Kategori: Blandade tankar och verktyg

BLANDADE TANKAR
OCH VERKTYG

13. blandat web

Upp för ett berg och ner för en kulle

När man står inför en ny utmaning – innan man ens tagit det första steget eller försökt komma underfund med något – så verkar utmaningen vara som ett berg. Den verkar vara omöjlig att besegra. Blotta åsynen är nedslående eftersom man inte kan föreställa sig hur man ska klara av det.

De flesta bergsklättrare som dör under klättringar i livets utmaningar dör dock inte på berget. De dör i baslägret innan de någonsin satt sin fot på berget. De tar en titt på berget, beslutar sig för att de aldrig kommer att klara det, varpå de lägger sig ner och skrumpnar. De dör inte av utmattning eller för att de fångas av dåligt väder på toppen. De dör inombords av rädsla, tvivel och känslor av hopplöshet.

Men man klättrar inte ett berg i ett språng. När vi närmar oss berget försvinner det ur sikte och ersätts av specifika uppgifter och utmaningar. Vi letar fästen för händer och fötter, häver oss över kanter och vandrar mellan utmaningarna. Vi stannar till för att dricka, njuter av utsikten och andas ut.

Tills vi en dag promenerar ner för en gräsbevuxen kulle med den varma solen i ansiktet och en svag men hjälpsam bris i ryggen. Och tittar vi då tillbaka så ser vi ofta att det aldrig fanns ett berg. Berget var en illusion. Det var en kulle hela tiden.

Framför staketet

Så stod vi där framför taggtrådsstaketet i tjock dimma, hon och jag.
– Men åt vilket håll är övergången, frågade hon bekymrat.
Vi tittade åt höger, sen åt vänster, men såg den inte.
– Tja, vi kan ju prova åt höger, föreslog jag.
– Men tänk om den inte är där, svarade hon förskräckt.
– Ja, då får vi helt enkelt gå tillbaka och gå åt vänster.
– Men tänk, då har vi gått all den vägen i onödan.
– Nä, det var inte i onödan i så fall. Vi fick ju reda på att den inte var där.
– Men…
Luften gick ur henne. Egentligen hade hon velat stå kvar där vid staketet och inte gå någonstans alls av rädsla att vägen vi valde kunde vara fel. Men jag tog henne i handen och gick åt höger. Mycket riktigt låg övergången till vänster. Vi hittade den så småningom och så var det inte mer med det.

Vi bekymrar oss ofta över om vi gör rätt val men för det mesta är det mindre viktigt huruvida man går åt höger eller vänster. Det viktiga är att man går. Gör man det så kommer man rätt till slut. Står man still kommer man ingenstans alls.

Kommunicera dina behov

En gång fick jag kritik för att jag lagade mat som en person var känslig mot. Men när jag sedan frågade vad det var som hon var känslig mot så kunde hon inte svara på det. Hon visste inte själv och hon visste inte heller vad hon tålde vilket gjorde det till en ren gissningslek att försöka laga anpassad mat.

● ● ●

Människor vill överlag gå oss till mötes och uppfylla våra behov men för att de ska kunna göra det behöver de förstå vilka behoven är. Alltför ofta klagar vi över att våra behov inte tillgodoses utan att vi faktiskt klargjort vad det är vi behöver.

Det räcker i regel inte heller med att säga vad vi inte vill ha utan vi behöver också kunna säga vad det är vi vill ha. Ju tydligare och mer specifika vi är, ju lättare gör vi det för andra. Om vi rent av kan tillhandahålla lösningen så undanröjer vi i regel helt bekymren för andra att möta oss.

Ibland blir det ännu lite lättare när vi dessutom förklarar för den andra hur vi fungerar och varför vi behöver det vi behöver. För att kunna göra det behöver du själv först och främst ha grepp om hur du fungerar och dessutom vara villig och öppen att kommunicera det.

• Vet hur du fungerar och vad du behöver.
• Var uppriktig med dina behov.
• Kommunicera dina behov.
• Tillhandahåll lösningar.
• Utbilda omgivningen kring dina behov.

Kom ihåg att visa andra samma hänsyn som du själv vill få. Lär dig hur andra fungerar så att du kan hjälpa dem att fungera optimalt.

Att hjälpa andra

Alla kan i regel hjälpa någon. Även om vi inte kan stötta dem i själva processen så kan vi kanske hjälpa till att undanröja hinder så att de själva kan göra arbetet. Mycket av det jag beskriver här är allmängiltigt och gäller såväl när vi hjälper privat som professionellt men det är med det senare i åtanke som jag skriver det.

