I boken LÄKA & VÄXA samlar författaren och shamanen Daniel Wilby tankar, insikter och kraftfulla verktyg gällande personlig och andlig utveckling. Det är ett omfattande verk sprunget ur författarens egen livserfarenhet och genomsyras av visdom som har potentialen att radikalt transformera människors liv. Nu kan du läsa boken i sin helhet här på hemsidan.

Daniel Wilby är shaman i Moder Jords den heliga svampens tjänst. Översatt till mer modernt klingande titlar så skulle det kunna heta att han rör sig inom överlappande roller som (natur)terapeut, coach, lärare och mentor inom personlig och andlig utveckling, och mystiker.

En betydelsefull del av hans arbete har ägnats åt skuggsidor och tillstånd såsom utmattning, depression, missbruk och trauma. Andra sidan av det myntet är arbetet med att växa ur det som varit, att finna sin potential och vision, samt självförverkligande. Därav bokens namn LÄKA & VÄXA.

Som komplement till boken finns det en fysisk Naturterapikortlek tillgänglig på såväl svenska som engelska. Den finns att köpa via Nordisk Naturterapi eller våra vanliga internetbokhandlar.

Det finns också en bok som fördjupar det som här beskrivs i kapitlet om enteogener. Den boken heter Den Psykedeliska Vägvisaren, finns på såväl svenska som engelska och finns att köpa på Amazon.

Fyrstegsmodell för personlig och andlig utveckling

1. Bli medveten
2. Acceptera
3. Förändra
4. Vara tacksam

Detta är den fyrstegsmodell som jag använder för att förstå var jag befinner mig i en process. Eftersom den inte är en metod behöver den fyllas med innehåll vilket särskilt lämpar sig för kreativa människor som arbetar intuitivt.

Det finns många liknande modeller som har fler steg men jag har fortfarande inte hittat något steg som jag tycker saknas här. Många har snarare försökt göra metod av processen genom att lägga till steg men har då samtidigt begränsat den till att vara på ett visst sätt.

Bli medveten

All avsiktlig förändring börjar med att vi blir medvetna. Så länge vi inte är medvetna om ett bekymmer så kan vi inte heller aktivt ta oss an det. Ibland kommer medvetenheten som ett hastigt uppvaknande men den kan också växa fram över tid. Oavsett vilket så är det steg ett i att arbeta med sig själv.

Acceptera

När vi blir medvetna om att något är på ett visst sätt så behöver vi också acceptera att det är så för att på allvar kunna börja arbeta med det. Innan vi accepterar läget som det är står vi still eftersom vi samtidigt förnekar det. Att acceptera att någonting är på ett visst sätt betyder inte att vi tycker att det är okej. Det är bara ett konstaterande av hur situationen är just nu.

Det är lätt att tro att steg ett och två är samma sak. Det är de inte. Många som exempelvis blir medvetna om ett barndomstrauma eller egna dåliga beteenden accepterar det inte när de konfronteras med det. Istället försöker de förneka eller bortförklara. Från den positionen kan vi inte förändra eftersom vi inte har förlikat oss med att något behöver förändras.

Förändra

När vi blivit medvetna och accepterat läget kan vi börja göra förändringar som leder oss i riktningen som vi vill. Min upplevelse är att när jag klarat av steg ett och två så ger livet mig möjligheter att förändra min situation. Jag styrs till att undersöka något närmare, träffar rätt människa eller får en ny teknik som kan hjälpa mig. Det jag behöver göra är att vara uppmärksam och ta emot det som kommer.

Det är detta steget som många andra modeller bryter ner i detaljerade punkter. De försöker göra metod av det genom att specificera vad som ska göras för att förändring ska kunna ske. Det är exempelvis vanligt att en metod innehåller någon slags förlåtelseprocess. Nu anser jag att människor generellt behöver arbeta med förlåtelse men det är faktiskt inte alltid ett relevant steg. Min upplevelse är istället att metoden behöver vara föränderlig då människors utmaningar och processer kan se väldigt olika ut.

Vara tacksam

Den som glömmer att vara tacksam glömmer till slut vad den har att vara tacksam för.

När jag kommer till punkten då allt som finns kvar är ett minne och en lärdom så har jag kommit till slutet av processen. Då har mitt fokus förflyttats från det jag mist till det jag funnit och från vad som varit till vad som är. Ofta kommer då tacksamheten av sig själv. Jag har kommit underfund med varför jag tog mig an läxan och har vuxit genom den.

