Etikett: reinkarnation

Skillnaden mellan att lära sig och att komma ihåg

Vissa saker lär vi oss för första gången i det här livet. Vi behöver lägga tid och möda på att nöta in det och många gånger känns det ändå inte helt naturligt för oss. Samtidigt upplever vi genombrott och aha-upplevelser. Så var mötet med yoga för mig. Jag gillar verkligen yoga. Det funkar väldigt bra för mig men fastän jag har väldigt lätt att förstå systemet och känner hur energierna rör sig så känner jag behovet av en lärare.

Annat kommer vi ihåg från tidigare liv. Vi behöver bara nosa på det så öppnas hela fältet upp. Sådan är shamanismen för mig. Detsamma gäller andra färdigheter. En vän till mig var exempelvis en mycket skicklig musiker. När vi tittade på hans tidigare liv visade det sig att han hade haft åtskilliga som just det.

Hur lätt vi har att ta till oss något nytt skvallrar ofta om våra tidigare erfarenheter. Det innebär inte att vi är begränsade till det vi redan har erfarenhet av utan vi kan naturligtvis när som helst välja att lära oss något nytt. Men då behöver vi vara beredda på uppförsbacken som det innebär.

Om tid och hur den kan gå sönder

När livet löper på som vanligt går vi från en tid till nästa men när vi upplever ett trauma kan det uppstå en tidsskada som förändrar vår upplevelse av tiden. Vi kan fastna där eller fortsätta vidare med bruten tid. Fyra uttryck som det kan ta sig är:

• Splittrad tid
• Luckor i tiden
• Uppförstorad tid
• Att fastna i en tid

Splittrad tid

Den som är med om ett trauma kan uppleva att tiden går i bitar eller splittras. Det blir en oreda i tiden där vi tidigare kunnat skapa ordning. När tid splittras kan vi ha svårt att skapa ordning igen.

Ett sätt att arbeta med splittrad tid och tidsluckor är genom att minnas. Om en bit tid går i bitar kan vi börja pussla ihop den igen genom att minnas hur bilden var innan den gick sönder. Det som var innan traumat finns fortfarande kvar. Jämför före och efter. Vad försvann däremellan?

Det finns många sätt att minnas. Att minnas med sinnet kan vara ett verktyg men vi minns exempelvis också med kroppen. Genom att säga saker högt och undersöka med våra olika sinnen kan vi få igång processen att minnas.

Luckor i tiden

Vid ett trauma kan det uppstå en lucka i tiden, likt en minneslucka. Även här kan det vara bra att arbeta med minnet.

Uppförstorad tid

Ibland går tiden sönder så att den stannar just där. Vi noterar detaljer som vi sedan alltid minns. Då är inte utmaningen att minnas utan att få bilden att anta samma proportioner som resten av tiden. Den bilden sticker nämligen ut från allt annat.

Genomgående för att arbeta med tidsskador är att befästa och skapa vår tillvaro utifrån nuet. Det är dock av än större vikt när något blivit uppförstorat eller vi fastnat i en tid. Då behöver vi hitta tillbaka till nuet.

Att fastna i en tid

Man kan också fastna i en tid och då ofta i en sekvens. För en människa som exempelvis mist någon och inte kunnat hantera det kan tiden skadas så att det lika gärna kunde ha gått sju sekunder som sju år sedan det hände. En sådan människa kan fastna på ett sätt där de går sönder på nytt varje dag.

Såväl en människa som en plats kan fastna i en viss tid. När något traumatiskt händer på en plats så ristas den tiden in där. När tiden inte har gått vidare på en plats kan man komma dit och uppleva traumat på nytt.

Vägen ut ur missbruk

Varje läkanderesa är unik men rymmer också likheter.

Bakom ett missbruk finns något som personen inte vill eller har verktyg för att möta. Med missbruket undviker vi det genom att bedöva eller distrahera oss. Vi sänker vår medvetandenivå. Att ta sig ur missbruk hör därför intimt samman med att höja sin medvetandenivå. Det gör vi exempelvis genom att medvetandegöra oss om vårt missbruk, bakomliggande orsaker och dess konsekvenser. Vi gör det genom att höja blicken och se längre än vad vi har gjort under missbruket.

Men att medvetandegöra sig är ändå bara första steget. Vi behöver därtill göra de utrensningar och förändringar och anta de utmaningar som läggs framför oss. Först då läker vi orsakerna till vårt missbruk och ger oss själva förutsättningar att tillfriskna.

Egenmakt och eget ansvar

En annan nyckelkomponent i tillfrisknandeprocessen är att förstå att jag ytterst har makten över mitt liv och ansvaret att göra vad jag vill av det.