Var jag själv befinner mig

Alltför många som vill hjälpa andra gör det för att de inte vill eller vågar hjälpa sig själva. Istället för att konfrontera det som skaver inom sig fokuserar de på andra. När vi på så vis är på flykt från eller distraherar oss från vår egen läkeprocess kan vi i bästa fall bara erbjuda en bråkdel av vår verkliga kapacitet. I värsta fall projicerar vi våra egna bekymmer på den andra och försöker i själva verket lösa våra egna genom dem vilket kan mynna ut i att vi förvirrar och saboterar deras process.

Det jag säger till andra är det jag själv behöver höra.

I min mening bör den som vill hjälpa andra professionellt först ha gjort sin egen läkanderesa. När vi läker oss själva får vi tillgång till verktygen som behövs för att läka och kan sedan hjälpa andra. Det ger oss också en annan förståelse för och ödmjukhet inför hur läkeprocessen kan se ut även om den naturligtvis kan skilja en hel del mellan människor.

Att man gjort en läkanderesa betyder inte att man kan hjälpa med allt. Det kan finnas betydande likheter mellan processer vilket innebär att man kan hjälpa med mer än det man själv läkt, men det kan också finnas betydande skillnader som gör att man hellre bör avstå eller åtminstone vara öppen med sin okunskap.

Genom att veta vad som är vårt eget och vara öppna med det minimerar vi förhoppningsvis projicerandet av våra egna bekymmer på den vi försöker hjälpa.

Hjälpa utifrån den andras föreställning

Ibland kan människan behöva en helt ny världssyn för att läka. Det är emellertid oftast inte fallet utan det är då bättre att hjälpa dem utifrån den världssyn de redan har.

Låt den som är kristen bli hjälpt av sin tro på Gud och Jesus, och låt den som är ateist bli hjälpt av sin tro att sådant inte lägger sig i deras liv och att kraften snarare ligger hos dem själva. Tvingar vi i läkearbetet på den som är kristen en ateistisk syn på läkeprocessen eller kallar in Jesus för att läka ateisten så riskerar vi att förvirra och sabotera processen.

Om du hjälper någon annan så kom ihåg att detta inte är din läkeprocess utan deras. Låt deras föreställning om världen och vad som kan hjälpa dem styra. Du är där för att stötta dem i deras process, inte att konvertera dem.

Uppmuntra det som är gott

Även när mycket tycks vara kaos finns det också sådant som fungerar. När vi tar tillvara och bygger på det som är gott och fungerande stärks samtidigt självkänslan och tron på att vi har något friskt som är av värde.

Som den som hjälper kan vi förstärka detta ytterligare genom att vara särskilt uppmärksamma på det som fungerar och ge positiv uppmuntran. Ett sammanhang som jag kikade in i drog det ganska långt. Där ignorerade man fullkomligt det som inte ansågs vara gott och gav översvallande positiv respons när man låg i linje med det som uppfattades som gott. Det var manipulation men eftersom den var så uppenbar och dessutom utfördes med kärlek uppfattade jag den som god. Den som utsattes för manipulationen förstärkte snabbt de önskade beteendena på bekostnad av de oönskade. Det är dock uppenbart att tekniken också har fallgropar. Används den utan kärlek är det lätt att på samma sätt manipulera människor till negativa beteenden och den kan också leda till en icke önskvärd likriktning av beteenden och tankar på sätt som liknar hjärntvättning.

Visa vägen

– Gör som jag säger, inte som jag gör, brukade min pappa skämtsamt säga.
För det är ju precis så vi människor inte fungerar. Vi gör inte som andra säger åt oss utan härmar vad de gör.

Ditt tillstånd smittar. Om du är i en position där du kan så var någon att inspireras av. Var positiv. Se det friska och vackra i den andra. Var sann, sårbar och modig. Om du har vad den andra behöver, låt det skina genom dig så att den andra kan följa ditt exempel. Men märk väl, det måste vara sant. Låtsas inte vara något du inte är och vet när du inte kan visa vägen. Kan du inte så var ärlig med det.

En kärleksfull uppsträckning

Ibland behöver den man hjälper en ordentlig uppsträckning. Den behöver någon som påtalar undanflykter och strunt, någon som kan se igenom distraktioner och rena lögner och föra tillbaka dem till kärnfrågorna de försöker undvika. Att exponera någon så kräver förtroende och fingertoppskänsla. Men framförallt krävs det att det görs med kärlek och utan minsta uns av illvilja.

