Några utgångspunkter

Jag vill kort ge uttryck för några av de teman som förmodligen är centrala för att förstå den här boken.

Allting har en själ. Vi har levt många liv som människa och många har levt i andra skepnader också. Varje själ har sin historia men i den yttersta sanningen är allt ett. Vi har själsvänner som vi möter i liv efter liv för att hjälpa varandra att växa.

Det finns en andevärld. Andar, änglar, allsköns hyss och goda råd finns där ute. Det är fullt möjligt att få kontakt med sitt barn innan befruktningen, hjälpa en själ vandra vidare, prata med en ängel eller drabbas av en parasiterande energi.

Naturen kan kommunicera med oss, hjälpa oss att läka och uppnå förhöjda medvetandetillstånd. Det finns växter och svampar som kan hjälpa oss att läka fysiskt, mentalt och känslomässigt. Och det finns också de som öppnar dörrar till andra verkligheter och ger oss möjlighet att prata med det gudomliga.

Vi har denna kroppen och upplevelsen av en anledning. Det finns någonting här för oss att möta, utforska och lära oss av. Vi har livsläxor och har alla våra egna vägar av en anledning. Det som är sant för en av oss behöver inte vara det för en annan och det är precis så det ska vara.

De flesta bedövar sig så pass kraftigt att de inte är i kontakt med sin potential. Människor använder läkemedel, alkohol, sociala medier, arbete, porr och hundratals andra saker för att bedöva sig. Utöver vår fysiska kropp så har vi också en energikropp. Sjukdomar i vår fysiska kropp har ofta en grundorsak i vår energikropp.

Bara du kan läka dig själv. Andra kan stötta, vägleda och inspirera men ingen kan läka dig utan att du själv genuint vill det och är beredd att göra vad som krävs.

För mig sammanstrålar allt detta i det som många kallar shamanism men som egentligen inte behöver ett namn. Det är andlighet baserat på egen upplevelse, i kontrast till att förlita sig på andras berättelser och tolkningar. Det är ursprunget och fröet som gror.

Psykos

Ett tillstånd som är närbesläktat och ofta överlappande med trauma är psykos. Ordet psykos kommer från grekiskans psȳchē som betyder ’själ’ eller ’liv’ och -osis som kan översättas som ’abnormalt tillstånd’.

När jag pratar om psykos så menar jag ett tillstånd där en person:
• tappat greppet om sig själv eller verkligheten, på grund av att den
• varit med om en svår upplevelse eller kommit underfund med något jobbigt
• som den inte har haft verktyg, vilja eller mod att hantera.

Personens mentala funktioner har gått i baklås eftersom den inte kunnat eller velat hantera situationen på ett bättre sätt. Det är i det läget vanligt att exempelvis fastna i tankar, drabbas av vanföreställningar och att ens funktioner blir drastiskt nedsatta.

Vanliga psykoser

De flesta psykoser är kortvariga och övergående. En person är med om en traumatisk situation som får den att förlora fotfästet men återfår det inom timmar eller dagar. Under den tiden har personen funnit ett sätt att acceptera eller åtminstone hantera situationen så att den inte ska gå upp i limningen.

Vid en långvarig psykos har personen fastnat i tillståndet eftersom den inte kan eller är ovillig att göra det som är nödvändigt för att komma vidare. Det kan exempelvis vara att personen inte hittat ett sätt att hantera situationen, fastnar i gamla vanor och sammanhang, är alltför bekväm för att ta sig vidare eller är rädd för utmaningen.

En psykos kan utlösas av vilken traumatisk upplevelse som helst som personen inte är mentalt förmögen att hantera. Den allra vanligaste utlösande faktorn är att personen förlorar en betydelsefull relation. Det kan exempelvis vara att någon närstående dör, en överraskande skilsmässa eller att en familjemedlem bryter kontakten med en.