Som alkoholist kände jag mig ofta bitter och maktlös, som ett offer för omständigheter och andras handlingar. Det var alltid någon annans fel att jag mådde dåligt och att mitt liv inte fungerade som jag ville.

När jag tillfrisknande från alkoholismen skedde det inom loppet av 20 minuter. Under påverkan av LSD hade jag en upplevelse där jag fick se mig själv utifrån. Jag såg då att allt som gjorde ont i mitt liv, som jag mådde dåligt över och anklagade andra för var min egen skapelse. Jag var den som hade skapat detta kaos åt mig och precis som jag skapat smärta och förvirring så kunde jag också skapa motsatsen. Ställd inför den insikten var valet enkelt. Jag valde att ta ansvar för mitt liv och slutade dricka i samma ögonblick.

Förväxla inte känslan av att vara maktlös
med att faktiskt vara maktlös.

Du är ditt universums mitt.
All makt i ditt liv utgår ifrån dig.

Att bestämma sig

Oavsett vilket missbruk det gäller så finns det i slutändan bara ett avgörande steg för att bryta det. Det är att sluta. Vi kan bygga vilka ramverk vi vill runt det för att hjälpa oss men är vi inte uppriktiga i vår vilja att frigöra oss så är det förgäves.

Motivationen till att tillfriskna

Två saker motiverar mig särskilt när jag arbetar med min personliga utveckling:
1. Det jag inte tar itu med i detta livet kommer jag att ta med mig till nästa.
2. Det jag inte tar itu med smittar och förs vidare till mina barn.

Någon gång har jag hört någon ateist tycka att reinkarnation verkar vara en bekväm tanke för då kan man ju bara strunta i allt och ta det sen. För mig funkar insikten att vi reinkarneras precis tvärt om. Jag vill ju inte spendera flera liv på att harva samma skit som jag kan lösa här och nu.

En omvälvande insikt för mig är detta hur vi smittar våra nära med det vi inte själva tar itu med. Vi ser det överallt omkring oss. Alkoholister är ofta barn till alkoholister, arbetsnarkomaner är barn till arbetsnarkomaner. Människoförakt går i släkten, depression och cancer likaså. De utmaningar som vi väjer för överför vi ofta till våra barn. Ibland överförs de som exakt samma sak, såsom alkoholisten som är barn till en alkoholist, men ibland byter det skepnad, exempelvis från ett missbruk till ett annat.

När man befriar sig själv befriar man med andra ord i många fall även kommande generationer.

Andevärldens invånare

Följande är en förteckning över de ord som jag använder för att beskriva andevärldens invånare.

Ande

Ande är för mig två saker. Dels är det ett generellt begrepp för att beskriva en kontakt som jag ännu inte är helt på det klara med vad det är för något. Det skulle exempelvis kunna vara att jag ännu inte kunnat avgöra om det är ett spöke, en demon eller ett naturväsen. Och dels är det ett specifikt begrepp för en mänsklig själ som passerat över till andra sidan. Den är i anden.

Själ

En själ är den delen av människan som lever vidare efter att vår fysiska kropp dött. Själen kan vara del av en levande människa, befinna sig i ett limbo, ha passerat över till andra sidan eller vara i processen att ta plats i en ny fysisk kropp.

Spöke

Ett spöke är en människas själ som fastnat och därför inte lyckats ta sig vidare till andra sidan efter att människans kropp har dött. I vårt samhälle finns många negativa associationer kring ordet spöke som något skrämmande. Så uppfattar jag dem inte. Snarare är det en existens som jag känner medlidande för. Själen har på något sätt fastnat och har inte lyckats ta sig vidare. Den framstår ofta som förvirrad, lidande eller berusad och behöver hjälp att ta sig vidare.

Jag vänder mig mot föreställningar om att ett spöke ska fördrivas eller avlägsnas. Ett spöke är en mänsklig själ som sitter fast och därför behöver hjälpas vidare. Vi ska inte jaga bort människor som är i behov av hjälp utan istället hjälpa dem.

Parasit

En parasit är en andevarelse som sätter sig på exempelvis en människa och utnyttjar dess livskraft. Det är vanligt att den suger energi ur människan eller försöker leva och påverka den fysiska omvärlden genom den.

Vissa parasiter är tämligen harmlösa och kan liknas vid en mask i tarmsystemet eller en igel. De suger energi ur oss och gör oss exempelvis omotiverade, lata eller apatiska. Dessa har i regel en låg medvetandenivå. Andra är betydligt farligare och är mycket medvetna om vad de gör med människan. De försöker snarare ta över människan och använda kroppen som sin egen. De kan försöka vilseleda, manipulera eller rent av skada sin omgivning. Människan kan då höra röster eller få infall att göra destruktiva saker. Många av de mentala sjukdomstillstånd som västerländsk läkevetenskap identifierar är i den shamanska föreställningsvärlden i snarare uttryck för parasiter som tagit plats i och utnyttjar en människa.