Lyssnande

För att hjälpa behöver jag först lyssna ordentligt. Gör jag inte det så missar jag vad som pågår. Människor pratar generellt direkt eller indirekt om sådant som är betydelsefullt för dem så det enda vi egentligen behöver göra för att komma underfund med vad som rör sig i deras liv är att lyssna och ställa rätt frågor.

Fem nivåer av lyssnande

Vad vill jag säga?

På den första nivån lyssnar jag mestadels till mig själv. I det den andra säger fiskar jag upp nyckelord som jag sedan knyter an till för att berätta det som jag själv vill säga. Allt som sägs återknyts till mig själv vilket såklart innebär att jag egentligen inte lyssnar alls. Jag letar bara efter ingången till att själv få prata. En typisk sak som en lyssnare på första nivån säger är ”det är precis som när jag…” vilket ofta följs av något som bara vagt anknyter till det som den andra försökte berätta.

Vad säger den andra?

På den andra nivån lyssnar jag på orden som den andra säger och försöker förstå dem. Fokus ligger på att höra orden och förstå deras bokstavliga innebörd, vilket kan vara nog så knepigt. Den som fastnar på denna nivån kan tillmäta orden alltför stor betydelse och nonchalera vad personen försöker förmedla. Här hamnar ofta politiska diskussioner när de fastnar i hårklyverier kring formuleringar.

Vad säger den andra egentligen?

Orden vi säger är bara en bråkdel av vår kommunikation. Vi säger desto mer med kroppsspråk, tonfall och liknande. På lyssnandets tredje nivå lyssnar jag till hela kommunikationen och tar in även det som sägs på andra sätt än just med ord.

Vad försöker den andra säga?

Att säga det man vill ha sagt är dock inte alltid så lätt. Man hittar inte riktigt rätt sätt att uttrycka sig, slarvar med såväl ord som gester, får hjärnsläpp och lyckas helt enkelt inte få fram det man vill ha sagt. Åtminstone inte på sättet man vill få det sagt. På lyssnandets fjärde nivå försöker jag inte enbart förstå det som faktiskt kommuniceras, utan hjälper själv aktivt till att komma underfund med vad personen vill ha sagt. Lyssnandet är välvilligt och hjälpsamt.

Vad är den högsta sanningen bakom det som den andra försöker säga?

Bakom våra berättelser döljer sig ofta djupare sanningar som vi kanske inte ens själva ser. Vi är ett uttryck för det högsta gudomliga som uttrycker sig genom oss. När jag lyssnar på femte nivån så kan jag se det gudomliga i dig och höra den djupare sanningen som finns mellan raderna.

Att tysta eller tillåta

Hon öppnade sig en smula och började berätta att hon såg småknytt omkring sig när hon gick i skogen. Jag hade lärt mig att sådant var trams så självsäkert berättade jag för henne att det bara var dumheter. Hon tystnade och sa inget mer om sina upplevelser.

Det gjorde ingen annan heller för mig på den tiden för jag var snabb på att stänga ner och förlöjliga dem. Och eftersom ingen berättade om sina märkliga upplevelser tog jag det som ett bevis på att ingen egentligen hade några.

Ett halvt liv senare hade jag själv haft upplevelser av andevärld, tidigare liv och allsköns konstigheter som den unga jag tvärsäkert hade avfärdat. Jag skulle börja på ett nytt jobb och brottades med hur öppen jag skulle vara med mina upplevelser. Till slut bestämde jag mig att vara öppen utan att för den delen vara exhibitionistisk.

Det tog inte länge förrän kollega efter kollega sökte upp mig för att berätta om sina egna övernaturliga upplevelser. De hade alla haft sådana men la också alla till “Berätta det inte för någon annan för de kommer att tro att jag är galen.”. Trots att de alla haft övernaturliga upplevelser vågade de bara berätta om dem för mig eftersom de trodde att de var ensamma i sin upplevelse.

● ● ●

När vi inte dömer eller förlöjligar skapar vi ett tryggt utrymme för människor att dela sina erfarenheter. Det krävs ibland mycket för att öppna sig om sådant som exempelvis övergrepp, psykiskt mående och annan utsatthet. Eller för den delen om upplevelser som ligger utanför det som uppfattas som normen.