Den som inte förmår vara tacksam för det som kommit ur processen är förmodligen inte klar.

Exempel: Missbruk

Det är inte ovanligt att en missbrukare plötsligt blir smärtsamt medveten om hur djupt destruktivt och sårande dens missbruk är. Inte sällan är det i ett ångestladdat ögonblick när missbruket lett till något riktigt hemskt. I stundens klarhet lovar personen sig själv exempelvis att aldrig dricka igen. Den här personen är på steg ett.

När bakfyllan avklingar börjar personen sedan bli medveten om alla de sätt som den förstört för sig själv och andra genom sitt missbruk. När den möter detta så finns två möjliga responser. Många mår i det läget så ofantligt dåligt att de snart inte längre vill kännas vid det och de försöker därför åter bedöva sig, exempelvis genom att återfalla i missbruket. Den personen har inte accepterat det den blivit medveten om. Den försöker genom förträngning åter omedvetandegöra sig och på så vis ökar den interna spänningen. Missbruket kan då faktiskt förvärras.

Den bättre responsen är att acceptera situationen som den är. Personen väjer inte för det obehagliga utan möter det trots smärtan som det bär med sig. Utifrån den positionen kan den arbeta vidare med sin process att tillfriskna. Det kan i det här läget exempelvis vara viktigt att inför familj, vänner och kollegor erkänna sitt problem. Nu har personen klarat av steg två.

Med acceptansen börjar ledtrådar till hur personen kan ta sig vidare uppenbara sig. Det kan exempelvis vara att den träffar någon annan som varit igenom samma process, att en chef hjälper den med en samtalskontakt eller att personen känner ett behov av att bryta kontakten med tidigare bekanta som fortfarande missbrukar. Detta är steg tre och är en resa som tas en utmaning åt gången. När den börjar ser man inte slutet och det kan finnas många lager att läka.

Den här delen av processen, att läka och förändra sitt liv, kan ta många år och det är inte ovanligt att under det arbetet flera gånger fastna, ha djupa svackor och tappa modet. Inte sällan leder det till återfall men så länge personen återvänder till sin process så är det inte ett misslyckande. Återfall är tvärt om ofta en viktig del av tillfrisknandet.

Om personen inte ger upp så kommer det oundvikligen en dag då allt är läkt och spänningarna har släppt. Det som återstår då är minnet av det som varit och de lärdomar som personen fått till sig på vägen. Den människan kommer att ha vuxit något alldeles oerhört, ha fördjupat kontakten med sig själv och förstå saker som många aldrig kommer att begripa. Den människan har befriat sig. Då kommer tacksamheten naturligt och personen kommer att befinna sig på det fjärde steget.

● ● ●

Modellen beskrivs här i punktform men livet fungerar inte så. Ofta går en person inte igenom processen steg för steg utan kan istället fastna på steg, vackla mellan dem eller stundtals falla tillbaka på tidigare steg. Så länge personen fortsätter så är det inte ett bekymmer.

Jag brukar tänka att vi har flera sådana processer igång samtidigt. En person kan exempelvis vara på steg tre med sitt alkoholmissbruk, steg ett med sitt nikotinmissbruk och samtidigt fortfarande vara omedveten om sitt matmissbruk.

Modellens styrka är att bli medveten om processens olika faser för att förstå var man befinner sig.

Om tid och hur den kan gå sönder

När livet löper på som vanligt går vi från en tid till nästa men när vi upplever ett trauma kan det uppstå en tidsskada som förändrar vår upplevelse av tiden. Vi kan fastna där eller fortsätta vidare med bruten tid. Fyra uttryck som det kan ta sig är:

• Splittrad tid
• Luckor i tiden
• Uppförstorad tid
• Att fastna i en tid

Splittrad tid

Den som är med om ett trauma kan uppleva att tiden går i bitar eller splittras. Det blir en oreda i tiden där vi tidigare kunnat skapa ordning. När tid splittras kan vi ha svårt att skapa ordning igen.

Ett sätt att arbeta med splittrad tid och tidsluckor är genom att minnas. Om en bit tid går i bitar kan vi börja pussla ihop den igen genom att minnas hur bilden var innan den gick sönder. Det som var innan traumat finns fortfarande kvar. Jämför före och efter. Vad försvann däremellan?