Demon

Demoner är ofta elaka, missunnsamma och manipulativa. Därför är de också farliga att befatta sig med, särskilt de som är parasiter. Som parasiter kan de exempelvis vara elakt utåtagerande eller förhålla sig dolt destruktiva.

Försöker man avlägsna en parasiterande demon kan de bli mycket aggressiva och även försöka förmå människovärden att den kommer att dö om demonen avlägsnas.

Åtminstone en del demoner verkar vara del av den mänskliga reinkarnationscykeln. En förklaring som en andehjälpare gav mig är att en demon är en ateistisk själ. När människokroppen dör har den ateistiska själen ingenstans att ta vägen och vandrar då omkring och letar efter en människa att besitta för att åter kunna leva i köttet. Då menar jag inte ateistisk som i ett vardagligt “jag tror inte på något” utan en destruktiv övertygelse som tränger ända in i själen och aktivt förnekar ljuset och kärleken som binder samman allt. En sådan demon kan så småningom återvända till ljuset när den släpper sin destruktiva övertygelse och ångrar sina handlingar.

Ängel

Det finns många slags änglar. Fastän jag har sett en del som vill beskriva en hierarki med många nivåer bland änglar har jag själv bara erfarenheten av tre sorter. För att få änglarnas hjälp behöver vi be om den.

Ärkeängel. En ärkeängel är en särskilt kraftfull ängel med arketypiska drag och ansvarsområden. Ärkeängeln Ismael styr exempelvis över död, förstörelse, övergången mellan liv och återfödelse medan ärkeängeln Raphael förknippas med läkande och helande.

Skyddsängel. En skyddsängel är en ängel som vakar över oss och styr verkligheten att ta hand om oss. Den personliga skyddsängeln är förmodligen den som flest människor är bekant med och det sägs att alla har en. Det finns också generella skyddsänglar som flera kan vända sig till.

Andra änglar. Det finns många änglar som vill oss väl och som enligt Doreen Virtue har förhållandevis lite att göra. För att arbeta med dem behöver vi själva aktivt bjuda in dem. På så vis kan vem som helst skaffa sig flera änglahjälpare.

Guide

Det finns en viss överlappning mellan guider och personliga skyddsänglar samt kraftdjur. En guide är en personlig andehjälpare vars uppgift det är att vägleda och ge oss stöd. En människa kan ha flera guider som i sin tur kan bistå med olika aspekter av den mänskliga upplevelsen.

Kraftdjur

Liksom guider och personliga skyddsänglar är kraftdjuren personliga. De besitter djurets visdom och personlighet och kan bistå oss på samma sätt som en guide. De kan också kallas på för att förstärka aspekter av människan. En människa kan ha många olika kraftdjur.

Naturväsen

Det finns en uppsjö olika naturväsen varav jag enbart haft direkt kontakt med ett fåtal. En del tycker om människor, andra förhåller sig neutrala och vissa är negativt inställda till oss. Är vi uppmärksamma kan vi förnimma dem här och var i naturen. Stövlar vi runt i naturen ouppmärksamt kan vi ibland störa dem vilket vi exempelvis kan bli varse om genom obehagliga eller smärtsamma upplevelser. När jag får känslan eller signalen att något inte vill bli stört brukar jag undvika att gå dit.

Växter och mineraler. Allt har en själ och det är fullt möjligt att kommunicera med växter, träd och stenar. För mig ligger detta i gränslandet mellan den fysiska världen och andevärlden. Anledningen till att jag tar upp det i kapitlet om andevärlden är att det ligger bortom vår gängse uppfattning om tingens ordning.

Älvor är ett slags naturväsen som trivs varhelst det finns växtlighet och då gärna vildvuxen sådan. Finns det ett särskilt vildvuxet hörn av trädgården där gräsmattan fått bli till äng och där häcken inte klippts så är det förmodligen också där älvorna trivs bäst. Vänner som sett dem beskriver dem som 40-60 cm höga och att de verkar ha vad som kan liknas vid kungar och drottningar som håller samman gruppen. Jag som huvudsakligen känner upplever dem som gladlynta, busiga och livsglada men de har också nära till ilska när någon skräpar ner i eller skadar naturen. De verkar leva i grupper eller samhällen.