När vi visar att det är okej att berätta sådant och förvaltar förtroendet så öppnar sig människor i regel för oss. Avfärdar och förlöjligar vi dem så sluter de sig istället. Då är det lätt att liksom jag i unga år få för sig att ingen faktiskt haft sådana upplevelser medan det faktiskt är precis tvärtom – att det är en mycket allmänmänsklig upplevelse.

Starka frågor

En stark fråga kan hjälpa oss att nå insikt och förändring. Den kan ställa sådant som vi tagit för givet på ända och uppdatera vårt tankesätt. Ofta kan den också användas som ett mantra under en tid för att nå djupare insikt.

Vad kan jag lära mig av detta?

Jag befann mig mitt i en uppslitande arbetsplatskonflikt som hade kommit att handla om min tjänst. Arbetsplatsen var delad i två falanger och den falang som för tillfället fått överhanden ville ge min tjänst till någon som var lojal mot dem. Jag mådde hemskt dåligt när jag åkte på vipassana. Det är en djupmeditationsteknik som sägs komma från Buddha själv.

Hela första dagen rådde det inom mig fullkomlig kakafoni av negativa tankar och känslor. Jag kunde på min höjd behålla mitt fokus i någon minut innan mitt sinne var iväg och rotade runt i min arbetssituation igen. Men redan andra dagen uppenbarade sig lösningen som gjorde att jag just då kunde släppa arbetssituationen och fokusera på meditationstekniken. Lösningen kom i form av en stark fråga:

Vad kan jag lära mig av detta?

Frågan bar jag sedan med mig genom hela konflikten och en bra bit efter. När man befinner sig mitt i något kan det vara svårt att se vad som är vad på grund av alla känslor och tankar som löper amok och att folks inspel och utbrott skymmer sikten. Frågan gjorde två mycket viktiga saker för mig.

För det första gav den mig något att fokusera på. Liknande ett andningsankare om man så vill. Även om jag fortfarande var mycket engagerad i konflikten så var jag inte fullkomligt uppslukad av den mentalt och känslomässigt. Frågan gav mig möjlighet att lyfta blicken.

För det andra öppnade den upp en helt annan förståelse för konflikten. I början var jag fullt upptagen av att känna mina egna känslor. Kort och gott så tog jag det väldigt personligt. När jag istället började fråga mig själv vad jag kunde lära mig av detta så fanns där plötsligt mängder av lärdomar varav en var att det i grunden inte var personligt. Det handlade om makt och om att ge sina vänner förmåner. Det handlade faktiskt inte alls om att Daniel var dålig eller att min arbetsprestation inte var god nog, vilket var en lättnad.

Tiden efter vipassana var fortsatt hemsk med allehanda vändningar i konflikten men ingalunda så hemsk som den varit om jag inte funnit frågan. Det var en uppslitande upplevelse men också en oerhört lärorik en för när man kontinuerligt frågar sig själv “vad kan jag lära mig av detta?” så kommer man ofrånkomligt att lära sig väldigt mycket.

Måste och vill

– Jag har så himla mycket att göra, beklagade jag mig för min coachkollega. Jag måste dra ihop ett möte med arrangörsgruppen, jag måste sätta ihop ett event och mejla ut inbjudningar. Jag måste skriva klart inlägg till bloggen och jag måste göra ett pressmeddelande…
– Men, avbröt hon mig. Du säger hela tiden att det är saker som du MÅSTE göra. Är det inget av detta som du VILL göra?

Jag tystnade och insåg att varenda måste som jag uttalade egentligen var något jag ville göra. Det var saker som jag varit initiativtagare till, som jag engagerat mig själv och andra i, sådant som jag lagt min energi i och ville se förverkligat. Och nu satt jag här och pratade om det som om jag blivit påtvingad alltihop. Så jag började om från början.

– Jag har så himla mycket som jag VILL göra. Jag vill ha ett möte med arrangörsgruppen. Jag vill sätta samman ett event och mejla ut inbjudningar. Jag vill skriva inlägg till bloggen och ett pressmeddelande.

Istället för en tyngd av måsten kände jag plötsligt inspiration.
– Jag vill sätta igång med det här nu, sa jag och kände hur lusten bubblade i min kropp.

● ● ●

Hennes fråga var så enkel men samtidigt kraftfull. Det tog inte mer än de orden för att få mig att gå från bekymmerstankar till sprittande inspiration. En alldeles förträfflig fråga som fler borde ställa sig när de funderar över sina måsten i livet. 