Det finns många sätt att minnas. Att minnas med sinnet kan vara ett verktyg men vi minns exempelvis också med kroppen. Genom att säga saker högt och undersöka med våra olika sinnen kan vi få igång processen att minnas.

Luckor i tiden

Vid ett trauma kan det uppstå en lucka i tiden, likt en minneslucka. Även här kan det vara bra att arbeta med minnet.

Uppförstorad tid

Ibland går tiden sönder så att den stannar just där. Vi noterar detaljer som vi sedan alltid minns. Då är inte utmaningen att minnas utan att få bilden att anta samma proportioner som resten av tiden. Den bilden sticker nämligen ut från allt annat.

Genomgående för att arbeta med tidsskador är att befästa och skapa vår tillvaro utifrån nuet. Det är dock av än större vikt när något blivit uppförstorat eller vi fastnat i en tid. Då behöver vi hitta tillbaka till nuet.

Att fastna i en tid

Man kan också fastna i en tid och då ofta i en sekvens. För en människa som exempelvis mist någon och inte kunnat hantera det kan tiden skadas så att det lika gärna kunde ha gått sju sekunder som sju år sedan det hände. En sådan människa kan fastna på ett sätt där de går sönder på nytt varje dag.

Såväl en människa som en plats kan fastna i en viss tid. När något traumatiskt händer på en plats så ristas den tiden in där. När tiden inte har gått vidare på en plats kan man komma dit och uppleva traumat på nytt.

MISSBRUK

Vad är missbruk?

Den första gången som jag verkligen pratade med Anders blåste han cigarettrök i ansiktet på mig.
– En sak som irriterar mig med rökare är att de inte tar hänsyn till andra, sa jag.
– Vad menar du? frågade han lätt upprörd. Rökare tar väl lika mycket hänsyn som andra?
– Varför blåser du i så fall rök i ansiktet på mig?
Han hade verkligen inte lagt märke till att han gjorde det och bad om ursäkt flera gånger om.
– Jag menar inte att rökare medvetet inte tar hänsyn till andra. De tänker inte på eller har slutat bry sig om hur andra påverkas av deras rökning.
Med tanke på situationen kunde han inte annat än att hålla med mig.

● ● ●

Missbruk har i min mening två avgörande komponenter – omedvetenhet och tvångsmässighet.

När vi missbrukar så gör vi oss omedvetna om vårt handlande och dess konsekvenser. Vårt seende smalnar av och vi uppfattar inte eller väljer att bortse ifrån hur vårt missbruk begränsar oss och inkräktar på andra. Vi blundar, för skulle vi möta konsekvenserna av vårt missbruk skulle vi ha svårt att försvara det inför oss själva.

Samtidigt blir vi ständigt påminda om de negativa konsekvenserna och här kommer tvångsmässigheten in. Trots att vi vet att något är dåligt och att priset vi får betala är orimligt högt så kan vi inte sluta. Vi blir fångar till vårt begär och vår avsaknad av självkontroll.

Överallt där jag ser missbruk så ser jag omedvetenhet och tvångsmässighet och med den definitionen spelar det ingen roll om missbruket levs ut med substanser, konsumism, sex eller något annat. I grunden handlar missbruk inte om substanser. Det handlar om att människan försöker bedöva eller distrahera sig. Substanser är enbart en av många saker som människor använder för att göra så.

Att bedöva sig

I missbruket bedövar vi oss och gör oss omedvetna. Bakom viljan att bedöva sig finns något som gör ont, skaver eller skrämmer, som människan inte vill möta, ett ansvar som personen vill slippa eller liknande. Missbruket är ett undvikande.

När man går in i ett missbruk avstannar delar av ens utveckling. Därför kan någon som exempelvis började dricka när den var 15 känslomässigt fortfarande befinna sig på en 15-årings nivå som 30-åring om missbruket pågått så pass länge. När någon slutar missbruka kan de på många områden behöva återuppta sin utveckling där de befann sig när de började missbruka.

Missbrukets tidevarv

Jag kanaliserade en gång kring psykisk ohälsa när anden som jag pratade med sa:
– Det finns också fan. Fan är en destruktiv, förstörande energi som river ner själen.
– Känner jag någon som har fan, frågade jag varpå anden började räkna upp en hel rad vänner och bekanta.
Till slut fick jag omformulera frågan.
– Känner jag någon som inte har fan?
– Nej.