Det sägs att älvor kan hjälpa oss med det materiella i tillvaron så önskar vi hjälp att förverkliga något materiellt kan de bistå oss i att bana väg för det. I utbyte får de gärna materiella gåvor och att umgås med oss. Den som arbetar med älvorna får ofta i uppgift att plocka upp skräp i naturen då de tycker väldigt illa om hur människorna skräpar ner.

Den som har prunkande växtlighet hemma kan ha älvor hos sig även inomhus.

Utomjordingar

När jag i detta sammanhanget säger utomjordingar så menar jag inte fysiska sådana som åker runt i rymdskepp eller liknande. Snarare så har vissa andekontakter varit så väsensfrämmande från det jag uppfattar som andar på jorden att de verkat komma från yttre rymden.

Jag upplever att svampen är ett ypperligt verktyg för sådana kontakter då den utöver att vara starkt kopplad till jorden också verkar vara kopplad till rymden och universum.

Från andra dimensioner eller tider

Det finns också andar som kan tränga igenom till oss från andra dimensioner eller tider. Här blir det svårare för mig att begripa eller förklara eftersom jag som människa känner mig bunden i tid och rum. Men trots det har jag haft kontakter som alldeles uppenbart varit bortom min uppfattning av tid och rum. Den första som lämnade ett stort intryck på mig var en väns guide som kom från en annan dimension av vår värld och dessutom från en annan tid då höga träd täcker större delen av jorden och människorna beskrivs som få, långa och högt utvecklade.

Reinkarnationscykeln

Först är man myra, sist träd.
Först är man man, sedan kvinna.
Ärkeängel Ismael

Riktigt så linjär är inte reinkarnationscykeln men som en förenklad beskrivning duger ärkeängel Ismaels beskrivning bra. Först är vi något, sedan något annat. Först utforskar vi en existens och när vi är klara med dess utmaningar går vi vidare till nästa. Och i den långa kedjan av existenser är människa bara en. Vi är inte kronan på verket eller varandets mitt utan snarare en av många livsyttringar som vi kommer att utforska. Medan några i det gärna skulle föreställa sig en hierarki så är det inte så jag får det beskrivet för mig. Det bara är.

Många känner en stark fascination inför eller tillhörighet med exempelvis djur, växter eller platser. Det är ofta för att de levt liv som det djuret, använt den växten tidigare eller haft andra liv på den platsen. Så kan det exempelvis vara när man känner att man hittat hem trots att man aldrig varit på platsen tidigare. Det skvallrar om att man visst varit det, om än inte i detta livet. Och samma är det med människor. Vi träffar någon som vi redan efter en kort tid upplever att vi känt hela livet. Att ödet fört oss samman. Det är ingen slump utan den människan har vi redan byggt en relation med sedan tidigare.

Varför återföds vi?

Vi är här för att uppleva alla aspekter av livet. I det finns inget ont eller gott utan bara olika upplevelser. Vår själ vill uppleva allt – sjukdom och lidande, glädje och dans. I den mänskliga upplevelsen vill vi gärna kategorisera saker som onda eller goda men i en existens som vill utforska varandets alla aspekter finns ingen sådan uppdelning. Saker bara är. I ett liv är vi slaven och i ett annat förslavaren. I ett är vi offret och i ett annat förtryckaren. Hela tiden ett växelspel för att själen ska få möjlighet att utforska alla aspekter och det växelspelet pågår naturligtvis inte enbart mellan liv utan också inom samma liv.

Vi är kort och gott här för att utforska livet och alla dess utmaningar. Det är vår uppgift i alltet. Ändå är våra liv väldigt olika för någon är här för att utforska kärlek medan en annan är här för att utforska ensamhet. Någon har levt många liv som människa och förfinar de sista aspekterna för att sedan söka sig vidare till att återfödas som något annat medan en annan precis blivit människa och undrar hur man egentligen ska bete sig som en.

Detta är alltet som speglar sig i sig själv. I början fanns bara alltet som ett. Inget var åtskilt. Det är svårt att sätta i ord. Vissa kallar det alltet, andra Gud. En vän som använder ordet Gud säger att “Det fetaste Gud någonsin gjort var att dela på sig.”. Det började med en delning som snabbt övergick till ytterligare delning, snabbt som en explosion likt Big Bang-teorin som med tiden utvecklades till den myriad av uttryck som alltet kan uttryckas på. Och genom denna myriad av uttryck upplever alltet sig själv.

Och där är vi, varje människa en skärva som låter alltet uppleva sig själv från ett lite annat perspektiv. Även om vi kan känna oss frikopplade, autonoma eller rent av ensamma så är vi inte det. Även som delar är vi del av alltet.