Andra potentiellt starka frågor

Varför gör jag det här?

Det är inte självklart att vi alltid tänkt efter varför vi gör något. Att ställa sig själv frågan ger oss möjlighet att reflektera över det och därefter välja om vi vill fortsätta eller sluta.

Vad säger detta om mig?

Den här frågan kan men behöver inte vara snarlik den förra. Våra handlingar, val, tankar, känslor och mycket mer är uttryck för något hos oss själva. När vi ställer oss frågan kan vi få syn på bakomliggande orsaker till varför vi fungerar på ett visst sätt. 

Är detta bra för mig?

Innerst inne vet vi vad som är bra och dåligt för oss. När vi ställer oss frågan om något är bra för oss så vet vi ofta instinktivt svaret så fort frågan ställts.

Vad behöver jag nu?

Detsamma gäller frågan om vad vi behöver. Innerst inne vet vi vad vi behöver men glömmer ofta att ställa frågan. När vi ställer den kan svaret ofta komma snabbt som en magkänsla eller ett spontant infall. Det ligger redan där på tungspetsen och väntar.

Vad ska jag göra först?

Detta är en fråga som handlar om prioriteringar. Vi behöver börja någonstans men när vi har en diger att göra-lista så kan vi ibland känna oss så överväldigade att vi inte börjar alls. Bland annat då kan den här frågan vara till stor hjälp.

Vad är frågan?

När vi fastnar så är den mest relevanta frågan sällan ”Hur tar jag mig ur det här?” eller ”Hur kommer jag vidare?”. Sådana frågor fokuserar på att vi inte vill vara där vi är. De hanterar inte situationen eftersom de är ett uttryck för att vi vill fly den. Om vi flyr så fastnar vi snart i en liknande situation igen.

Vi behöver komma ihåg att inte försöka fly det som är obehaglig vilket vi kan göra genom att hitta bättre frågor. En bättre fråga att ställa sig är ”Vad är frågan?”. När vi frågar oss det formulerar vi nya frågor. Frågor som ”Hur hamnade jag här?”, ”Vad är det här fastnandet?” eller ”Vad kan jag lära av detta?”. Dessa frågor hjälper oss att hitta en större förståelse för oss själva och hur det kommer sig att vi har fastnat. När vi lär oss läxan och löser de problem som fick oss att fastna så kommer vi loss och fortsätter förhoppningsvis vidare utan problem.

Jorden behöver inte räddas

Moder Jord behöver inte räddas av oss. Hon har varit här långt innan människan dök upp och hon kommer att finnas kvar när det enda som vittnar om människans existens är fossiler. Människor kan inte tillintetgöra Moder Jord. Även om vi fortsätter som vi gör och hugger ner alla träd, utrotar alla djur, låter all is smälta och temperaturen stiga – så klarar sig Moder Jord.

Människan å andra sidan gör det inte. Det må inte tyckas så men vi är en sårbar art. Vi är högt upp i näringskedjan vilket innebär att vi trots vår uppfinningsrikedom i grund och botten är mycket känsliga för förändringar.

Så även den som inte bryr sig nämnvärt om Moder Jord bör nära sin inre miljöaktivist i syfte att rädda den dyrbara arten som kallas människa.

Berättelsen om varg och människa

Följande visades för mig av trädet Ask. Ask har funnits här på jorden betydligt längre än människan och minns det som varit.

● ● ●

Länge sedan vandrade människan jorden i flockar och tillvaron byggde på samarbete. För att överleva behövde ni skapa och förvalta relationer till er omgivning. Ni blev vänner med träd, växter, svampar och djur. Ert liv vävdes samman med livet omkring er.

En dag mötte människan vargen och ni såg båda att ni kunde ha nytta av varandra så ni bildade en ny flock; en flock som bestod av både människa och varg. Den ena var inte över- eller underordnad den andre utan ni var del av samma flock och samarbetade för ert gemensamma bästa.

Över årtusenden blev en del människor allt mer varglika och en del vargar allt mer människolika. Ni lärde av varandra och en del av den andras energi blev en del av er egen. Några vargar blev människovargar och några människor blev vargmänniskor men det fanns plats för och behov av alla i flocken.

Men så kom tiden då människan bosatte sig och började kontrollera sin omgivning. Ni markerade områden och hävdade att de var era. I den tiden tog mannen makten och allt skulle tämjas och underställas honom. Djur domesticerades, skog skövlades för att ge plats åt odling och även sin syster ansåg han sig ha äganderätt över. Detta ledde till en djup brytning i relationen mellan människan och dess omgivning.