Missbruk är fan förstod jag senare.

● ● ●

Vårt samhälle är ett missbrukssamhälle. I princip alla använder eller gör tvångsmässigt någonting som sänker deras medvetandenivå och som är direkt skadligt för dem själva och/eller andra, men bara en bråkdel är medvetna om att de faktiskt är missbrukare. Vi har tusen sätt att missbruka och minst lika många sätt att förneka att just vi gör det.

Från det individuella till det kollektiva så genomsyras vår civilisation av missbrukets omedvetenhet och tvångsmässighet. Ta miljön och mänsklighetens överlevnad som exempel. Vår existens står på spel men vi förmår ändå inte tygla oss själva. Likt en alkoholist som står på gränsen till att supa bort sin familj så fortsätter vi tvångsmässigt att missbruka trots att vi vet att konsekvenserna kommer att vara ödesdigra.

På samma sätt som missbruk gör att delar av en persons utveckling avstannar så avstannar också delar av en civilisations utveckling under missbruket. Det är därför tiden vi lever i är så pass pubertal. Trots många tekniska landvinningar så är vi intellektuellt, känslomässigt och andligt underutvecklade.

Det är dags att sluta vara Guds barn
och bli Guds vuxna.
Swami Beyondananda

Missbruket sitter i människan

Det är vanligt vid substansmissbruk att människor anklagar substansen för missbruket. ”Amfetaminet förstörde hennes liv” kan det exempelvis låta om en amfetaminmissbrukare. Men missbruket sitter aldrig i substansen utan i människan. Det är inte amfetaminet som förstört hennes liv. Hon har använt amfetamin för att fly det som gör ont i henne och har på så sätt förstört sitt liv. Hon valde amfetaminet för att bedöva sig. Skillnaden är avgörande för den som vill förstå och komma tillrätta med missbruk.

Att påskina att missbruket sitter i en substans förlägger ansvaret och ofta också lösningen utanför personen. Vi förhindrar inte missbruk genom att plocka bort substanser för även om vi skulle lyckas få bort en substans helt och hållet så förflyttar det enbart missbruket till något annat. Därför fungerar inte narkotikalagstiftningen missbruksförebyggande utan enbart missbruksförflyttande. Att förflytta missbruket från något olagligt till något lagligt har inte löst missbruket.

När vi förstår att missbruket sitter i människan så förstår vi också att det är där vi behöver söka lösningarna. För att lösa missbruket behöver personen komma underfund med varför den missbrukar och åtgärda det. I den processen är det viktigt att personen äger sin historia och vågar se det den vill fly eller distrahera sig ifrån. Förlägger den då missbruket utanför sig själv, exempelvis i en substans, så är det för att slippa se och ta ansvar.

Att ge substansen skulden sätter dessutom missbrukaren i en offerroll vilket inte är hjälpsamt när den ska tillfriskna. För att tillfriskna behöver vi förstå att vi har makten över vårt liv, inte avsäga oss makten över det.

Jag har använt substansmissbruk som exempel här. Samma resonemang är giltigt för alla sorters missbruk.

Vägen ut ur missbruk

Varje läkanderesa är unik men rymmer också likheter.

Bakom ett missbruk finns något som personen inte vill eller har verktyg för att möta. Med missbruket undviker vi det genom att bedöva eller distrahera oss. Vi sänker vår medvetandenivå. Att ta sig ur missbruk hör därför intimt samman med att höja sin medvetandenivå. Det gör vi exempelvis genom att medvetandegöra oss om vårt missbruk, bakomliggande orsaker och dess konsekvenser. Vi gör det genom att höja blicken och se längre än vad vi har gjort under missbruket.

Men att medvetandegöra sig är ändå bara första steget. Vi behöver därtill göra de utrensningar och förändringar och anta de utmaningar som läggs framför oss. Först då läker vi orsakerna till vårt missbruk och ger oss själva förutsättningar att tillfriskna.

Egenmakt och eget ansvar

En annan nyckelkomponent i tillfrisknandeprocessen är att förstå att jag ytterst har makten över mitt liv och ansvaret att göra vad jag vill av det.

Som alkoholist kände jag mig ofta bitter och maktlös, som ett offer för omständigheter och andras handlingar. Det var alltid någon annans fel att jag mådde dåligt och att mitt liv inte fungerade som jag ville.