När vi mediterar, arbetar med enteogener eller gör annat fördjupat andligt arbete kan vi ibland nå tillståndet då separationen upphör. Där det inte finns någon skiljelinje mellan mig och trädet eller bäcken eller en annan människa. Där gränserna suddas ut och allt som kvarstår är alltet. Det är inget hållbart tillstånd för att leva ett liv men det är en inblick i vad vi egentligen är och kommer ifrån. Det är då vi förstår att allt är ett.  

Den mänskliga reinkarnationscykeln

Fokuserar vi enbart på processen då vi återföds som människor så finns det dels den fysiska tillvaron som vi befinner oss i just nu och dels den andra sidan där vår själ befinner sig mellan liv. Vad händer där, frågade jag en gång en betrodd andehjälpare. “Varandets skola fortsätter”, svarade den. Mycket mer än så kan jag inte säga om vad vi gör mellan liven då vi befinner oss på andra sidan.

När vi börjar bli redo att återfödas kommer vi överens med våra själsfränder om vilka utmaningar vi ska ta oss an, vilka relationer vi ska utforska tillsammans och vad vi vill lära oss. Kort och gott gör vi en skiss för vårt kommande liv och etablerar grundförutsättningarna för det. Vi kommer överens om vem som ska vara barn och vem som ska vara förälder, vem som ska vara vän och vem som ska vara fiende. Redan innan befruktningen är vi helt på det klara med var vi ska och längtan efter det fysiska livet är ofta mycket stark.

Vid befruktningen börjar själen sin vandring över till den fysiska kroppen. Själen kommer inte till kroppen vid ett tillfälle utan överförs långsamt under graviditetens gång. Under den tiden och särskilt i början är det fullt möjligt att ha kanaliserad kontakt med barnet. Redan efter ett par månader är så pass mycket av själen i den fysiska kroppen att det kan vara svårt att upprätthålla en sådan kontakt.

Som människa är det lätt att bli hemmablind inför hur fantastisk den fysiska upplevelsen är. Här i den materiella tillvaron kan vi äta, smaka, dansa, leka och lukta på saker. Vi kan känna dem med våra händer, leka med någons hår, kyssas och ha sex. Vi kan älska och hata och gå upp i limningen av förväntan. Allt det här är sådant som vi längtar efter att få uppleva igen när vi enbart är själ.

Med oss från våra tidigare liv har vi latenta färdigheter som om de återuppväcks gärna blommar ut i en talang. Den som exempelvis musicerat i många liv kommer att ha lätt att lära sig det även i detta. När vi tvärtom har exceptionellt svårt för att lära oss något så är det ofta för att vi faktiskt aldrig gjort det tidigare.

Men även livet har sitt slut och när kroppen dör lämnar själen. I bästa fall är övergången en lättnad. Det är exempelvis vanligt att någon älskad hämtar oss eller att vi upplever ett ljus som vi vill färdas mot. I nära anslutning till döden är det inte ovanligt att människor upplever en andlig kontakt med sina kära men när vandringen till den andra sidan påbörjats så upphör kontakten. Det händer helt enkelt för mycket annat för själen. Det kan ta månader eller ännu längre men när själen kommit över på andra sidan är det åter möjligt att ha kontakt.

Precis som barn under lång tid kan bibehålla en kontakt med andevärlden så kan en själ som vandrat över till den andra sidan under lång tid bibehålla en känsla för det fysiska livet. Den kan minnas ett mänskligt koncept såsom tid men ju längre den befinner sig på andra sidan, ju mer suddas det minnet ut.

Skulle själen av någon anledning inte vara redo att vandra vidare så kan den hamna i ett limbotillstånd mellan det fysiska livet och den andra sidan. I så fall kan den bli ett spöke eller en demon. Att vara ett spöke är ett förvirrande tillstånd för spöken har i vanliga fall inte förstått att de har dött. De virrar runt likt en dement människa och försöker hitta ut ur sitt limbotillstånd. En demon har däremot någonstans gjort ett aktivt val att hänge sig åt det destruktiva. Precis som en själ på andra sidan så börjar också demonen att längta efter den fysiska tillvaron och då kan den uppleva det genom att ta en människas kropp i besittning. Även från demontillståndet kan den komma vidare men det kräver ett aktivt val och ånger.

Jag vet inte om det finns liknande limbotillstånd från andevärlden till den fysiska upplevelsen.

Så som vi människor upplever tid kan tiden som själen befinner sig på andra sidan variera mycket. Vissa själar har bråttom tillbaka och kan då återvända inom loppet av ett decennium. Andra befinner sig på andra sidan i århundraden.

Själsvänner, -familjer och delning

Genom reinkarnationsprocessen skapar vi relationer och band till andra själar. Vi möts i liv efter liv för att utforska nya roller och tillstånd i förhållande till varandra och återsamlas sedan på andra sidan. Med tiden blir vi själsvänner och hittar gång på gång tillbaka till varandra.