Gradvis försvann respekten för naturen men också för samarbetet när människan försökte göra sig till herre över allt. Människovargen tämjdes till hund medan vargen som inte kunde tämjas försköts. Rädslan tog vid. Här såddes fröet till berättelserna som varnar för vargen. Vargmänniskorna försköts också men det fanns fortfarande plats för dem hos människorna, om än i utkanten. De domesticerade människorna var rädda för dem men det fanns ett behov av deras vildhet.

Är det dessa som i vikingatider kallades ulvhedin eller bärsärker, frågade jag Ask.

Nu klev du långt fram från tiden jag pratade om, men ja. Ulvhedin i vikingatiden var vargmänniskor. Deras förfäder var del av flockar bestående av både människor och vargar. Vargen var del av deras blodslinje och de släppte fram den energin på slagfältet där de var vildsinta slagskämpar.

Idag ser några av er tillbaka på vikingatiden och tror att människor då hade en nära kontakt med naturen. Det verkar så länge sedan för er men faktiskt så var människans relation till naturen då nästan helt bruten, precis som idag. Vargmänniskorna hade en betydelsefull plats i den kulturen men även om de kunde vara respekterade så var människorna rädda för dem. De var behövda men passade inte nödvändigtvis in.

När vikingarna kristnades förbjöds slutligen ulvhedin och vargmänniskorna försköts. Sedan dess har vargmänniskorna förföljts. Det har uppstått situationer då de välkomnats men det har vanligtvis varit så att människor försökt förgöra dem.

Tiden ni lever i nu är bättre. Förföljelsen är inte lika hätsk som den varit men framför allt är det idag lättare för vargmänniskorna att hitta varandra och bygga gemenskaper där de accepteras och uppskattas.

Samarbeten

Människor har ingått liknande samarbeten med mycket i naturen vilket med tiden färgat såväl dem som deras avkomma. Det finns många anledningar till varför vi känner samhörighet med vissa djur, växter eller svampar. Vi kan ha levt liv som dem, vi kan ha dem som totem eller andedjur men vi kan också likt ovan beskrivet ha levt i flock med dem och på så vis genom generationer ha anammat deras energi.

I den yttersta sanningen är allt ett men som en aspekt av alltet känner vi sällan samhörighet med mer än en bråkdel vilket sammanstrålar i personen som vi är.

Dagens människa inbillar sig gärna att stå utanför eller rent av ovanför naturen. Det finns till och med religioner som hävdar att vi är satta att vara herrar över den. Tvärtom är det så att vi är en del av den. Vi är en hårlös apsläkting med ett på tok för stort ego. För att komma i balans och säkra vår överlevnad behöver vi sluta försöka härska och kontrollera och istället åter lära oss att samarbeta.

Brytningen

Brytningen mellan människan och hennes omgivning kan beskrivas på många sätt. Det är konflikten mellan natur och kultur, vilt och domesticerat, andlighet och religion, frihet och fångenskap. Brytningen som uppstått mellan oss som art och vår omgivning återspeglas inom oss där vi slits mellan vår natur och det som vi upplever förväntas av oss.

Andlighet och religion

Vi satt i Pildammsparken i Malmö när jag fick förklarat för mig att religiösa människor också kunde vara andliga. Jag blev jag uppriktigt förvånad eftersom det för mig lät som en självmotsägelse.
– Inte kan väl den som har en genuin andlig kontakt och strävan söka sig till trossystem som sår splittring och begränsar kontakten med det gudomliga, tänkte jag.
– Jag måste hitta de religiösa människorna och fråga dem, var den naturliga följdtanken.

Det tog inte mer än 30 minuter så stod jag framför ett bord på Möllevångstorget där en kristen grupp bjöd på kaffe och bibelcitat. Jag drog ett citat ur burken, vecklade upp lappen och läste:

lapp

– Det var ett synnerligen tydligt budskap, fnissade jag för mig själv. Religiösa människor är dåligt sällskap.

Det har emellertid inte hindrat mig från att fortsatt nyfiket studera religiösa och deras sammanhang. Än har jag funnit få religiösa människor som jag bedömer har haft genuina andliga upplevelser. Deras längtan är ofta genuin men istället för att ha baserat sin tro på egen upplevelse så har de trasslat in sig i någon annans beskrivning av det gudomliga. Det yttrar sig i att de hänvisar till andras upplevelser som de läst eller hört om och inte sina egna.