När jag tillfrisknande från alkoholismen skedde det inom loppet av 20 minuter. Under påverkan av LSD hade jag en upplevelse där jag fick se mig själv utifrån. Jag såg då att allt som gjorde ont i mitt liv, som jag mådde dåligt över och anklagade andra för var min egen skapelse. Jag var den som hade skapat detta kaos åt mig och precis som jag skapat smärta och förvirring så kunde jag också skapa motsatsen. Ställd inför den insikten var valet enkelt. Jag valde att ta ansvar för mitt liv och slutade dricka i samma ögonblick.

Förväxla inte känslan av att vara maktlös
med att faktiskt vara maktlös.

Du är ditt universums mitt.
All makt i ditt liv utgår ifrån dig.

Att bestämma sig

Oavsett vilket missbruk det gäller så finns det i slutändan bara ett avgörande steg för att bryta det. Det är att sluta. Vi kan bygga vilka ramverk vi vill runt det för att hjälpa oss men är vi inte uppriktiga i vår vilja att frigöra oss så är det förgäves.

Motivationen till att tillfriskna

Två saker motiverar mig särskilt när jag arbetar med min personliga utveckling:
1. Det jag inte tar itu med i detta livet kommer jag att ta med mig till nästa.
2. Det jag inte tar itu med smittar och förs vidare till mina barn.

Någon gång har jag hört någon ateist tycka att reinkarnation verkar vara en bekväm tanke för då kan man ju bara strunta i allt och ta det sen. För mig funkar insikten att vi reinkarneras precis tvärt om. Jag vill ju inte spendera flera liv på att harva samma skit som jag kan lösa här och nu.

En omvälvande insikt för mig är detta hur vi smittar våra nära med det vi inte själva tar itu med. Vi ser det överallt omkring oss. Alkoholister är ofta barn till alkoholister, arbetsnarkomaner är barn till arbetsnarkomaner. Människoförakt går i släkten, depression och cancer likaså. De utmaningar som vi väjer för överför vi ofta till våra barn. Ibland överförs de som exakt samma sak, såsom alkoholisten som är barn till en alkoholist, men ibland byter det skepnad, exempelvis från ett missbruk till ett annat.

När man befriar sig själv befriar man med andra ord i många fall även kommande generationer.

Nykter och frisk

Det är en väsentlig skillnad på att vara nykter från ett missbruk och att vara frisk från det.

Att vara nykter är bara att vara avhållsam. Man är det av ren viljestyrka men skulle man släppa in det man missbrukar i sitt liv igen så förlorar man åter kontrollen. När man är nykter är det lätt att missbruket byter skepnad. På så vis kan exempelvis den som är nykter från alkohol kompensera genom att röka, shoppa eller spela mer. Missbruket har då helt enkelt funnit ett nytt uttryck vilket personen ibland kan vara omedveten om.

Att vara frisk är att vara fri från missbruket. Den bakomliggande orsaken är läkt vilket innebär att det inte längre finns något sug eller kräver en ansträngning att hålla sig ifrån det man missbrukat.

Gör inte misstaget att tro att nykter är detsamma som frisk. Det kan vara en bedräglig tankefälla som stärker obalans på egonivån och gör oss mindre uppmärksamma på vad som faktiskt händer.

Inkörsporten

Det börjar med hasch och slutar med heroin.

Teorin att en förhållandevis lätt drog leder vidare till allt tyngre droger kallas på engelska ”gateway drug theory”. Metaforen som den bygger på är en dörr eller port som leder vidare till något annat. Trots teorins popularitet har den blivit alltmer kontroversiell eftersom verkligheten inte är så enkel som förespråkarna ger sken av. Metaforen rymmer dock tankar som är värda att reflektera över.

De egentliga inkörssubstanserna

Den substans som oftast nämns som inkörsport är cannabis. De flesta som provar cannabis har emellertid innan dess rökt cigaretter och druckit alkohol vilka båda är mer typiska missbrukssubstanser än vad cannabis är. Och går vi längre tillbaka så har många som har börjat använda alkohol, nikotin och cannabis innan dess sökt distraktion och tröst i socker, koffein, skräpmat och liknande.

Cannabis är sällan substansen som öppnar dörren till tyngre missbruk. Däremot kan det öppna dörren till andra olagliga substanser eftersom cannabis är olagligt, men ha då i åtanke att de allra farligaste och mest beroendeframkallande missbrukssubstanserna alla i en eller annan form är lagliga.