I livet menar vi med själsvän ofta någon som vi får en djup kontakt med även på ett andligt plan. Ibland menar vi kanske även en romantisk relation. De kontakterna är oftast förhållandevist lätta att känna igen. Det kan emellertid vara bra att ha i åtanke att en del själsvänner är de vi tycker riktigt illa om i livet och de som sårat oss mest. För som sagt vill själen ha alla upplevelser, även de som vi i vår mänskliga upplevelse uppfattar som negativa. På andra sidan kommer vi därför överens med våra själsvänner om vilka trauman och hemskheter vi ska utsätta varandra för, för att prägla våra liv och ge oss de utmaningar som vi i vårt själstillstånd bestämt oss för att utforska i livet.

Nya själar tillkommer med tiden genom delning så vissa djupare själskontakter kommer också av att vi en gång i tiden varit del av samma själ. 

Våra själar kommer ursprungligen från olika platser eftersom de inte för evigt är bundna till en plats i universum utan kan emigrera. Själar som varit på jorden länge kan kännas rakt igenom jordbundna men även de kommer ursprungligen någon annanstans ifrån. De som kommit hit nyligen kan ibland kännas igen på att de känner sig ganska vilsna på jorden, inte riktigt förstår hur man fungerar som människa och längtar härifrån.

Här skulle man också kunna prata om själsfamiljer – själar som har liknande ursprung. En del människor verkar i mina ögon komma från en annan planet eftersom de resonerar så fullkomligt bakvänt jämfört med mig själv. Det är i en del fall en korrekt iakttagelse eftersom de faktiskt har ett annat ursprung.

Olika ursprung betyder naturligtvis inte att vi inte kan bli vänner eller själsvänner.

Missfall och abort

Det är ingen självklarhet att befruktning ska leda till ett fysiskt liv. Att inte födas på grund av missfall eller abort ingår också i den mänskliga upplevelsen. En själ kan ändå vara besviken över en möjlighet som inte gått i uppfyllelse men den far inte illa av det. Den kommer att få nya chanser.

Oles nät

XXX ILLUSTRATION XXX

En av de bättre illustrationerna av hur allt hänger samman har jag min vän Olof Dahlin att tacka för. Den består av ett antal ringar och från mitten löper linjer utåt i olika längder som delar upp ringarna i olikstora delar så att det liknar ett nät.

Utanför den yttersta ringen når inga linjer. Här finns ingen uppdelning. I detta tillstånd är allt ett.

Nästa ring är tudelad. Här har alltet delats i två delar och existensens motsatspar framträder. Ljus-mörker, ande-materia, manligt-kvinnligt.

För var ring vi går in mot mitten tilltar uppdelningarna och därmed komplexiteten. I realiteten är antalet ringar och uppdelningar obegränsat.

● ● ●

Ovanstående förklaring utgår från alltet och hur alltet delas upp i allt mindre beståndsdelar. Beståndsdelarna är alla del av alltet och tillsammans med varandra är de alltet.

När modellen tillämpas på den mänskliga reinkarnationscykeln blir det lättare att förstå vår nuvarande fysiska skepnad som blott ett av många uttryck som själen tagit sig. Som människa identifierar jag mig starkt med min nuvarande fysiska form men den är alltså bara ett litet fält långt in mot mitten av modellen.

När jag rör mig utåt längs cirklarna blir uppdelningarna större. Liv levda i olika epoker, som olika etniciteter, kön, sexuella läggningar etcetera. Och slutligen utanför den yttersta cirkeln är allt som min existens faktiskt är – min själ. Detta är vad jag ytterst är, om jag menar mig själv som begränsat till den här själen.

Om självmord

Självmord är också en del av den mänskliga upplevelsen och därför något vi alla kommer att uppleva i några liv. Följande text är en kanalisering av en vän till mig som begick självmord.

● ● ●

– Att begå självmord behöver inte vara dåligt. Det finns liv som är alltför svåra att leva. Liv som är meningen ska vara korta.
Hur var det att dö?
– Det var rått och räligt. Jag var rädd och jag dog inte snabbt.
Vad hände sen?
– Jesus kom för att hämta mig. Det var verkligen skönt.
Varför tog du livet av dig?
– Jag kunde inte leva. Detta livet var tvunget att bli kort. Men det är inte viktigt för jag kommer att återfödas igen snart. Det är synd om de som är kvar i smärtan efter min död men för mig var min död en oerhörd lättnad. Jag mår bra nu. Jag har gått över. Det var rätt val för mig.