Pingstpastor på besök

Sällan har detta varit mer iögonfallande för mig som när jag var ensam hemma hos mina svärföräldrar och deras pingstpastor ringde på dörren. Jag bjöd in honom på en kopp te och vårt samtal gled in på änglar.
– Tror du på änglar, frågade jag honom.
– Självklart, svarade han. Änglar finns på riktigt. Jag pratar ofta om dem i mina predikningar.
– Har du arbetat med änglar, frågade jag honom.
– Nej, svarade han och jag började märka en begynnande osäkerhet i hans röst.
– Har du pratat med dem?
– Nej.
– Har du känt av dem?
– Nej.
– Men hur kan du då tro dig veta att de finns?
– Det står så i Bibeln.

● ● ●

Tänk vad ofta vi predikar mångordat och övertygat om sådant vi själva aldrig upplevt. Det är ingalunda enbart inom religion som det sker men det är mycket tydligt just där. Istället för att veta bär vi omkring på andras föreställningar som i regel är lika ogrundade som våra egna.

Som någon som faktiskt har personlig kontakt med änglar, Isak (den de kristna kallar Jesus) och det de kallar Gud tycker jag att det känns jättemärkligt när någon som inte har det predikar för andra hur de ska förstå dylika entiteter och energier. Särskilt besynnerligt och väldigt mycket mer problematiskt blir det när de dessutom gör sig till uttolkare av deras vilja och pådyvlar sina åhörare detta. Det öppnar upp för manipulation, maktmissbruk och ger plats åt typen av människor som vill styra andra. Och till syvende och sist är det också det som för mig är mest iögonfallande med religioner. De är mänskliga skapelser som tjänar mänskliga intressen och har ofta lite med andlighet att göra.

Andligheten blir då en skör fasad som religionerna använder för att legitimera sin existens medan de i själva verket ägnar sig åt att kontrollera människor. Det märks särskilt tydligt när de ställs inför äkta andlighet. Då är deras instinktiva reaktion att kasta personen i lejongropen, spika upp vederbörande på ett kors, bränna den på ett bål, förinta dem till sista barn eller jaga dem till världens kant.

Därför är också egenupplevd andlighet så farlig för religionerna. Den undergräver deras legitimitet och tolkningsföreträde.

Gud är inte kristen
och inte jag heller.
Isak (Jesus)

Rädsla och förvirring

Jag var en gång i Vor Frue Kirke (Vårfrukyrkan) i Köpenhamn där jag mediterade med förhoppningen att förnimma andlig aktivitet i kyrkan. Men det var dött. Den enda ängeln där var gjord av marmor och Gud verkade inte bry sig nämnvärt om platsen.

Efter en stund accepterade jag att det inte var en plats för andlig kontakt men undrade för mig själv vad som då fanns där. Omedelbart kände jag människornas känslor. Jag satt uppe vid altaret och kände så himla mycket kärlek. Kärleken mellan människor som gifter sig. Det är en fantastisk slags glädjefylld kärlek som verkligen lämnar avtryck. Men efter hand framträdde också två andra mycket starka känslor som var inpräntade i rummet, nämligen rädsla och förvirring.

Kyrkan är en plats för människor. Det är inte en plats för änglar, Gud eller Isak (Jesus). Det är inte en plats för mirakler, kontakten med det högre eller ens en kraftplats. Det är en plats för människor, människors känslor och människors planer. Vi kan naturligtvis ha andliga kontakter i en kyrka också men det är i regel mycket lättare utanför den.

Charlataner

Det pratas ibland om charlataner i andliga eller religiösa sammanhang och jag varnar själv för bluffen som jag uppfattar religion att vara. Jag vill dock inte tro att de faktiska charlatanerna är särskilt många. Pingstpastorn som jag nämnde ovanför uppfattar jag exempelvis inte som en charlatan utan bara okunnig inför vad det är han faktiskt vet och därmed borde prata om. Att vara okunnig är inte att vara en charlatan. Att tro sig veta mer än vad man faktiskt vet är inte att vara en charlatan. Att överskatta sina förmågor, lita på sådant man hört eller vara någon annans nyttiga idiot är inte att vara en charlatan.

En charlatan är någon som falskeligen påstår sig ha kunskap eller förmågor och som vet att det de påstår är falskt. Det räcker inte med att det är falskt utan personen måste också veta att det är falskt. Först då är det ett bedrägeri.