Om substanser verkligen vore inkörsportar till vidare missbruk finner jag det rimligare att i första hand titta på socker, koffein, nikotin, alkohol, opiater och läkemedel. Jag har hitintills inte träffat en substansmissbrukare som inte först haft ett problematiskt förhållande till någon eller flera av dessa.

Personer, strukturer och situationer

Men är substanser verkligen inkörsporten?

Nej.

Missbruket är ett uttryck för att vilja bedöva, distrahera sig eller fly från något. Substansen är vad vi använder för att göra det. Bakom det vi använder finns en anledning och där finner vi personer, strukturer och situationer.

Familj och andra nära relationer är de mest uppenbara som leder fram oss till ett missbruk och de som vi vanligtvis minst av allt vill prata om. Det är i nära relationer som kränkningar gör störst skada och det är i våra nära relationer som vi lär oss hur vi ska hantera livet. Vi vill gärna tänka att det är någon annan, rentav en främling, som öppnat dörren till missbruket men i själva verket är det ofta de som står oss närmst och som älskar oss mest. Det är också i första hand de som för vidare sina tillkortakommanden och smittar oss med sina missbruk.

Samhället i stort är också en uppenbar orsak till missbruk som vi ogärna ärligt uppmärksammar. Vårt samhällsbygge har djupa avgrunder där människor kontinuerligt stigmatiseras, förnedras, kränks och bestraffas. Ta substansmissbruk som exempel. Vi behandlar fortfarande substansmissbruk i stora delar som en fråga för rättsväsendet. Den som missbrukar olagliga substanser ska i vårt samhälle inte bara skämmas utan också vara rädd för repressalier. Vården vi erbjuder är ofta undermålig, sätts in för sent och det ställs många gånger orimliga krav på de som vill ha tillgång till den. Dagens politik fokuserar kort och gott inte på människans tillfrisknande.

Inkörssituationerna till missbruk är otaliga men det är lätt att se återkommande drag. Missbrukare är ofta människor som är traumatiserade, som har blivit mobbade eller försummade, människor som har blivit misshandlade, utnyttjade, som använts och skadats. De är människor som inte känner sig älskade, som har låg självkänsla, känner sig ensamma, utstötta, har bekräftelsebehov eller har en historia av psykisk ohälsa. Nu må detta låta som en ganska snäv grupp men börjar vi skärskåda alla de sätt som ovanstående kan upplevas och ta sig uttryck så förstår vi snart att nästan varenda en av oss är kantstött.

Den verkliga inkörsporten

Den som inte vill ta ansvar för missbruket förlägger gärna skulden för det utanför sig själv. Därför är det tacksamt att skylla på en substans eftersom varken missbrukaren, närstående eller samhället behöver känna skuld eller ta ansvar. Men missbruket börjar inte med substansen utan har en historia.

När vi vill frigöra oss från missbruket är det till stor hjälp att förstå vår historia så att vi förstår grundorsakerna och varför vi reagerat som vi gjort. Varför valde vi en gång i tiden att fly, bedöva oss, distrahera eller glömma?

Nyckelordet är VAL. Någonstans har jag valt hur jag ska hantera situationen. I livet kan jag inte alltid välja vad som kommer att hända mig men jag kan välja hur jag hanterar det. Jag valde missbruket för att hantera situationen. Valet var förmodligen till stora delar omedvetet och jag upplevde sannolikt att jag saknade alternativ – men det var likväl ett val.

Nu är jag framme vid den verkliga inkörsporten. Jag är framme vid valet att:
a) försöka undvika obehaget, eller att
b) möta det.

Om jag väljer att försöka undvika någonting blir följdfrågan hur jag ska undvika det och då kan exempelvis alkohol, nikotin, socker eller cannabis hjälpa mig att göra det. Substanserna blir verktyg men det som fick mig att kliva igenom porten var valet att undvika obehaget.

Väljer jag istället att möta obehaget ställs jag inför samma fråga – hur? För att hantera det jag varit med om behöver jag ofta verktyg men eftersom vårt samhälle har tendensen att bedöva eller ignorera bekymmer står vi illa rustade för att möta obehaget. Därför är det i många fall lättare att välja flykten.

Inkörsporten är alltså till syvende och sist min historia och valen jag själv gjort, medvetet eller omedvetet, för att hantera det som jag varit med om.