En annan utlösande orsak kan vara att man kommit åt minnen eller blottlagt beteenden hos sig själv som man inte vill kännas vid. Psykosen blir då en form av självförsvar inför något som man inte kan eller vill hantera. Jag har inga belägg men en misstanke om att en del så kallade drogutlösta psykoser i själva verket är sådana. Personen har under påverkan kommit åt något som den desperat försökt förtränga. När personen konfronteras med det den försökt förtränga vägrar den arbeta med eller ens kännas vid det varpå personen går i baklås.

Är det dåligt att få en psykos?

Psykosen är ett sammanbrott inför något som vi är ovilliga eller oförmögna att lösa. Problemet är inte psykosen utan vår ovilja eller oförmåga att konfrontera, acceptera och lösa det underliggande bekymret.

En psykos må kännas eländig men som väckarklocka kan den vara bra. Så länge livet känns hanterbart är incitamentet att lösa ett begravt bekymmer litet men vid ett akut sammanbrott ställs vi öga mot öga med uppgiften att läka och växa. Sådana sammanbrott rymmer en oerhörd utvecklingspotential som vi har all anledning att vara tacksamma för.

ENTEOGENER

Vad är enteogener?

Enteogener är inte droger.
Gudarna har gett er dem.
De är nycklar för att ni ska kunna tala med det gudomliga.
ur en kanalisering med Liv

Enteogener är psykoaktiva växter, svampar och substanser som bland annat gör det möjligt att få kontakt med det högre och det inre, vår potential och våra visioner men också med vår smärta och sorg. Därför är de ypperliga verktyg för att läka mentalt, känslomässigt och själsligt men också för att se lösningar och vägar framåt i livet. De är också verktyg för att öppna dörrar till andevärlden. På alla dessa sätt och många fler därtill har de använts av shamaner, häxor och medicinkunniga i tusentals år.

Några av de vanligaste från växt- och svampriket är psilocybinsvampar, San Pedro, Peyote, cannabis och Ayahuasca medan den mest välkända kemiska förmodligen är LSD.

Hjälparen bakom

Det är relevant, åtminstone från ett shamanskt perspektiv, att göra skillnad på naturliga enteogener och enteogena substanser.

En naturlig enteogen återfinns i naturen. Den har en själ, ett medvetande och en personlighet. När vi arbetar med en naturlig enteogen har vi med andra ord att göra med en intelligens. Detta menas inte metaforiskt utan bokstavligt. När vi arbetar med en naturlig enteogen skapar vi en relation med en intelligens utanför oss själva.

En enteogen substans däremot är en molekyl. Det är något som en människa har skapat. I den finns ingen intelligens som är separat från oss själva. När vi syntetiserar ett ämne så är den just bara ett ämne; en substans utan intelligens. När vi arbetar med en substans behöver vi förlita oss på våra egna förmågor.

Orden jag använder

Bland de som arbetar med dem från ett shamanskt perspektiv kallas dessa växter och svampar gärna vördnadsfullt för lärare, mästare, moder eller fader. Detta för att betona den respekt man har för det inneboende medvetandet i växten eller svampen och vilken roll de har för en. Ett annat sätt är att försöka beskriva deras funktion. Då kallas de exempelvis medicin eller visionära.

I boken har jag huvudsakligen valt att kalla dem enteogener. Ordet myntades 1979 av etnobotanister och bygger på grekiskans entheos (uppfylld av gud, inspirerad) och genesthai (blivit till, skapats). Det vill säga något som lockar fram det gudomliga inom oss och inspirerar oss, särskilt i andlig bemärkelse. Ordets huvudsakliga fördel är att det betonar den andliga aspekten vilket är en koppling som jag tycker är viktig att framhålla. Som Liv sa är enteogener inte droger utan nycklar för att vi ska kunna kommunicera med det gudomliga.