Hamnar alla som begår självmord där du hamnat?
– Nej, många är förvirrade och tror att förvirringen och smärtan ska upphöra när de dör. Men den upphör inte. Den bara fortsätter och de får ta med sig förvirringen och smärtan till nästa liv.
– Det är helt enkelt mer komplext än att självmord är rätt eller fel. Som människor gör vi det lätt för oss genom att vara kategoriska men det hindrar oss från att se allt vad ett självmord kan vara.
– Det som kan sägas är att det vi inte tar itu med i detta livet kommer vi att möta i nästa. Att använda självmordet som en flykt för att slippa arbeta igenom något fungerar alltså inte. Men alla självmord är inte flykt. Ibland är man helt enkelt klar att gå vidare. Att begå självmord är också en lärdom som vi alla ska stifta bekantskap med någon gång.
– Att begå självmord kan också vara ett sätt att skilja sig från dåligt inflytande. Om man exempelvis blivit besatt så avlägsnas den inkräktande energin automatiskt när man dör. Det kan vara enda sättet att bli av med den.

Vad vill du säga till de som överväger självmord?
– Våga leva. Självmord är inte ett alternativ bland många. Det är ett avslut som leder till en omstart eller nystart. Det är synd att börja om på nytt och behöva gå igenom samma saker igen om problemet kunde ha lösts i livet.

Tack. 

Tidigare liv

Vi har med oss många läxor och utmaningar från tidigare liv såsom relationer som förblev olösta, hinder som vi inte tog itu med eller missbruk som vi inte avslutade. Även förbannelser eller löften kan ligga kvar och störa. Med oss har vi också lärdomarna. Faktiska kunskaper och insikter som vi inte behöver kämpa för att tillgodogöra oss i detta livet utan snarare kan återuppväcka.

Genom att skåda in i vår historia kan vi upptäcka sådant som är relevant för vår resa i detta livet. Mönster och upprepningar, förmågor, styrkor och svagheter. Sådant som vi kan dra nytta av och sådant som håller oss tillbaka. Förklaringar till varför vissa relationer och platser känns så betydelsefulla för oss och ledtrådar till vad vi behöver arbeta mer med.

Ledtrådar

När vi börjar öppna upp för tidigare liv så finns tecknen där ofta som en stark känsla som inte har sitt ursprung i detta livet. Det kan exempelvis uttrycka sig som:

• En förmåga. En yogalärare jag känner till började som ung praktisera yoga fastän ingen i hans närhet eller som han kommit i kontakt med ens visste vad det var. Han hade haft många tidigare liv som yogalärare och när tiden var rätt återuppväcktes hans minnen av positioner, reningstekniker och meditation. Det var först senare som han kom i kontakt med andra som utövade yoga och då var han redan självlärd.

Många som har en särskild fallenhet för något har det därför att de gjort samma sak i många liv. Det betyder inte att de inte behöver öva precis som alla andra men de behöver inte lära sig det från grunden utan återuppväcker snarare och bygger sedan vidare på sin tidigare kunskap.

• En aversion. Många är de som hyser agg mot religion utan att något i detta livet har gett dem grund för det. Inkvisitioner, häxbränningar och förföljelse har lämnat djupa spår i oss där känslor av ilska, förtvivlan och utsatthet följt med in i detta livet. Efter att ha sett korruptionen, manipulationerna och avsaknaden av medmänsklig kärlek på så nära håll kan det vara svårt att förlika sig med institutioner och människor som i vår tid upprätthåller det som tidigare gjort oss så illa.

På samma sätt förhåller det sig med mycket. En obefogad rädsla för vargar kan vara en indikation på att man tidigare dött i en vargattack medan en liknande rädsla för att vara under vatten kan vara en indikation på att man har drunknat. Traumatiska minnen från tidigare liv kan på så sätt påverka vårt nuvarande.  

• Att känna sig dragen till en viss plats, kultur eller tid. Jag har rest mycket och bott på många platser men när jag landade bland hagarna, skogarna och åarna just där kände jag mig plötsligt som hemma. Eller kanske mer som att den här platsen tillhör mig och jag tillhör den här platsen. Med tiden förstod jag varför. Jag hade ett mycket betydelsefullt liv just där; ett liv vars lärdomar jag fortfarande brottades med att förstå i detta. Det gav mig å ena sidan en stark känsla av tillhörighet med platsen men å andra sidan också en stark aversion kring mycket som hänt där sedan livet jag mindes. Det var först när jag kom i kontakt med och arbetade igenom olösta känslor från det livet som jag kunde släppa aversionerna i detta.