Runt i rummet

Människor fastnar i upprepningar. Vi spelar upp dramer, tvångsmässiga beteenden går på autopilot, vi återfaller i missbruk, martyrskap och våldsamma eller destruktiva förhållanden.

En upprepning kan liknas vid att gå runt, runt i ett rum. Vi vet att det finns en dörr och vi kan längta efter att kliva ut genom den. Ibland kan vi mångordigt deklarera oss vara beredda att göra allt i vår makt för att ta oss ut genom dörren. Ändå går vi förbi den, gång på gång, i cirklar. Cirklar som sträcker sig över veckor, år eller decennier. Cirklar som sträcker sig över liv.

Varje gång vi närmar oss dörren är en ny chans att kliva ut. Om minsta vilja till förändring gror inom oss kommer vi att få möjligheten att göra det. Vi drar till oss situationer och människor som visar oss dörren.

Men det är läskigt att förändra sitt liv. Den kända smärtan är trots allt trygg. Vad som väntar utanför dörren är okänt vilket får det att verka otryggt. Så trots att vi vet att vi behöver gå ut genom dörren så väljer vi att gå ett varv till.

Vi förnekar dörren och insikten som fört oss till den. Sveket mot oss själva gör ont så vi bedövar oss. Vi bedövar oss med arbete, droger, spel, internet, sex och relationsdramer. Vi fyller huvudet med strunt för att slippa se att vi än en gång svikit oss själva. Vi uppfinner ursäkter till varför just nu faktiskt inte var rätt tid.

Så vi går ett varv till. Och ett till. Ett till.

En dag kliver vi ut genom dörren. Den dagen är imorgon, om tio år eller rent av i ett annat liv. Vi tittar tillbaka och undrar:
– Varför klev jag inte ut tidigare?

Den som vill hjälpa

Rumsmetaforen kom till mig när jag skulle förklara för anhöriga till en missbrukare när de bäst kunde hjälpa honom. Han hade varit nykter och mått bra ett tag men så hade han återfallit och nu fick de sällan tag på honom.

Missbrukaren som befinner sig längst in i rummet vill inte därifrån. Personen är på flykt, medvetenheten är som lägst och kontakten med omvärlden ofta ganska liten. Att ta sig in till och släpa ut den personen är en kamp och även om man lyckas tvinga ut personen så är dens motivation till förändring låg och risken för återfall överhängande. Risken om man försöker rädda någon som befinner sig här är att man dränerar sig själv och går under. Det är i princip en tvångsåtgärd som krävs om man ska få ut en människa som befinner sig här.

När personen börjar öppna upp för förändring så kommer den allt närmare dörren och ibland ökar då också kontakten med omvärlden. Den är fortfarande inne i missbruket men börjar se möjligheter eller anledningar till att lämna det. Men det står fortfarande och väger, så försöker man tvinga ut personen kan reaktionen bli att den drar sig inåt igen. Vid alltför mycket tjat eller försök att kontrollera personen kan relationen skadas, förtroende gå förlorat och båda dräneras på energi.

Visa istället att det finns en dörr. Uppmuntra det som vill tillfriskna hos personen. Stå där i dörren och säg att du är redo när den är det.

När personen så kommer fram till dörren, ta tag i den och dra ut den ur rummet. Här krävs det som minst energi för att hjälpa personen och den är själv motiverad att förändras. Ge näring till det som vill tillfriskna hos personen. Ge sammanhang, verktyg och stötta personen i sin resa att läka och växa.

Återfallet

Det är vanligt att missbrukare som varit nyktra återfaller och det kan ofta rent av vara en viktig del av tillfrisknandeprocessen. Personen kan ha anledning att ta en vända till. Kanske var insikten inte tillräckligt förankrad, beslutet inte ens eget eller konsekvenserna inte tydliga nog, för att ge några exempel. Det behövs något mer för att slutgiltigt kliva ut genom dörren.

Lägg inte fokus på att gräma återfallet utan lär av det och hitta sedan tillbaka till dörren.

Min upplevelse av återfall har varit att vändorna i rummet blir allt kortare och de negativa konsekvenserna allt tydligare. Det kan alltså dröja kortare tid tills man åter får möjligheten att kliva ut ur rummet men man kan också ha farit betydligt mycket mer illa än tidigare. Eftersom vi tydligen inte förstod läxan sist ger livet allt tydligare svar för var gång vi kommer tillbaka.