Ett annat ord som jag tycker fångar mycket av essensen är psykedelier vilket betyder ”själs- eller sinnesavslöjande”. Det bygger på det grekiska psyke (själ, sinne) och delein (att manifestera) och myntades 1957 av den brittiske psykiatern Humphry Osmond. Vid den tiden diskuterade han och Aldous Huxley vad man ska kalla dessa växter, svampar och substanser. De båda utväxlade rim på namnförslag när Osmond skrev ”To fathom Hell or soar angelic, just take a pinch of psychedelic.”. Och med det var ordet fött. Psykedelier är ett lämpligt ord eftersom de sätter oss i kontakt med vårt inre och avslöjar vad som rör sig i vårt sinne och vår själ.

Mina verktyg och allierade

Min nära allierade är den heliga svampen och LSD. Cannabis har jag erfarenhet av såväl som missbruksdrog och som enteogen. Jag är därtill god vän med såväl San Pedro som Ayahuasca.

Under en period studerade jag fröer innehållande LSA i hopp om att kunna finna ett alternativ som är lagligt i Sverige. Jag har också haft enstaka upplevelser med ketamin och MDMA. De två sista är jag personligen tveksam till att kalla enteogener men jag förstår att en del gör det.

Jag är tacksam för alla de som burit medicinen före mig så att den kunnat finna sin väg hem till mig igen.

En väg för de hängivna

Många är vi som efter vår första kontakt inbillat oss att världens alla bekymmer skulle lösas om alla bara tog enteogener. Om alla fick samma möjlighet att lösa sina trauman, känna empati för allt levande och se sin sanna potential skulle rimligtvis alla vara betydligt snällare och ta hand om såväl jorden som sina medmänniskor. Det är en bedräglig villfarelse.

Enteogener är verkligen inte en väg för alla.

Det är tvärtom en väg som kräver hängivenhet och en ovanligt stor portion mod. Ett av de vanligare sätten som enteogener hjälper oss är genom att rota igenom vårt inre, hitta det som vi noga förträngt och köra upp det i ansiktet på oss. Enteogener har en förmåga att kringgå våra försvarsmekanismer och med obarmhärtig kärlek visa oss det som vi försöker dölja för oss själva. Därför kan en session med enteogener motsvara flera års terapi men håll i åtanke att det verkligen inte är alla som är redo för flera års terapi på en gång.

Den som inte är med på att rannsaka sig själv och vågar möta varenda vedervärdighet i syfte att läka och växa bör inte använda enteogener. Korrekt använda är enteogener exceptionellt säkra men felaktigt använda kan de leda till att vi återtraumatiserar oss istället för att läka. Felaktigt använda kan de också göra oss manipulerbara och sårbara för attacker från andevärlden.

Inte en genväg

Motståndare försöker ibland hävda att enteogener är en genväg; underförstått en fuskväg. Att den “sanna” vägen går genom långvarig meditation, bön, psykoterapi, yoga eller annan väg till självkännedom. Jag har alls inget emot att saker ibland behöver ta tid men det finns inget självklart samband mellan tid och uppnådd självkännedom. Insikt kan värkas fram som en pärla i ett ostron eller slå ner som en blixt.

Enteogener kan i många fall skära rakt igenom lager av föreställningar så att vi snabbt hittar fram till insikten. Har vi dessförinnan utan resultat sökt i åratal eller decennier kan det vara rent provocerande hur lätt det går. Likväl skulle jag hävda att insikten i sig inte är grejen. När insikten väl landat behöver vi omsätta den i handling och låta den genomsyra vårt liv för att den ska få faktisk mening. Enteogener visar oss vad vi behöver göra men gör det i regel inte åt oss.

Det finns oändligt många sätt att uppnå insikt och självkännedom. Vad som inte finns är SÄTTET som gör alla andra sätt överflödiga. Det behövs olika vägar eftersom människor är olika, befinner sig på olika resor och har olika behov.

Det bör också påpekas att det ingalunda råder ett motsatsförhållande mellan enteogener och exempelvis meditation, bön, psykoterapi eller yoga. Tvärtom är de utmärkta komplement till varandra.