hjälpa vid övergången. Det är dock viktigt att alltid göra det på ett sätt som är respektfullt gentemot den som ska dö och utan att inkräkta på eller försöka ändra den personens tro.

Efter personen dött kan det också vara på sin plats att hålla någon slags övergångsceremoni där vi får möjlighet att säga farväl och uttrycka tacksamhet. Detta sker exempelvis vid en begravning men vi kan också skapa en egen personlig ceremoni för ändamålet.

Om människan har gjort det nödvändiga i att reda ut det som behövts och förlikat sig med döden och därtill fått stödet att släppa taget är risken att själen fastnar försumbar.

Om själen fastnar

Skulle själen fastna och bli ett spöke så kan vi som jag tidigare nämnt hjälpa den vidare. Jag har ingen metod i punktform för det utan förlitar mig på intuitionen att leda mig rätt. De delar som jag tar upp nedan gäller oavsett om själen nyligen fastnat eller suttit fast i hundratals år.

Förstå traumat. Om en själ fastnat blir det lättare för mig att hjälpa om jag förstår traumat som gjort att den inte kunnat vandra vidare. Finns det något jag kan göra för att lätta det traumat? Finns det något som behöver sägas eller ställas tillrätta?

Återknyt kontakten. I en del fall kan själen behöva återknyta kontakten med någon som är relevant i förhållande till traumat. I berättelsen om Ismael och Liv var det exempelvis viktigt för själen att återknyta kontakten med sin älskade som redan vandrat vidare till andra sidan. I andra fall kan det vara till lättnad att återknyta kontakten med någon som fortfarande befinner sig i livet och som själen som fastnat oroar sig för.

Få hjälp från andra sidan. Slutligen är det till hjälp att söka stöd från den andra sidan. Det kan som jag tidigare nämnt vara till gagn att avlidna närstående till själen som sitter fast möter upp den. Den yttersta hjälpen jag arbetar med är dock ärkeängeln Ismael som är ärkeängeln som styr över liv, död, övergång och pånyttfödelse. Det är hans uppgift att lotsa själar över till den andra sidan och han ger den vägledning jag behöver för att bistå honom i det. 

Övergångsceremoni. I arbetet att lotsa en själ över kan det vara till hjälp att skapa en egen ceremoni för ändamålet där själen överlämnas till exempelvis Ismael att föras över till andra sidan. Det kan också ge oss själva en möjlighet att avsluta sådant som behöver avslutas, säga farväl och uttrycka tacksamhet.