Liknande situationer är mycket vanliga. Vi känner en stark dragning till eller tillhörighet med en särskild plats eller kultur eftersom vi haft flera tidigare liv just där. Särskilt iögonfallande blir det naturligtvis när en uppfattad gräns passeras mellan tidigare och nuvarande liv. Det kan exempelvis vara om jag som vit har starka minnen av att vara svart, jag som man har starka minnen av att vara kvinna, jag som människa har starka minnen av att vara ett djur eller att jag som människa nu har starka minnen av att vara en människa då. I bästa fall kan jag ta tillvara på mina tidigare minnen, integrera dem i mitt liv och vara gränsöverskridande i positiv mening. Men det är också möjligt att det leder till stor förvirring, känslan av att inte tillhöra någonstans eller en föreställning om att behöva ändra på mig själv i det här livet för att duga.

• Återkommande relationer. I våra närmaste relationer är vi sällan främlingar för varandra. Vi har återfötts tillsammans i liv efter liv för att utforska olika konstellationer. Först var jag din pappa och nu är du min mamma. Först var du den som traumatiserade mig och nu traumatiserar jag dig. Runt och runt och om och om igen tills vi sugit musten och insikterna ur upplevelsen.

I våra unga kan vi ibland känna igen farfars humor, mormors gnolande eller en avliden brors gång. I en del fall är det för att de kommit tillbaka till oss och den som varit med och är uppmärksam kan känna igen vem personen tidigare varit.

Övning: Ögonskådning

Efter att ha tittat in i hennes ögon en bra stund såg jag henne stå där på stranden och vinka farväl till mig. Själv stod jag i ett vikingaskepp och vinkade tillbaka, sorgsen över att lämna min nyblivna fru och barn. Det var sista gången vi sågs i det livet för jag var en av de som stupade och aldrig kom tillbaka. Så ändrades bilden och vi var båda män i ett århundrade inte så avlägset från vårt. Jag älskade honom så mycket men vågade inte. Så jag avslutade vårt förhållande av rädsla för att bli påkommen. En annan bild. Denna gången var vi också båda homosexuella män och det var han som skulle åka iväg med en båt. Solen gassade och jag fick känslan av att vara fenicier. Hans skepp förliste och han kom aldrig tillbaka.

Gång på gång har jag fått tillgång till liknande bilder av henne och oss. En betydelsefull relation som abrupt tar slut på grund av rädsla eller att den ena hastigt går bort. Vi hinner inte bli färdiga med varandra. En tomhet och längtan; en förlust. Även i detta livet slutade vår relation abrupt. Plötsligt var hon bara inte längre där. Lyckligtvis dog hon inte men likväl förblev relationen oavslutad. Jag undrar fortfarande vad som händer sen.

● ● ●

Ett sätt att få kontakt med tidigare liv är just med ögonskådning. Jag misstänker dock att det bara fungerar när man haft tidigare gemensamma liv tillsammans. Annars blir övningen en helt annan.

• Sitt mitt emot varandra och kom till ro. Om det känns bekvämt kan ni ha händerna på varandras knän eller hålla varandras händer. Det är dock inte nödvändigt. Ljuset ska helst vara sådant att ni tydligt ser varandras ögon.

• Fokusera på ett öga. Jag brukar välja personens vänstra. Skåda nu i personens öga samtidigt som den andra gör detsamma med dig.

• Efter ett tag luckras nuet upp och förnimmelser av tidigare liv kan framträda. Det kan vara att personen byter skepnad, att andra anletsdrag framträder, att episoder ur tidigare liv spelas upp eller att specifika känslor förstärks. Notera dessa men håll inte kvar vid dem eftersom det kan finnas mer som vill visa sig.

• När ni känner er färdiga eller mätta på upplevelsen, tacka varandra och berätta gärna för varandra vad ni har sett. Begrunda tillsammans innebörden för detta livet. Jag tycker själv inte att det jag sett är mitt utan snarare vårt och därför tycker jag att det bör delas.

De flesta sessioner har för mig tagit 30-60 minuter.

Djupmeditation

Ett annat sätt att få tillgång till tidigare liv är genom djupmeditation likt den som beskrivs i avsnittet om djupmeditation för att lösa trauma (s. XX).

Om avsikten specifikt är att få kontakt med tidigare liv så är det bra om den intentionen tydliggörs. Det kan exempelvis vara att man vill få kontakt med liv som har att göra med en specifik situation i detta livet eller som har att göra med en specifik person i detta livet.

En van meditatör som har verktygen kan göra resan själv men det kan likväl vara till hjälp att ha någon som vägleder en i processen.

Ta tillvara på informationen

Om man under en session får kontakt med tidigare liv så är det likväl bara en del av arbetet. Därifrån är det upp till oss att bringa klarhet i vad det har för relevans för oss i detta livet och att ta tillvara på de insikter som upplevelsen gett oss.