Sådana människor finns och kan vara mycket farliga. Med medvetna manipulationer kan de styra och påverka väldigt många. De är dock få.

Den egna upplevelsen

Religion är att tro på någon annans upplevelse.
Andlighet är att ha din egen upplevelse.
Deepak Chopra

Andlighet är till sin natur egenupplevd. Annars är det inte andlighet utan skådespel.

Det är bara i den egna upplevelsen som vi faktiskt kan känna det gudomliga och dess plan för oss. För att få tillgång till den egna upplevelsen behöver vi släppa våra präster, gurus och mästare för att själva möta det som väntar på oss.

Shamanen

Ordet shaman betyder “den som vet” och kommer ursprungligen från evenkerna, en ursprungsbefolkning som återfinns i Ryssland, Mongoliet och Kina. Idag används det dock snarare som ett samlingsbegrepp för att beskriva sådana roller eller funktioner oavsett varifrån de kommer. I denna bredaste benämning skulle alltså kunna räknas in medicinmän/kvinnor, häxor, häxdoktorer, runmagiker, nåjder, völvor, druider, prästinnor, curanderos och helare av många slag och från världens alla hörn.

De flesta av dessa skulle emellertid aldrig kalla sig för shamaner eftersom de ju har sina egna namn för rollen. När ordet används som titel så är det ofta för att överbrygga den språkliga okunskapen kring den lokala termen eller för att det saknas en lokal term. Den som i Sydamerika snarare skulle kalla sig curandero (helare) eller ayahuascero (shaman som arbetar specifikt med Ayahuasca) skulle kunna använda det mer välkända ordet shaman för att göra sig förstådd. Som kontrast till detta använder många ordet shaman eftersom det saknas ett lämpligt lokalt uttryck.

Det som förenar

Jag upplever att det framförallt är två saker som förenar alla dessa olika traditioner och som därför skulle utgöra en definition av shamanism i dess bredaste bemärkelse, det vill säga som samlingsbegrepp.

Naturkontakt och animism. Shamanen arbetar i nära kontakt med naturen som också upplevs vara besjälad. Naturen ger oss medicin och material men håller också minnen och är hem till entiteter av många slag. Det är inte bara möjligt utan ofta centralt att kunna kommunicera med naturen och dess invånare.

Kontakt med andevärld. Shamanen arbetar i nära kontakt med andevärlden. Dessa kontakter begränsas inte enbart till naturen utan kan också inbegripa så vitt skilda saker som förfäder, kraftdjur, guider, änglar och tidigare liv.

Den egna resan

Utöver kontakten med naturen och andevärlden är det vanligt att shamanen är någon som själv upplevt och övervunnit svårigheter i livet. Det är någon som företagit sin egen läkanderesa och på så sätt frigjort sin potential och funnit verktyg för att hjälpa andra. I många fall är det rent av det som varit startskottet för personens resa till att bli shaman.

Tradition eller ursprungsshamanism

Utöver det som förenar finns det naturligtvis också mycket som skiljer även om mycket snarare är olika tolkningar av samma sak. En skiljelinje man skulle kunna dra går vid de som verkar inom en tradition och de som inte gör det.

De som verkar inom en tradition går ofta i lära hos en eller flera mästare inom den traditionen. Kunskapen förs vidare från mästare till lärjunge och det finns ofta beprövade sätt som lärjungar väljs ut och tränas.

Vi behöver shamaner.
Om vårt samhälle inte tillhandahåller dem,
så kommer universum att göra så.
Joe Lewels

I kontrast finns en ursprungsshamanism som inte förs vidare genom en specifik tradition utan som gror i människor i de mest skilda sammanhang. Shamaner med en sådan bakgrund är oftare vad vi skulle kalla självlärda vilket snarare betyder att de inte haft någon människa som mästare. Istället kan de ha lärt sig av andevärlden, enteogener, sina medmänniskor och livet i stort. De kan ha inspirerats av många traditioner eller inga alls.

I många kulturer har förföljelsen av den gamla visdomen varit så brutal att det inte finns någon tradition att bygga vidare på. Ibland har de som fått kallet då fått återupptäcka sitt eget ursprung genom andras traditioner. I andra fall har de istället fått förlita sig på den egna kontakten med andevärlden och Moder Jord. För även om visdomen förföljts så kan den inte utrotas. Den väntar bara på att återupptäckas.

Visdomen finns inom oss alla.

avslut web